onsdagen den 29:e september 2010

Förhistoriska glas och historiska kartor

Det har nu gått nästan en månad sedan jag tog över från Kent Andersson som verksamhetschef vid SAU. Eftersom vi i precis samma veva drog igång med flytt till nya lokaler och omläggning av serversystemet har jag haft så fullt upp att jag det nästan inte hunnit sjunka in ännu och det kommer nog dröja ett par månader till innan rutinerna sitter. Men det har inte varit tråkigt en enda sekund och det mesta har dessutom varit riktigt roligt - särskilt nu när vi sitter i våra nya fina lokaler och datorerna har brummat igång igen.

Kent å sin sida har inte heller legat på latsidan. Han slutade för att få tid att skriva lite böcker och det är i full gång. Men dessutom lyckades han få ur sig en bok under det gångna året som nyligen kom från tryckeriet. Den handlar om förhistoriskt glas i Sverige under järnåldern, en skör och exotisk produkt av vilket fantastiska skålar, glas och objekt tillverkades. Torsdagen den 30:e september har han formellt boksläpp på Historiska museet, med föreläsning och mingel kl 15-17. För de som är intresserade men inte kan ta sig dit så finns en chans till i Uppsala nu på söndag i Gamla Uppsala museum kl 13. Fredrik Svanberg skriver om boken och sitt eget favoritglas på Historiskas museum-blogg.

Ett till tips: Riksarkivet har nu offentliggjort en fantastisk databas över 12000 historiska kartor från 1600-talet. Kartorna kan sökas igenom på flera olika sätt. Dessa unika dokument är viktiga inte bara för historiker utan minst lika mycket för arkeologer, kulturgeografer och agronomer. För att inte tala om alla hembygdsintresserade. Micke som tipsade mig om arkivet har även information hur de som använder Linux/Ubunti mm som operativsystem kan tillgodogöra sig rikedomen.

Apropå den senaste tidens diskussioner om historiens samtidsrelevans så upplyser Gustav Holmberg återigen om den brittiska organisationen History and Policy som arbetar för att få in historiker och deras perspektiv i den politiska debatten. Otroligt intressant och inspirerande.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndagen den 27:e september 2010

Se upp för Brontësaurus!

Liv Nilsson Stutz och Johanna Bergqvist spred den här absolut underbara videon på Facebook och jag känner mig manad att bistå spridningen. Tänk om världen bara såg lite annorlunda ut, då skulle detta inte vara ett skämt. Ett hysteriskt roligt skämt.

Girls - use your brains and make HISTORY!



Jag tillägnar denna video Lotta Hillerdal, på vift bland Skottlands hedar. Hon vet varför...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndagen den 26:e september 2010

Stormakttidens offer och vackra bloggare

Jag väntade ganska länge innan jag läste Peter Englunds böcker om 1600-talet, trött som jag var på kungar, härförare och trupplogistik från grundskolans makalöst tråkiga historia-lektioner. När jag väl läste dom blev jag föga förvånande glatt överraskad. Vad Englund lyckas med är att förmedla en tid från högt till lågt men kanske framförallt avromantisera de fruktansvärda och i grunden meningslösa massförstörelsekrig de kristna monarkerna, adelsmännen och prästerna förde vid denna tid. Efter att ha läst Den oövervinnerlige funderade jag allvarligt på vad det måste ha inneburit rent psykologiskt för kommande generationer européer att ha genomlevt detta helvete - både de civila och de soldater som begick övergreppen mot dem och varandra. Än i denna dag varnar mammor i Tjeckien sina barn för att svensken kommer och tar dom om de inte uppför sig.

Eva Ahl-Waris tipsade via twitter om en nyhet som lyfts upp i finska medier men ännu inte i svenska. Arkeologer i polska Golancz har hittat en massgrav med skelett efter dussintals människor som dödades i samband med att Kung Karl X svenska armé attackerade slottet där i maj 1656 och innevånarna gjorde motstånd. Kropparna har uppenbart kastats ned huller om buller och närmast nakna eftersom inga dräktdetaljer har hittats. Några har krosskador på skallarna som vittnar om att man troligen slagit ihjäl en del som inte var helt döda efter striden. Fornstora dagar, sannerligen.

