tisdag 28 december 2010

Den mörka sidan av vetenskapen

Sedan 1990-talet pågår en omfattande inventering av mänskligt skelettmaterial som finns på både museer och universitet. Det rör sig om mer eller mindre lagligt införskaffade kroppsdelar, som främst samlades in under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Anledningarna spänner från genuint intresse att lära sig mer om kroppar, anatomi och mänsklig variation, till rasbiologi och den värsta formen av vulgär-darwinism. Under senare halvan av 1900-talet föll samlingarna för det mesta i glömska, förvarades på allt dammigare magasin och i allt mer bortglömda källare. När det sedan var dags att ta itu med att rensa upp i det hela - moraliskt såväl som praktiskt - saknades ofta information om var benen kom ifrån och hur de införskaffats.

I smärre moralpanik dumpade Anatomen i Uppsala sina imponerande samlingar på arkeologer och osteologer, i förhoppningen att de skulle kunna göra något åt saken. Att de även hamnade i skottgluggen för de med rätta upprörda efterlevande var nog bara en bonus... Inte så att vi inte förtjänar att klä skott för en hel del av övergreppen, tidiga arkeologer var också insyltade i smutsgörat - om än inte i riktigt lika stor omfattning som anatomerna. De senaste 15 åren har ett flertal antikvarier och osteologer slitit hårt med att gräva i arkiv och gå igenom lådor med ben för att försöka avgöra proveniens. Det har för det mesta varit ett beklämmande arbete, inte minst för oss som är intresserade av historia och förhistoria. Ben från gamla stadsbegravningar i Uppsala har också blandats ihop huller om buller, benslag för benslag eftersom det var detta anatomerna var intresserade av. Möjligheten att studera dessa människors levnadsbetingelser är därmed nästintill obefintlig.

På museum Gustavianum håller man just nu på med en ny samling ben anatomen upptäckt att de glömt bort att de hade... Geoffrey Metz berättar för Vetenskapsradion om dessa lämningar efter samer som man nu lyckats gå igenom.

De som vill läsa vidare om repatriering (återförande-debatten), vetenskapshistoriskt om samer resp svenskar, den etiska diskussionen kring vad man kan och får göra med mänskliga lämningar nu i genetikens era, samt museer och samlande kan få dessa lästips att börja med:

Nilsson Stutz, Liv (2008). Caught in the middle: an archaeological perspective on repatriation and reburial. Utimut: past heritage - future partnerships. Discussions on repatriation in the 21st century. S. 84-98

Hagström Yamamoto, Sara (2010). I gränslandet mellan svenskt och samiskt: identitetsdiskurser och förhistorien i Norrland från 1870-tal till 2000-tal. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2010

Masterton, Malin (2010). Duties to past persons: moral standing and posthumous interests of old human remains. Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2010

Svanberg, Fredrik (2009). Museer och samlande. Stockholm: Statens historiska museum

Nån som har fler lästips att rekommendera?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 27 december 2010

Historia och historier - var går gränsen?

Jag har alltid gillat historiska romaner, samtidigt som jag alltid upplever ett visst mått av frustration när jag läser dom. Skillnaden mellan fantasy och historiska romaner är egentligen inte så mycket att det förekommer magi i den förra genren, som att den senare genrens existensberättigande vilar på ett viss mått av sanning och relevans. Om romanen inte följer historiska fakta till viss del så saknar den udd, det är som en biografi utan sanningshalt. Samtidigt vet vi att ingen historisk roman - eller filmatisering - är helt sanningsenlig och ibland kan helt häpnadsväckande friheter tas med basmaterialet. Inte sällan utan vett och reson då verkligheten ofta överträffar dikten.

Så min frustration baseras ofta på att jag blir emotionellt investerad i något som jag inte riktigt vet om det stämmer. Hände verkligen detta? Var X ansvarig för det där och förrådde Y verkligen Z? Om det visar sig att för mycket är rent påhitt så tappar jag respekten, eftersom hela syftet med att lyfta fram ett visst skeende är just för att det verkligen hände. Så var det t ex med senaste Robin Hood-filmen med Russel Crowe som så grovt felrepresenterade tidsperioden att det var rent skrattretande (och jag betackar mig för fler Frimurar-skrönor i historisk tappning).

