Lite ting och tankar på annan ort...

Fick nyligen frågan här på bloggen om jag lagt ned bloggandet - av den anledning att det varit minsta sagt glest mellan inläggen det senaste året (ok åren). Svar ja och nej. Det kommer inte bli många inlägg här på ett tag då mitt jobb helt enkelt suger ut för mycket energi och det enda jag riktigt duger till om kvällarna i nuläget är att maratontitta mig igenom Doctor Who och Mad Men. Men Ting & Tankar är min vän i nöden under många år så jag har inte hjärta att helt dra ur pluggen - en del av mig hoppas och tror att jag kommer kunna ta upp och fortsätta någon vacker dag framöver.

Därför är det nästan lite skämmigt att erkänna att jag faktiskt kommer vara otrogen med en liten forskningsblogg jag startat på min hemsida. Den är helt fokuserad på mitt eget aktuella lilla forskningsprojekt kring stridsyxekeramik och dessutom på engelska, men den som vill är välkommen att titta in och kommentera där. Det kommer bli relativt sporadiskt med inlägg där, och de kommer vara rejält "nördiga" med få eller inga försök att popularisera vad jag håller på med.

Men i alla fall - välkomna.

Världar under Östersjön

Foto: Arne Sjöström

Inlandsisen har inte bara medfört landhöjningar som fortfarande pågår längs Östersjökusten, utan även att delar av sjöbotten under äldre stenålder var ovanför vattenytan och både beväxt och bebodd. Vi talar om 9-12.000 år sen. ack vare den syrefattiga miljön som uppstod då dessa delar översvämmades till slut, och det bräckta vattnets brist på marinarkeologens värsta fiende skeppsmasken, så har t.o.m. hela skogar bevarats utanför Skånes kust. Under flera år har marinarkeologerna som undersökt denna plats inom ett forskningsprojekt vid Södertörns Högskola som heter Landscapes Lost.

Undersökningar under vatten genomförs oftast i rent forskningssyfte, med vad de innebär med begränsade resurser. Nu är det dock på gång att bygga ut vindkraftverk utanför Blekinge och Öland som berör dessa ytor där en gång några av de allra första invandrarna till denna del av Skandinavien slog sig ned. Vilket innebär finansierade och storskaliga undersökningar. En av de inblandade är Arne Sjöström, som har haft ett eget mångårigt projekt vid Rönneolms mosse i Skåne där torvtäkterna avslöjar närmast helt orörda mesolitiska lokaler i det dåtida sjöområdet. Rönneholm är som ett litet Pompeji för stenåldersarkeologer, med bevarade ben och träredskap som ligger kvar precis där de en gång lämnades, vid olika jakt- och fiskestationer. 

Lyssna på ett inslag som Radio P4 Blekinge gjort, där Arne intervjuas.

Ett äldre inslag från SR om undersökningarna vid Haväng

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, marinarkeologi, stenålder, Skåne, Hanöbukten, Haväng, Rönneholm, Arne Sjöström

Förmedla kulturarv - var, hur, vem?

En snabb påminnelse om RAÄs inspirationsseminarium om Wikipedia som hålls i Stockholm måndagen den 5:e november. Det går fortfarande att anmäla sig till det seminariet, eller till slutseminariet den 30:e november då arbetsgruppen ska presentera resultatet av projektet som försöker hitta bra lösningar för att få ihop Wikipedia och kulturarvsdata. Vi behöver helt klart fler utbildade arkeologer och historiker som hjälper till med att bygga upp Wikipedia och kvalitetssäkra artiklar så att de inte uteslutande baseras på folkhögskoleböcker från 50-talet eller ett par tidningsartiklar på nätet. Om man har frågor, funderingar eller farhågor kring att ge sig in i detta så är det väl utmärkt att kunna ventilera detta på seminariet.

Digisam är samverkansorganisationen för digitalisering och förmedling av kulturarvsdata och de hade nyligen en träff i Jönköping där de diskuterade sociala medier. På deras blogg redogör de för de inbjudna talarna. En av dem var Anton Johansson, entreprenör, som

...gav sin bild av några av de utmaningar museerna står inför och sa att det är viktigt att inte bara fokusera på de sociala medierna utan sätta in dem i den komplexa strukturen för hur och med vilka verktyg vi kommunicerar.