Jag fick en fin liten utmärkelse i veckan av Elin Boardy som har bloggen Besattheten. Hon hade själv fått utmärkelsen Beautiful Blogger (välförtjänt) och det är en vandringspokal man skickar vidare.
Följande krävs som motprestation:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Så här skickar jag vidare diplomet till sju eminenta bloggare. Jag har så många favoriter så jag har valt att lyfta fram bloggar jag inte hunnit länka till och tipsa om så mycket som jag skulle önska, för de förtjänar det.

Eva Ahl-Waris med bloggen En Avdankad Akademikers Tankar. Så vidare avdankad är hon inte i mina ögonen, hon skriver bra och insatt om kultur och politik i Finland och har nyligen varit med om att dra igång föreningen Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) som vill främja den populärvetenskapliga förmedlingen.

Nils Harnesk och En Humanists Väg Till Arbetslivet. En intressant blogg om en arkeolog som försöker få fotfäste i fältarkeologin samtidigt som han håller intresset för politik och fackföreningsfrågor (Saco-DIK) vid liv.

Fredrik Svanberg och bloggen Museum.nu på Historiska museets bloggsida, för att han inte viker undan för de svåra frågorna kring kulturarvet i samtiden. Det är öppet, diskuterande och relevant.

Esther och Karin på VA-bloggen, för att de gör allvar av föreningen Vetenskap & Allmänhets syfte att förmedla och diskutera vetenskapens syfte och mening.

Henrik Brändén, molekylärbiolog som driver en oerhört intressant blogg som diskuterar kultur och politik lika mycket som vetenskap.

Ossamenta - en svensk osteolog f.n. i England som skriver om ben och arkeologi i både gamla och nya hemlandet.

Daniel, geologen som byter blogg med ojämna mellanrum så han är inte alltid lätt att hitta. Just nu har han en mycket bra engelsk version som kallas sandbian.

Det var både lätt och svårt att välja ut de sju bloggarna. Att hitta sju intressanta saker om mig själv att berätta är definitivt svårt. Men jag gör ett försök:

1. Jag har alltid varit och kommer alltid vara en serietidningsfantast. Från svenska, franska och belgiska serier till amerikanska och brittiska superhjälte-serier. Love 'em. Och viss manga också.
2. Ville egentligen aldrig bli arkeolog. Jag skulle bli idéhistoriker och bygga på med journalistutbildning. Hade noll koll på förhistoria och ville "starta från början" vid universitetet. Kom aldrig loss.
3. Beroende av kött, skulle inte kunna bli vegetarian ens om jag ville.
4. Mest intressanta resa: Georgien, en forskningsgrävning av ett 1 miljon år gammalt paleolitiskt lager vid Dmanisi, där man hittat Homo erectus (men inte jag).
5. Läser mest bara fantasy när jag får tid över till skönlitteratur. Jag älskar kombinationen verklighetsflykt och möjligheten att utveckla moraliska och etiska frågor utan att vara bunden av "här och nu".
6. Växte upp i Familjehotellet i Hässelby Gård. Inte ett hotell men väl en samling byggnader förbundna med korridorer och gemensam restaurang för de som ville ingå i matlag. Konstruerat av Sveriges troligtvis mest vänsterradikala byggmästare Olle Engkvist.
7. Typ 90% av mina nattdrömmar är varianter av att jag tappat bort biljetten, kommit till fel plats, inte hittar fram till rätt ställe i tid. Jag kan vara världens tråkigaste drömmare.

Uppdatering: Glömde klippa in den fina bilden... Fixat nu

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördagen den 25:e september 2010

Demokrati nu och då


Det har varit en tung vecka. Jag har upplevt en sorts olustig masochism genom att gå in på valresultaten i olika distrikt och med stigande förfäran och vrede se hur i vissa av dem allt från en tiondel till en femtedel (eller mer!) av de röstande valt att lägga denna värdefulla gåva på ett parti som står för odemokratiska och djupt oetiska värderingar.

