Det är inte titeln som avgör...

Jag tror det finns få saker som är viktigare för att skapa och upprätthålla ett fritt och demokratiskt samhälle, än en god förståelse för vetenskap. Inte så att alla måste hålla på med vetenskap, det vore fruktansvärt tråkigt, men alla borde lära sig principerna för god forskning, giltiga argument och korrekt statistik. Utan detta blir det nämligen extremt svårt att förhålla sig till allehanda tokigheter som man läser i tidningar och utredningar. Som i slutänden avgör politiken.

Den sorgliga sanningen är nämligen att även de som har forskarexamen i naturvetenskapliga ämnen ibland kan vara urusla. Det är argumentationen som är avgörande, inte argumentatörens titel. Och expertis inom ett område ger inte automatiskt expertis inom ett annat.

Så alla som undrar vad bråket kring Annica Dahlström handlar om, läs detta lysande blogginlägg.

Uppdatering: Även Karin Bojs skriver en mycket bra krönika om detta, med fakta och balanserad argumentation. Till skillnad emot Johan Lundbergs inlägg i Axess, men jag förväntar mig sällan någon sorts djupare reflektion från det hållet. Ryggmärgsreaktionen "dumma feminister straffar de som vågar väcka frågan om biologiskt kön" verkar ha fått gälla som vanligt, vilket missar poängen totalt. Det handlar om vetenskaplighet, inte genusdebatt. Däremot blir jag mörkrädd av att Smittskyddsinstitutet styrs av en  generaldirektör som inte verkar förstå skillnaden på vetenskaplig argumentation och lösa tyckanden som motsägs av den forskning man faktiskt refererar till.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsjournalistik, Annica Dahlmström, kön, biologi

posted from Bloggeroid

Att våga ta debatten

Det är väldigt sällan arkeologer tar sig an att gå i svarsmål mot debattartiklar i media som berör känsliga frågor inom kulturarvsverksamheten, och få frågor är känsligare nu på 2000-talet än den om skelett och ben från människor. Om vi ens upptäcker dem brukar ryggmärgsreaktionen vara att huka sig och hålla tyst. Det är inte det att vi skäms eller saknar åsikt, men de flesta av oss undrar om vi inte har mer att förlora på att gå i polemik i en komplex fråga som lätt blir svartvit på tidningarnas debattsidor - bildligt såväl som bokstavligt talat. Även om det kan kännas bäst på kort sikt är det knappast det bästa på lång sikt - och lång sikt borde vara vad vi är bäst på.

Det var därför uppfriskande att se att en arkeolog som verkligen är insatt i problematiken kring återbegravningar ur både arkeologisk och kulturellt hänseende, Liv Nilsson Stutz, tog sig tid till att skriva ett svar på teologen och prästen Hans B Hammars debattinlägg i Helsingborgs Dagblad den 19:e december. Hammar argumenterar för att det är djupt oetiskt för museer att ha mänskliga ben i sina samlingar - eller i alla fall kristna ben. Han vädjar till kulturministern att de borde återbegravas. Jag förstår till fullo Hammars inställning, den är inte en ovanlig ryggmärgsreaktion hos många, men det finns påtagliga brister i hans framställning. Jag behöver dock inte redogöra för dessa, för det har Liv gjort i sitt extremt välskrivna debattinlägg i HD den 16:e januari. Läs den!

Den felaktiga bilden av arkeologen som bensamlare återkommer ofta i debatten. Arkeologi handlar inte om att samla, utan om att skriva historia. I vårt arbete fråntar vi inte människorna deras historia och deras mänsklighet. Tvärtom ger vi dem en röst och en berättelse. (Liv Nilsson Stutz)

Liv problematiserar också tesen att det skulle vara etiskt konsekvent att återbegrava ben, men samtidigt behålla ben- och vävnadsprover.

Uppdatering: Kolla även in Ed Yongs fina illustration över hur debatten mellan journalister och forskare tenderar att gå i cirklar och samtidigt helt missa målet...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, teologi, debatt, återbegravning, ben

RAÄ delar ut forskningsmedel

Riksantikvarieämbetet har tillkännagett vilka som projekt som kommer få medel ur deras Forsknings och Utvecklingsprogram under 2012. Det rör sig sammantaget om ganska stora summor för kulturarvsforskningen som inte är bortskämd med det i vanliga fall. Av 70 ansökningar har ändå bara 23 beviljats, så konkurrensen är hård. De inbegriper allt från historiska analyser och utvärderingar till metodutveckling och dokumentationsarbete inom hantverk och konservering.

Som Uppsalaboende var det kul att notera att forskningsprojektet kring Gamla Uppsala fick en del medel. Det ska bl a användas för att bygga upp en webb-GIS som ska göra tillgängligt information kring va som grävts och hittats i Gamla Uppsala. Dessutom har länsstyrelsen i Uppsala fått pengar för ett uppdragsarkeologiskt handlingsprogram som "ska utvärdera hur uppdragsarkeologi påverkar historieskrivningen och hur olika målgrupper får del av resultat". Intressant vinkel.

FoU-medlen brukar fördelas inom fleråriga program som har en del uttalade huvudfrågor. 2012 är början på en ny sådan omgång och ett fokus är digitaliseringen av kulturarvet, vilket jag tycker är mycket bra (vilket nog inte förvånar någon som följt vad jag tjatat om på bloggen). Så jag blev lite besviken över att ansökan att utveckla pilotprojektet att bygga upp uppdragsarkeologiska databaser som inleddes i Östergötland förra året inte fick några medel. Tanken var att det som gjorts i Östergötland skulle utökas och att andra län också skulle delta, jag tror det var Kalmar och Västmanland. Synd som sagt, för behovet är skriande, särskilt nu när det finns så många olika aktörer inom uppdragsarkeologin.