Anton pläderade för att vi måste våga släppa in andra aktörer innanför väggarna på kulturarvsinstitutionerna. Varför skulle t.ex. inte en intresserad privatperson få utrymme att lägga upp och hålla egna guidade visningar, sa Anton och lyfte fram Gidsy som exempel.

Jag förstår tanken och den kan vara mycket bra, åtminstone när det gäller personer med god lokalkännedom som  verkligen kan skapa engagemang kring en plats. Men det är också ett potentiellt problem då det finns många som mycket gärna skulle vilja guida och förmedla sin bild, men den bilden kan vara bristfällig, felaktig eller t.o.m. skadlig när vi talar om kulturarv och tillhörighet och "svenskhet". Vilka krav måste vi kunna ställa om vi ska ge dom vårt formella förtroende och hur följer vi upp detta? Vi får inte vara naiva i den här frågan. Och vi får inte underskatta hur komplext det är och vikten av att ha gediget utbildade och pedagogiskt skickliga yrkesmänniskor inom detta fält.

 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Digisam, RAÄ, riksantikvarieämbetet, sociala medier, museum, kulturarv, wikipedia

 

 

Nobel, DNA och arkeologi

Visst vet ni att det är 50-års jubileum av Cricks, Watsons och Wilkins Nobelpris för upptäckten av DNA-spiralen i år! Det är ett Nobelpris som har den extra äran att verkligen göra en skillnad för arkeologin (Libbys pris 1960 för kol-14 metoden är ett annat). För i min värld rangordnas alla nobelpris efter sin användbarhet för den ädlaste av alla forskningsgrenar: arkeologi.

För att uppmärksamma jubileet anordnar Nobelmuseet ett seminarium med Anders Götherström som berättar om DNA-analyser av förhistoriska ben. Med Per Sandin från SLU som kommentator. Som ni ser är det gratis, men man ska mejla och boka plats.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, förhistoria, Anders Götherström, Per Sandin, Nobel, Nobelmuseet, Nobelpris

Hök eller duva?

Är krig oundvikligt? Och vad är i så fall orsaken? Är vi i grunden snälla människoapor som drivits till storskaliga konflikter av jordbruk, civilisation och komplexitet (’Duva’), eller är våld i våra gener sedan tidernas gryning där civilisationen är det enda som hindrar oss från att falla tillbaka i ”öga för öga, tand för tand” (’Hök’)? Det frågan ställer Martin Widman i sin nya dokumentär Människans första krig till arkeologer, antropologer och filosofer och det är en väldigt intressant fråga. Filmen är upplagd lite som en resa, där Martin utgår från sin egen nyfikenhet och söker hitta spåren av de första krigen ibland annat Turkiet och Israel, i Göbekli Tepe och Jericho. 

Filmen har delvis producerats med medel från Formas och den hade premiär i Nobelmuseets lilla vetenskapsfilmsfestival Film & Science i Kulturhuset idag. Jag var inbjuden för att ge en kort arkeologisk kontext och delta i diskussionen efter filmvisningarna, först för några gymnasieklasser på förmiddagen och på kvällen inför en skara intresserade. På kvällen sköttes introduktionen av antropologen Douglas P Fry som skrivit en del om ämnet och som driver tesen att människan i grunden främst är en fredssökande varelse och att krig är en sen företeelse, en konsekvens delvis av ökad komplexitet och stratifiering.

Jag kan ärligt säga att jag gillade filmen. Den var ovanlig i sån mån att båda sidor fick utrymme att presentera sina argument utan att det som så ofta händer handlade om att låta några forskare stå för ”det rätta” och andra för ”det felaktiga”. Martin var dessutom mycket närvarande i filmen och ärlig med sina egna åsikter, vilket också belyste frågans subjektiva natur. Det är ett program som väcker en hel del funderingar hos tittaren och som utan tvekan kan fungera utmärkt som utgångspunkt i diskussioner om både mänskligheten och vad vi kan veta om förhistorien egentligen, både i klassrum och i vardagsrum. 

Imorgon lördag (6/10) är det ännu en visning på Kulturhuset kl 15 där jag och Martin deltar. Sen kommer den nog på TV senare i höst/vinter.

Efter klassvisningarna bad vi eleverna räcka upp handen och visa om de i huvudsak sällade sig till duvorna eller hökarna. Duvor övervägde vid båda tillfällen, men en hel del hökar fanns också. Om nån fortfarande tittar in på bloggen kanske jag ska be om en omröstning här också.