Demokrati är inte lätt att leva i alltid, även om det är och förblir det minst dåliga av alla statliga styrelseskick. I denna stund, när ett gäng inskränkta, oupplysta, icke-toleranta typer tagit det på sig själva att förklara för oss vad som är "svenskt" och "äkta" och "ursprungligt" så är det extra tydligt för mig hur viktigt det är med arkeologi och förhistoria. Att sätta perspektiv på tillvaron, ifrågasätta den monolitiska historia som målas upp. Tyvärr anser jag att vi ofta misslyckas fatalt på den punkten, inom skolan, i museer, på universitet, i media och inom populärvetenskapen. Hegemoni är aldrig bra, men att överge ansvaret att bedöma och utvärdera vissa påståenden öppnar bara på dörren för det fascistiska som aldrig kommer uttrycka några tvivel om sin egen förträfflighet. Det finns inte en enda rätt historia - men det finns tamejtusan väldigt många fel historier!

Demokrati är som vi alla vet ett grekiskt ord. Det består av två delar: krati betyder styre och demos betyder folket. Notera att det inte heter antrokrati vilket skulle betyda människors styre. "Folket" är ett begrepp som ursprungligen syftade på de medborgare som fanns inom en av de många olika statsstaterna i Grekland under hellenistisk period (århundradena innan Kristi födelse). I Aten, som är den statsstat som betytt mest för oss så var medborgare vuxna fria män. Samtidigt som Aten växte i rikedom och makt så infördes allt mer hårdnackade exkluderande lagar. För att räknas som atensk medborgare krävdes att både modern och fadern var atenska medborgare, och för att de skulle vara medborgare krävdes detsamma. Det blev inte längre möjligt för inflyttade att genom hårt arbete och ingifte få någon som helst del i styret. Samtidigt som Aten växte som krigsmakt och tvingade allt fler grekiska stater att bli "allierade" och understödja atenarnas makt, rikedom och inflytande runtom Egeiska havet, men alltså slöt sig mer och mer hermetiskt - tills det blev erövrat av utomstående.

Kvinnorna var extremt hårt hållna, fruar fick knappt lämna hemmet - såsom vi sett från många kulturer skulle de förkroppsliga sin mans ära. Än längre ned på skalan hittar vi slavar, som kunde torteras och dödas om deras ägare fann det vara berättigat. Den tidens atenare skulle nog ha känt sig mer hemma i dagens Saudiarabien än i dagens Grekland. Samtidigt ska det inte förnekas att det var en lysande förebild för eftervärlden, att det inte krävs enväldiga monarker och diktatorer för att ha en stark och kreativ och lyckad stat.

Vi kan och ska lära oss av vår förhistoria, både av det som var bra och det som var dåligt. Vi har alltid haft kontakter, nätverk, konflikter, samförstånd. Inget är så mångkulturellt, föränderligt och komplext som vår egen historia sett över sekel och millennium. Vi som jobbar med historia och förhistoria måste göra en extra ansträngning de kommande åren att lyfta fram detta bättre, utan att för den delen göra det till politiskt överkorrekt och intetsägande.

De som bor i Stockholmstrakten och är intresserade av förhistoria i allmänhet och grekisk i synnerhet kan ta sig till institutionen för arkeologi på söndag för att höra Ingrid Berg berätta om Poseidon-templet Kalaureia (men gå inte in på projektets huvudsida, jag fick en varning av mitt virusprogram) Det är höstens första föredrag i Tid För Forntid-serien som institutionen ger en gång i månaden. Kommande föredrag handlar om Birkas befästningsverk, Vesuvios utbrott och begravningar i Sverige på 1700-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdagen den 22:e september 2010

Hur får vi fler vetenskapsbloggar?

I måndags var jag inbjuden av Föreningen för Kvinnliga Forskare i Uppsala att prata lite om hur och varför man vetenskapsbloggar. Det var en enormt trevlig kväll, med härlig spridning i både åldrar och vetenskapsområden hos deltagarna. Efteråt satt vi och pratade ganska länge om allt möjligt, med fenomenal utsikt över Domkyrkan från Juridicums matrum.