De bästa berättelserna följer ofta personer som inte står i centrum historiskt sett: inte kungar, drottningar och generaler utan personer snäppet under dem som man kan ta ut svängarna med utan att tappa fokus. Serien Rome lyckades med detta på ett utmärkt sätt, så bra att jag förlåter de grova friheter de tog sig i övrigt med perioden. Den hade dessutom fördelen att utspela sig innan Kristi födelse för det är min totala övertygelse att nästintill alla böcker och filmer som utspelar sig i Romarriket efter detta går ned sig i ett moraliskt gungfly där ädla kristna måste visa de förtappade romarna vägen till frälsning. Typ Quo Vadis och Ben Hur. Tråååååkigt! Ett av de få undantagen är den extremt roliga serien deckare om Marcus Didio Falco av Lindsey Davis som utspelar sig under kejsar Vespianus. Rekomenderas varmt till de som älskar historia, mysterier och humor.

Till julklapp fick jag Ken Folletts roman En Värld Utan Slut som utspelar sig i England på 1300-talet. Det är en fristående fortsättning på hans succé Svärdet och Spiran som i sin tur handlar om 100-talet. Follett har koll på fakta om sina perioder, från kungaintriger till vardagsliv och han är en mycket bra berättare, så jag ser fram emot att försjunka i boken om kvällarna. Som av en händelse går även TV-serien av Svärdet och Spiran upp på svensk TV nu efter nyår. Bara den inte krockar med Mad Men säsong 4 så kommer jag sitta klistrad framför den då Ian McShane spelar en av huvudrollerna.

Vilka andra bra historiska romaner/TV-serier finns det? Och vilka ska man akta sig för? Och hur stora friheter får man ta sig med historiska material för den dramatiska nervens skull, på en skala mellan 0-10?
0 = Ett faktafel och boken blir brasved
10 = Vem bryr sig om Julius Ceasar och Saladin levde under olika årtusenden - bara historien är bra!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 23 december 2010

Två plötsliga julklappar

Börjar närma mig slutet på jul-fixet, och har nästan återhämtat mig från att handla de sista julklapparna i -20 C i Uppsala igår. Sent i natt höll vi på och slå in ungarnas paket och då fick jag själv ett par julklappar av det slag som akademiker älskar över allt annat. Under en bunt reklamtidningar hittade jag ett par brev som tydligen kommit i måndags men som glömts bort i den allmänna hysterin med skolavslutning och julpyssel. Det ena kom från Martin och innehöll en kopia på en recension av min avhandling från förra året, publicerad i senaste Kuml och skriven av Niels H Andersen. Dels blev jag glad för att den var så positiv till avhandlingens upplägg och slutsatser, men än mer glad blev jag av att någon faktiskt tycker ämnet mellanneolitikum, keramik och brända ben är lika intressant som jag. Det är lätt att hamna i en ganska djup svacka efter en avhandling och undra om någon någonsin kommer tycka att ämnet är värt de träd som offrats vid trycket. Att få positiv respons är därför en ljusstrimma i mörkret och att få den av Sarup-Andersen är som bli frälst. Vintermörkret blev med ens lite ljusare.

Det andra brevet var en total överraskning, för jag hade gett upp hoppet efter det att jag inte hört något av Berit Wallenbergs Stiftelse och andra runtomkring mig fick positiva besked på sina stipendieansökningar. Det visade sig att den legat och väntat där på hallbordet på mig, dränkt under reklam. Det var en liten summa på det hela taget, men stor och avgörande för mig. Nu har jag medel att åka till Sacramento i vår för att delta i en session på årsmötet för SAA - Society for American Archaeology. Sessionen handlar om problematik runt kremeringar i förhistorien och jag ska hålla en gemensam presentation med Liv Nilsson Stutz om kremeringar under mesolitikum och neolitikum i Skandinavien. Minst lika roligt som att åka dit ska bli att träffa Liv som numera arbetar på andra sidan Atlanten. Facebook i all ära, men det kan inte riktigt slå direkt kommunikation ansikte mot ansikte. Det kroppsliga som sagt...