Så - Hök eller duva?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, krig, antropologi, filosofi, vetenskap, stenålder, civilisation, Martin Widman, Fim & Science, Kulturhuset, Nobelmuseum

6 x gropkeramiker

Publikationen från seminariet om gropkeramisk kultur som anordnades av Stockholms länsmuseum förra året har nu kommit ut. Det är en ganska behändig skrift med sex artiklar av oss som höll föredrag den dagen. Fokus ligger på Mälardalen i allmänhet och Stockholms län i synnerhet, men med utblickar söderut, norrut och österut. Som de flesta arkeologer vet alltför väl så finns det en hel del teorier och tolkningar av de lämningar från mellanneolitikum (c 3300-2300 f.Kr.) som vi arkeologer har valt att kalla gropkeramisk kultur. För allmänheten kan dessa debatter kanske framstå som ganska oviktiga, vilket må vara sant i det stora hela, men samtidigt är förståelsen av denna materiella kultur helt avgörande i relation till de DNA-studier på neolitiska ben som tagit upp en hel del plats i massmedia de senaste åren. Nu går dessa artiklar inte alls in på detta, däremot ger de en ganska bra grundinformation om det arkeologiska materialet, dateringar och relationer till andra samtida kulturer.

Syftet med min artikel är att försöka gå under ytan på keramiken och se om det finns ledtrådar i hantverket om vilka typer av nätverk och relationer som förekom inom och mellan de som tillverkade alla de kärl som vi hittar på deras lokaler och som vi arkeologer lägger så stor vikt vid. Jag inleder min text med ett av mina favoritcitat av en arkeolog: Oscar Almgren - Sveriges första professor i arkeologi.

”I alla händelser torde det blifva ganska svårt att
bygga teorier om folkgränser under stenåldern på
utbredningen af en viss enkel ornamenteringsart för
keramiken eller af andra fornsaksformer.”
(Oscar Almgren 1906)

Den går att införskaffa för den blygsamma summan 80 kr om man kontaktar museets butik på 08-586 194 02, alternativt passar på att titta in om man har vägarna förbi Sickla. Trevligt nog finns publikationen även tillgänglig för nedladdning helt gratis. 

Museet har också lagt upp inspelningar från våra föredrag under seminariedagen. Jag kan inte svara för hur de är för jag klarar helt enkelt inte av att se mig själv på film. 

GROPKERAMIKERNA

Innehåll 

Peter Bratt & Richard Grönwall: Förord

Anders Carlsson: Gropkeramikerna - några inledande ord

Niclas Björck: De bortglömda - berättelsen om östra Sveriges neolitiska jägare och samlare

Fredrik Hallgren: Om gropkeramik och dess relation till äldre keramikhantverkstraditioner kring Östersjön

Britta Kihlstedt: Sittesta - gropkeramik och människor

Roger Edenmo: Deras sista suck? - Kultur och samhälle under yngre mellanneolitikum

Åsa M. Larsson: Gropkeramisk kultur under ytan - Inblick i identitet och mentalitet genom keramikhantverket

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, neolitikum, Stockholms länsmuseum, gropkeramiker, gropkeramisk kultur, keramik, hantverk

Kärlek på sanskrit

En blänkare i UNT häromdagen fångade mitt intresse. I närheten av Vårdsätra Gård, finns en sten som jag med respekt skulle vilja utnämna till Uppsalas - om inte Nordens - nördigaste kulturminne. Och kanske ett av de mest hjärtevärmande.

Stenen ifråga har en inhuggen inskription på sanskrit, en kärleksvers från Mahabharata:
”Så länge min ande dväljes i kroppen,
du ljuvt leende,
så länge ska jag tillhöra dig;
denna sanning förkunnar jag"

Nu är inte detta en rest efter en långväga resenär från Indialand, utan nedhuggaren var en viss Otto Fredrik Tullberg år 1830, som gripen av kärlek till unga fröken Sophia Ridderbjelke (barnbarnsbarn till Linné) förevigade sina känslor på detta unika och - om vi ska vara ärliga - ganska nördiga sätt. Bara en Upsaliensare...

Nu har hembygdsföreningen gett stenen en upp-putsning och fyllt i texten ordentligt, med hjälp av lärde från universitetet. Ett fantastiskt bra initiativ! Ni kan läsa mer om dess historia i UNT. Jag ska försöka svänga förbi den och ta lite foton vid nåt tillfälle.


Läs även andra bloggares åsikter om kulturminne, Vårdsätra, kärleksstenen, sanskrit, Uppsala