Förmedling via bloggar har påtagliga fördelar som jag (inte oväntat) ser det. Men det har också vissa nackdelar - det erkänner jag. Bland fördelarna listar jag möjligheten att skapa sig en plattform på egna villkor utan att vara beroende av etablerade nätverk som ofta styr med osynlig hand inom akademin. Bloggande ska dessutom vara en dialog med omvärlden som förutsätter att bloggaren läser och kommenterar andra bloggar och artiklar i media bland annat. Det innebär en unik chans att utveckla ett helt nytt nätverk som inkluderar forskare man annars aldrig skulle komma i kontakt med, inom helt olika fält. En annan sak som jag ser som en stor bonus är möjligheten att snabbt och effektivt kunna kommentera nyheter och artiklar i media, utan att behöva ta omvägen via en redaktör som dels kan ställa krav på utformningen, dels fördröjer publiceringen med dagar när första intrycket är avgörande för läsare.

Ur forskares synvinkel är allt detta ovan guld, och lägg till det feedback från intresserad allmänhet och en chans att öva sig på att skriva på ett begripligt sätt för andra än den egna snäva kretsen och det kan vara svårt att förstå varför vi inte dränks i vetenskapsbloggar. Men det finns ju nackdelar också som sagt. Den oro som oftast uttrycks är över just kommentarer - vad händer om det bli otrevligt, kränkande? Berättigade frågor men för det mesta överdrivna då det stora problemet snarast är att få kommentarer över huvud taget.

Men beroende på vilket fält forskaren är verksam inom så kan det finnas klara problem med att ställa sig i strålkastarljuset på nätet. Juristerna t ex upplever redan nu problem med förtvivlade medborgare som hittat deras namn på hemsidan och hör av sig om ömmande fall av orättvisor som de vill att de ska ta itu med. Det är klart att många forskningsämnen berör människor mycket starkt, både ideologiskt och i vardagen. Den forskare som plötsligt finner sig hamna i hetluften som ett resultat av att hon gjort sin plikt enligt tredje uppgiften (förmedling) måste kunna lita på att få stöd, råd och uppbackning från universitetet.

Sen är det detta med tiden. Jag tycker visserligen att jag får ut enormt mycket, både emotionellt och professionellt, av att blogga men ingen bör underskatta de enorma krav som ställs på dagens forskare tidsmässigt. Det är forskning, läsning, skrivande, seminarier, konferenser, undervisning, administration och så kanske något familjeliv ibland dessutom. Om tredje uppgiften ska kunna tas på allvar måste högskolorna och forskningsstiftelserna bli bättre på att uppmärksamma och belöna de forskare som lägger ned tid och energi på det. Inte straffa dom för att de publicerat några färre vetenskapliga artiklar som ett resultat.

Slutligen, jag misstänker att osäkerheten inför sociala medier hos forskare i allmänhet, och kanske kvinnliga forskare i synnerhet, är oron att man lätt kan stämplas som oseriös och populistisk av sina kollegor. Eller helt enkelt brutit mot jante-lagen lite för mycket genom att ta plats i det offentliga samtalet.

Vad tror ni? Är det tidsbrist, okunskap, oro för att öppna Pandoras ask, eller rädsla att bli stämplad som populist som främst bidrar till att vetenskapsbloggar inte blivit en naturlig del av forskningsförmedlingen ännu? och vad behöver vi göra för att ändra på detta?

FKF har i alla fall börjat ta steget in i social media - från och med denna vecka kan vi hitta dom på Facebook. Möjligen kan det dyka upp en blogg i deras regi framöver också.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredagen den 17:e september 2010

Museum, digitalisering och en tokighet

Idag smet jag ned till Upplandsmuseet och infiltrerade ett seminarium (de var snälla o släppte in mig). Lars Lundqvist och Johanna Berg från RAÄ hade heldagsseminarium med en imponerande samling antikvarier från olika museum runtom norra Mellansverige och pratade digitalisering, söktjänster, tillgängliggörande på nätet och social media inom museisektorn. Jag hann tyvärr bara vara med på förmiddagen och lyssna men det var intressant. Digitalisering innebär helt nya möjligheter, utmaningar och problem för museerna vars uppgift i grunden är att vårda, förmedla och utbilda. Men hur mycket ska tillgängliggöras, hur pass fritt kan man släppa det, vilka tekniska problem finns det?