Så jag stapplade i säng glad och snurrig efter denna plötsliga adrenalinskjuts. Kommer ta mig an de kommande dagarna på betydligt bättre humör än jag riktigt kunde uppbåda för bara 24 timmar sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 16 december 2010

Arkeologisk speed-dating + julklappstips

Upplevde idag den arkeologiska motsvarigheten till speed-dating. Upplandsmuseet hade tagit initiativ till en eftermiddag där de, SAU och UV hade 5-minuterspresentationer av de flesta av årets utredningar, förundersökningar och slutundersökningar i Uppsala län. Sammanlagt 25 föredrag om allt från stenålder vid Bälinge mossar till historiska lager i Enköping. Fast huvuddelen utgjordes av presentationer av undersökningarna längs riksväg 288 som de tre enheterna ansvarat för. Eftersom fältfasen nu är över och alla ska sätta igång med rapportarbeten var det bra att få en överblick av vad de olika platserna resulterat i - även om det bara var av generell natur.

De allra flesta lämningarna längs sträckan härrör från yngre bronsålder till äldre järnålder, med en del äldre bronsålder/yngre järnålder också. Gravfält, bosättningar och hantverksplatser. Det är ganska makalöst vad mycket fantastiskt som ligger där under åkermarken och på moränkullarna i Norduppland och bara väntar på att upptäckas. Det har varit en enormt rik och levande bygd i tusentals år, från att ha varit skärgård till att bli fullåkersbygd. Nu kommer fasen då alla fynd, anläggningar, prover och strukturer ska sammanställas i en (någorlunda) begriplig text.

En vecka kvar till jul. Har ni hunnit fixa alla julklappar än? Själv har jag bara hunnit med en enda, som vanligt blir alla inköp i sista stund. Om ni behöver lite inspiration så tipsar VA-bloggen om bra vetenskapliga hårda julklappar.
Om ni vill ha något arkeologiskt kan jag rekommendera Jonathan Lindströms fantastiska bok Bronsåldersmordet som kom ut förra året, bland det bästa som skrivits om arkeologi och förhistoria alla kategorier. Jag vill även tipsa om Anna Lihammers bok Arkeologiska upptäckter i Sverige, en mycket bra och snygg guide till intressanta fyndplatser av förhistoriska byggnationer och föremål.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 15 december 2010

Relativ resa: nå ut, nå fram

På pendeln till Stockholm för en kurs har jag äntligen tid och ro att blogga lite. Ungefär det enda positiva man kan säga om den prövning resan har utvecklats till de senaste åren. En påminnelse om skillnaden mellan avstånd mätt i meter och avstånd mätt i tid. Allt är relativt som sagt. Under somrarna brukar vi ta segelbåten ned från Skarholmen, där Fyrisån flödar ut i Ekoln, ned till Stockholm. Vi går med utombordare och tar oss förbi två broöppningar och en sluss och den resan brukar ta drygt 8 timmar. Under järnåldern lär färden ha tagit ännu längre och Sigtuna var troligen ett utmärkt övernattningsställe. Fast då slapp de i alla fall broar och kunde ro längre upp för Fyrisån. Under vendeltid kunde man även lägga till i det lilla hamnläget vid Ultuna där lantbruksuniversitetet nu stoltserar där det tidigare låg storgårdar, kultplatser och gravfält.

Göran Gruber skriver extremt bra på UV-bloggen om förra veckans stormöte för Riksantikvarieämbetets anställda. Viktiga tankar om kulturarvsförmedling och myndighetsuppdrag:

Om vi inte kan visa på en passion inför kulturmiljöarbetet och kulturarvet hur ska då de lovvärda formuleringarna i broschyrer, PowerPoint-presentationer och anföranden bli annat än tomma klyschor? Om vi själva inte brinner för området hur ska vi då förväntas vara öppna för de kreativa och gränsöverskridande idéer som är förutsättningen för verkliga samverkansprocesser?

Kunde inte hålla med mer. Framförallt måste vi själva våga tro på det vi håller på med, inte utgå från att det är en ful ankunge som måste styras ut i påfågelsfjädrar för att fånga betraktarnas intresse. Jag vet få humanister som kan säga att de jobbar inom ett fält som så snabbt och enkelt kan fånga den i grunden välutbildade och nyfikna allmänhetens intresse – om de bara ges en chans.