Några saker blev tydliga - alla museer jobbar just nu med olika typer av projekt för att använda sig av nätet på ett eller annat sätt. Ibland samarbetar de, ibland är det rent lokala lösningar. Fördelen med samarbete är att man kan poola resurser, både i termer av människor och medel. Fördelen med egna lokala projekt är att de kan skräddarsys att passa museets inriktning. En annan sak som kom upp är att personal som vill jobba med detta måste ges chansen att få utbildning i sånt som bildbehandling, videoredigering, webbsides-bygge, social media etc. Det är numera allt mer nödvändiga arbetsredskap inom förmedlande yrken.

Jag twittrade lite under seminariet och blev under eftermiddagen indragen i en riktigt intressant mikro-debatt på twitter med bland annat Lars Amreus, Kajsa Hartig, Mats Fagerberg och Lars om vad som behövs för att satsa på digitaliseringen - mer resurser eller bara omprioritering av det vi redan har. Och om det behövs en större insats och intresse från universitetens sida i kulturarvsarbetet. Har ni några åsikter kära läsare? Ska museerna lägga pengar och resurser på digitalisering, nätet och social media eller ska de fokusera på det traditionella med utställningar och publik verksamhet? Om det förra, behövs det större satsningar från staten i reda pengar (och nya anställningar) eller kan vi göra nog med det vi har om vi prioriterar rätt?

Dagen slutade i absurditetens tecken då Martin Rundkvist meddelade att Bob "Ales Stenar tillhör mig" Lind skrivit och berättat att han polisanmält Martin. Fast berättade inte för vad. Jag börjar bli hjärtligt trött på den mannen och på alla som låter honom hållas. Bob alltså.

Free Martin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdagen den 14:e september 2010

Mynt å sånt

Det är sällan, men det händer att jag får mejl från representanter för nåt företag eller webb-satsning som vill att jag ska nämna och länka till dom. Det rör sig oftast om regelrätta spam-utskick till bloggosfären och de bommar nästan alltid helt min bloggs fokus och syfte. Men nu i veckan fick jag faktiskt en propå som jag tycker är helt okej, så varför inte. Det handlar om att 50-öringen tas ur bruk den 30:e september vilket Riksbanken uppmärksammar med en egen liten hemsida där man kan läsa allt man kan tänkas vilja veta om den lilla slanten.

Om du är så gammal som jag så har du sett åtskilliga öringar försvinna under årens lopp (5- och 10-öringen, samt den stora slivriga 50-öringen). Är det någon bloggläsare som var med på 2-öringens tid också? 1-öringen? Jag kommer ihåg när 50-öringen kunde användas i affären som något annat än ett enkelt REA-trick, när den inte bara var ett irritationsmoment i plånboken. Om jag hittade en 50-öring kunde jag kila in till kiosken och köpa två drakeld eller 10 harpluttar - ett svårt val. Men detta är nu slutet på öringarna helt och hållet. Lite sorgligt, men oundvikligt.

Mynten är en märklig uppfinning faktiskt. Det faller sig så naturligt för oss att vi lätt glömmer att under många årtusenden klarade sig högcivilisationerna med sina städer och långväga handelsnätverk utan detta formaliserade betalningsmedel. Några av de allra första riktiga mynten, som hade en standardiserad vikt och garanterat guldinnehåll, tillverkades av ingen annan än kung Krösus av Lydien (nuvarande Turkiet). Jag kan verkligen rekommendera BBC-podcasten om detta. Det mynt var i början var helt enkelt en klump ädelmetall vars äkthet och värde garanterades av dess stämpel, men de var också förödande effektiva propagandamedel både inom landet och utanför.

Arabiska silvermynt från andra halvan av 800-talet e.Kr. Hittade på den vikingatida boplatsen Gilltuna vid Västerås i somras. Det är ganska vanligt att hitta sönderklippta arabiska mynt på gårdarna från denna tid, eftersom det var vikten i silver som var betalningsmedlet, inte själva myntet. Ibland gjordes de om till hängen i kvinnornas halsband. (Foto: SAU)

Numismatik är namnet på forskning runt mynt, och det finns en numismatisk forskningsgrupp vid Stockholms universitet som är finansierad av en stiftelse. De gör bland annat databaser över myntfynd i Sverige och spridningskartor för olika perioder och landskap som de lagt upp på hemsidan. Som ni kan se finns det viss övervikt av romerska dinarer i ett visst landskap... Nyfiken på fler mynt? Kungliga Myntkabinettet samarbetar med Historiska museet och har lagt ut bilder och sakuppgifter om sina samlingar på deras söksida. Klicka på Föremålsbild, skriv in Mynt under Sakord och kolla in lite fler exempel.

Nu ska jag gå och räkna vad vi äger i 50-öringar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndagen den 13:e september 2010

Underbara ting, i vatten och jord

Arkeologer hittar spår och rester efter allehanda vardagligt och konstigt beteende. Förutom de avtryck vi gör på vår omgivning genom att bara helt enkelt leva våra liv så har människor i alla tider även tagit beslut att medvetet proppa ner saker i jord och vatten lite extra. Varför man gjort detta kan variera. Det kan vara individuellt eller kollektivt, öppet eller undangömt, menat att vara för evigt eller tänkt att återhämtas inom en nära framtid. Krukor, mat, vapen, smycken, djur och människor har utsatts för denna sorts behandling under olika tidevarv. En del har förstörts annat har lagts ned precis efter tillverkning, aldrig menat för mänskligt bruk - enbart gudomligt. Ibland har man bara tappat nåt. Deponeringar föredrar arkeologer att kalla dessa medvetna nedläggelser, och de kan sätta griller i huvudet på oss - ordentligt. Varför gör di på detta viset?

Åsa Berggren som är arkeolog i Skåne sedan många år, med några avstickare till Catal Höyuk när andan föll på, har arbetat med offerkärret Hindbygården som ligger alldeles invid Hindby Mosse. I denna våtmark har människor deponerat föremål i årtusenden, ända från äldsta stenåldern till bronsålderns början. För några år sedan kom hon ut med en rejäl materialpublikation av fynden som gjorts i kärret - Till och från ett kärr. Den arkeologiska undersökningen av Hindbygården.

Nu har avhandlingen dimpt ned: Med kärret som källa. Om begreppen offer och ritual inom arkeologin. Till skillnad från den stora och omfångsrika materialpublikationen är den en liten och nätt bok, med inbjudande layout och ser nästan populärvetenskaplig ut (dvs inte avskräckande för icke-arkeologer). Avhandlingen handlar inte så mycket om Hindby och fynden som om offerbegreppet och andra snarlika kategorier och begrepp inom arkeologin, hur det har använts, förändrats och komplicerats under åren. Det är en bok som försöker gå till botten med människors rituella handlingar och vad vi som saknar alla former av skriftliga källor möjligen kan utläsa ur en sådan plats som Hindbygården.
Åsa disputerar den 1:a oktober kl 10 vid Lunds universitet.

Fyra av de sex folkvandringstida praktspännen som hittats vid Sandby borg, Öland. Att hitta en enda sådan skulle en arkeolog räkna som en unik ynnest, de är extremt ovanliga. (Foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum)

En del saker stoppas i vatten - annat i jord. Länsstyrelsen i Kalmar har nu offentliggjort de verkligt otroliga fynd som gjorts på östra Öland under sensommaren. Det började med att man upptäckte plundringsförsök i Sandby borg och beslutade sig att göra en förebyggande insats. Ingen hade kunnat ana vad utfallet blev: sex stycken folkvandringstida praktspännen (ca 500 e.Kr) och en hel del andra smycken och guldföremål som hade grävts ned på flera olika platser. Det har varit locket på i arkeologkretsar i flera veckor för att låta undersökarna beta av hela ytan innan något blev offentligt, av förklarliga skäl. Kolla in på Kalmars arkeologiska blogg för att läsa hela pressmeddelandet av Helena Victor.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdagen den 9:e september 2010

Läkekonst och andra konstigheter

Som arkeolog och historie-intresserad tycker jag att utbudet av svenska program i den genren är lite torftigt och de senaste storbudget-varianterna har inte imponerat. Jag vill inte tro att jag är alltför kräsen, jag tittar på allehanda småtöntiga amerikanska och brittiska program på kabel-TV. Kanske är det just bristen på "mittemellan"-produktioner i Sverige. Antingen ska det vara pukor och trumpeter och datoranimationer (äldst! störst! först! unikast!) eller så är det två gubbar som samtalar i ett par fåtöljer...