Hur man går till väga för att få igång det intresset och hålla det vid liv är ett problem vi brottas med oavsett ämnesval. Claes på bloggen Med öga för historien har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om akademiskt bloggmotstånd. Han noterar det paradoxala i att Bo Rothstein som har ett uttalat patos för att engagera medborgarna i demokratiska samtal sågar bloggverktyget med fotknölarna utan att egentligen förstå hur det fungerar, eller varför det är överlägset mejlkorrespondens (som bara läses av ett fåtal invalda).

Så hur bör vi egentligen göra för att nå ut och engagera - och i förlängningen bli engagerade själva...?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 8 december 2010

Hopplös humaniora

Nu på torsdag anordnar Forum för Kulturarvsforskning ett heldagsseminarium: Hopp för Humaniora? Att det avslutas med ett frågetecken och inte ett utropstecken får väl ses som en ganska tydlig fingervisning på sinnesstämningen i Team Humanist just nu... Jag blev faktiskt inbjuden att delta och prata om mina egna erfarenheter som humanist, forskare och bloggare. Det krockade tyvärr med de planerade SAU-dagarna på min nuvarande arbetsplats, då årets grävningsresultat och de planerade rapportarbetena ska presenteras. Men min f.d. kollega från Studentkåren Tanvir Mansur är i alla fall där och representerar det utmärkta initiativet Projekt Athena. Och så Martin så jag hoppas på ett blogginlägg om det hela i efterhand.

Vad är humaniora till för och vad är arkeologi bra för? Frågor vi brottas med att ge svar på. Inte för att vi inte har svar, utan snarare för att våra svar tenderar att bli ganska långrandiga. En ganska intressant inblick i arkeologers utmaningar när vi ska ta den diskussionen ges av Fredrik Svanberg som häromdagen höll ett föredrag om vikingar och kulturhistoria inför en samling folkvalda politiker. Anförandet efter honom hölls av Maria Leissner som pratade om vikten av att romer får bättre möjlighet att etablera sin kulturella identitet i Sverige. Fredrik för ett intressant resonemang om sina upplevelser från den dagen och ställer ett antal viktiga frågor.


PhD Comics av Jorge Cham

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 7 december 2010

Viloläge...

Det har varit bedrövligt tyst på bloggen den senaste veckan. Jag behövde en liten paus tror jag. Det är fortfarande lite väl hektiskt i mitt liv just nu för att jag ska orka med något långrandigt, djupsinnigt inlägg så jag börjar rehabilitera mig i liten skala. Det är extremt irriterande att inte orka med att blogga, för det har inte precis rått någon brist på intressanta saker att skriva om. I söndags upptäckte jag t ex till min förtjusning ett välskrivet debattinlägg i Svenskan om hur viktigt det är att staten ger kulturarvsinstitutionerna ett tydligt mandat att tillgängliggöra det material de är satta att förvalta och förmedla. Bollen är redan i rullning inom vissa enheter, men det är fortfarande en förhärskande rädsla att göra fel, bli skadeståndsskyldig i det hårda klimat som råder runt upphovsrätten. Jag hoppas att kulturengagerade politiker läser uppropet och hjälper oss att bli bättre på att nå ut med det otroligt rika material vi har på museer och dylikt.

En av de som signerade uppropet var Anders Mildner som även bloggar regelbundet på Svenskan om nya och sociala medier. I sitt senaste inlägg berättar han om ett seminarium i Göteborg som han deltog i idag om forskningskommunikation. Första gången jag fick upp ögonen för Anders underhållande texter var när han verbalt pucklade på forskare i allmänhet (och Lunda-forskare i synnerhet) i Sydsvenska Dagbladet. Då handlade det om forskare som gömde sig för journalister och alltid försökte bolla dem vidare uppåt i näringskedjan. Det blev upphov till en riktigt rolig debatt i bloggosfären som sedan spillde över till Medierna i P1.

Alla universitet har ett ansvar att förmedla resultat från forskning, den sk tredje uppgiften. Det är också något man blivit bättre på de senaste åren, men kanske också lite för bra på att skapa klatschiga press-release. Vi ger media vad de vill ha, men ger vi dom vad de behöver? Vad vi själva behöver?

Själv behöver jag nog lite mer laddning av mina mentala batterier innan jag orkar dra upp på takten i bloggen igen...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,