Men ett undantag är faktiskt barnprogrammen och som småbarnsförälder har jag en bra ursäkt att ta del av dem. Det finns en del som är lite väl flåshurtigt (t.ex. Historiepolisen) men också en hel del som är riktigt bra. Jag erkänner att jag älskar "Dra mig baklänges", en ovanligt lyckad tematiskt inriktad serie och den arkeologi jag sett där har varit helt ok - riktigt bra t.o.m. En annan UR-producerad serie som nyligen börjat gå är "Med Ahmed i medeltiden". I varje program visas ett nytt medeltida ting upp (materiell kultur!) och Ahmed får tre förslag på vad det kan ha använts till och även tittarna gissar. Ibland gissar han rätt, ibland fel och han får lite hjälp på vägen genom att prata med en expert: Johanna Bergqvist - doktorand i historisk arkeologi vid Lunds universitet. Pluspoäng för att de vänt sig till en arkeolog och inte bara en historiker av gammal vana! Det fungerar utmärkt och mina ungar (8 och 6 år gamla) är helt fast. Varje avsnitt har ett tema: det senaste var Hygien och visade upp en örslev. Det finns äldre varianter än de medeltida faktiskt.

Vikingatida örslev av brons, hittad i Svarta Jorden i Birka på Björkö. Med denna krafsade man ur smuts ur örat. Vilket får en att undra lite vad de egentligen gjorde med sina öron...? (Foto: Historiska Museet)

Johannas forskningsämne är läkekonst under medeltid och renässansen, med utgångspunkt i både skriftliga källor och materiell kultur. Jag hörde ett föredrag av henne för flera år sedan när hon nyligen börjat och det var jättekul. Hoppas hon är klar snart. Apropå gammal läkekonst så fick jag ett tips om en artikel om ett grekiskt skeppsvrak där man hittat bevarade mediciner och piller som är över 2000 år gamla. Analys av ett av pillren visade att man använt en blandning av många olika växter, från hibiskus till selleri. Jag är visserligen mer skeptisk än vetenskapshistorikern Touwaide som tror att analyserna kommer visa att pillren hade verkligt medicinska egenskaper, men vi får se vad vidare forskning visar.

En bra vetenskapsblogg för de som är intresserade av medicinens och läkekonstens historia är Holly Tuckers blogg. Även känd som History_geek på Twitter.
Och apropå debatter om läkekonst så förekommer de fortfarande.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdagen den 7:e september 2010

Skeppet som aldrig dör

Ales stenar. En av de mest spektakulärt vackra och imponerande fornlämningar vi har i Sverige, en enorm skeppssättning av resta stenar som majestätiskt överblickar kusten vid Kåseberga. Också Sveriges arkeologers värsta gissel och huvudvärk - värre än Birka, värre än samtliga 38 platser som "identifierats" som Birka sammantaget! För att göra en lång, lång, lång historia kort så finns det olika tolkningar om dess ålder och syfte. Olika tolkningar som vissa personer har valt att hissa upp i absurda proportioner till en kamp mellan ont och gott.

Ales stenar i solnedgång. Foto av Ulf Bodin upplagt på Flickr (CC).

Så jag bankade huvudet mot bordet i viss frustration när jag såg i Ystads Allehanda att några av de inblandade dragit igång ett projekt som ska ansöka om att göra utgrävningar vid skeppssättningen. En av de saker som förvånar icke-arkeologer mest är hur mycket som inte är undersökt arkeologiskt - helt eller delvis. Om vi vet att det är där, varför gräver vi inte? Av den enkla anledningen att när vi gräver förstör vi och vi får ofta bara en enda chans. Eftersom vi hela tiden utvecklar metoder och tekniker och analyser så ser vi faran med att plöja fram genom unika lämningar bara för att gynna vårt eget ego. Det gick ju lagom bra (inte) när man gjorde ingrepp in i högarna i Gamla Uppsala på 1800-talet "i nationens intresse".

Lind och Mörner som ligger bakom projektet har fått med sig Wladyslaw Duczko, en erfaren och duktig arkeolog och det betyder visserligen att själva projektplanen är helt okej. Men som gammal elev till Wladde kan jag inte låta bli att beklaga att han upplåter sitt goda namn till detta. Nils-Axel Mörner har distinktionen att ha blivit utsedd av föreningen Vetenskap och Folkvett till Årets förvillare 1995 då han anordnade universitetskurser i slagruteteknik... Jag blir inte mer imponerad över den Egon Håkansson de anlitat att hitta sponsorer till det hela, som utbrister: – Får vi en utgrävning vid Ales stenar kan det här bli större än Vasaskeppet

Att göra en vacker och slående fornlämning till ett reklamjippo faller inte i min smak, men jag är ganska torr på det sättet. Jag hoppas att länsstyrelsen gör det kulturminneslagen föreskriver och inte tillåter onödiga ingrepp på lämningen. Eller tycker ni att det finns skäl att bedriva arkeologisk undersökning på platsen? Jag noterade i alla fall att de flesta kommentarerna under artikeln ifråga var lika negativa till hela idén som jag är.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndagen den 6:e september 2010

Kunskapspriset

Hösten har sköljt över mig som en störtflod och jag kämpar fortfarande efter andan i strömvirvlarna. I fredags lyckades jag äntligen ta mig ned till Motala för att besöka de mesolitiska grävningarna Kmmd och UV har igång där (mer om det när jag gått igenom fotografierna). Ungarna fick hänga på och vi bodde kvar hos Fredrik i hans stuga över helgen och gjorde lite utflykter. En stor del av helgen låg jag dock och sov i en attack av kombinerad fysisk och psykisk utmattning. Jag vill bara berätta detta som en ursäkt för att jag totalt missade att nominera till Kunskapspriset i år. Fy på mig! Jag ser iallafall fram emot att få rösta och tack o lov hade andra bättre koll på datum än mig och har sett till att nominera den underbara mat-kemi-bloggen Matmolekyler.

Jag är nominerad till Kunskapspriset

Jag blev därför enormt glad och rörd av att Malin Sandström, som tillsammans med Lisa Förare Winbladh ligger bakom Matmolekyler, nominerat mig inom kategorin "svenska folkets kunskapsspridare". Jag saknar ord. Jag har dock inga illusioner om att jag kommer ta mig igenom nålsögat och bli en av nomineringskommitténs fem finalister där vinnaren sedan röstas fram av folket (dvs alla vi). Jag ser hursomhelst fram emot att få engagera mig i slutkampen och hoppas på goda kandidater - och precis som Ellen på Kunskapsbloggen hoppas jag hitta flera bloggare bland finalisterna. Sociala medier har nu blivit accepterat bland både medier och politiker - det är hög tid att även de akademiska rummen öppnar sina dörrar till denna form av förmedling och dialog.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdagen den 1:e september 2010

Berta Stjernquist (1918-2010)

Den 19:e augusti avled Berta Stjernquist vid den ärevördiga åldern av 92 år. Berta var en järnlady i ordets rätta bemärkelse - hennes avhandling handlade om kulturella kontakter i Skåne under romersk järnålder, och även om hon gjorde en del utsvävningar in i bronsåldern så var det denna tidsperiod som låg henne närmast om hjärtat.

Berta Stjernquist blev även lärostolsprofessor vid institutionen i arkeologi vid Lunds universitet 1974 - något som få kvinnor lyckats med oavsett lärosäte, vare sig före eller efter det. Även under min studietid på 1990-talet fick man vara beredd på att springa på Berta i biblioteket om man besökte institutionen på Sandgatan i Lund...

Jag tycker Berta är värd en blänkare i Wikipedia om någon som känner henne bättre än mig känner sig manad.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,