Men alla kan inte få pengar som sagt, det finns det helt enkelt inte resurser för. Stockholms universitet ska i alla fall få ta fram en webbaserad specialbibliografi över all forskning om svenska runinskrifter

Sånt tycker vi är coolt inom min bransch



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, kulturminnen, forskning, digitalisering, RAÄ, Riksantikvarieämbetet

Nytt år, nya tag... om ett tag

Jaha, hade tänkt ta mig i kragen och aktivera mig på bloggen lite mer nu i mellandagarna, men ett återfall i förkylning har gjort mig för grötig i hjärnan. Istället lämnar jag er denna video över uråldriga jobbintervjuer som kan ge även nutida arbetssökande värdefulla tips.



Om ni likt mig känner er lite matta idag, oavsett anledning, kan jag även rekommendera denna samling över årets 10 roligaste vetenskapsvideos

God fortsättning!

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vetenskap, humor

Nytt på sikt för arkeologen i Uppsala

(In English below)
En kort blänkare för de som inte redan fått korn på detta via Facebook, fikaraster eller epost:
Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala lyser ut tre doktorandtjänster, en i antiken, en i afrikansk och jämförande arkeologi, samt en i "vanlig" arkeologi (vilket tenderar att vara nordisk arkeologi, men kan vara en hel del annat också).

Sista ansökningsdag den 16:e januari

Måste erkänna att jag undrar lite när institutionen ska sluta dela upp tjänsterna på detta sätt, särskilt som det riskerar att förfördela nordisk arkeologi, då doktorandtjänsten i arkeologi lika gärna kan gå till någon som sysslar med metallhantverket i Balkan eller handelsleder i Mellanöstern. Ämnen som i sin tur lika gärna skulle kunna förekomma inom Antiken och Jämförande arkeologi. Med tanke på att många forskarämnen numera överlappar geografiskt, teoretiskt och metodologiskt så vore det kanske ärligare att låta alla sökande konkurrera med varandra och inte inom dessa snäva kategorier. Naturligtvis kan alla som känner att det är relevant söka flera av tjänsterna, men blir det inte onödigt dubbelarbete i så fall för rekryteringsgruppen?

Det kommer ske ganska omvälvande förändringar för arkeologiutbildningen i Uppsala de närmaste åren. Dels är det generationsskifte på gång: Antiken har nyss fått en ny professor och professurerna i arkeologi och i afrikansk och jämförande arkeologi har varit utlysta och kommer tillsättas under nästa år. Men dessutom har vi i dagarna fått reda på att det med största sannolikhet kommer att bli ett samgående mellan Högskolan på Gotland och Uppsala universitet. De förra har också en arkeologiutbildning, med delvis samma intresse för global arkeologi, och dessutom en osteologiutbildning. Vad sammangåendet kommer att betyda praktiskt för lärare och studenter framöver återstår att se.

And in English:

Three positions as PhD students/doctoral candidates/Post-graduates are available at the Department of Archaeology and Ancient History at Uppsala University. One in general archaeology, one in comparative and African archaeology, and one in Classical studies and Ancient history. The Swedish system entitles all PhD students some sort of salary. The Uppsala system includes one year with a stipend (utbildningsbidrag), which is a moderate monthly income and no social security. Then three years with a set salary and social security.

Deadline is 16th of January


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, doktorandtjänst, Högskolan på Gotland, Uppsala universitet, antiken

Drottningar, bärsärkar och elefanter

En av människans märkligaste egenskaper är förmågan att så snabbt ta till sig nya intryck i språk, bilder, formgivning, seder, musik osv. Det finns inga "ursprungliga" kulturer, inga isolerade fossil av mänskliga samhällen. Vi ger och tar och ger igen och har så gjort i hundratusentals år och kommer fortsätta att göra så. Men det som är intressant för arkeologer är att detta givande och tagande sällan följer enkla regler om geografi eller biologi. Exakt vad det är som styr på respektive plats och tid är fortfarande den heliga graal vi söker efter och kanske aldrig kommer att finna.


Lewis chess. Från Wikimedia. (CC BY-SA 2.0)

Ett exempel på hur nya intryck alltid omtolkas utifrån lokala föreställningar är schackspel. Och ett av de mest underbara exemplen är det från 1100-talet som hittades på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Det här är ett av de äldsta exemplen vi har från Europa av det från början indiska spelet, som nådde oss via perserna och araberna. Det var i Europa som kungens partner ändrades från rådgivare/storvesir till drottning - bara det en intressant detalj som både visar att de dåtida kungadömena saknade sådana starka andremän (åtminstone institutionaliserat), men där makan uppenbarligen fyllde en viktig maktpolitisk funktion.

I isländska sagor tuggade bärsärkar
på sin sköld

Det är i detaljerna som vi ser kulturella uttryck. Drottningen på detta schackspel som fortfarande har ett nordiskt, nästan vikingatida, formspråk håller den ena drottningen i en dryckesbägare. Denna attiralj är genomgående på många kvinnofigurer vare sig det är bildstenar från Gotland eller hängsmycken. Dryck symboliserar så långt mycket mer än att släcka ett fysiskt behov.

Vissa schackpjäser fann lite olika nya betydelser i Europa. Vår löpare var från början en stridselefant, men det är begripligt att detta inte riktigt kändes rätt i Nordeuropa. I engelskan kalas den biskop och det är just det vi ser avbildat i Lewis-pjäserna. Den traditionen verkar vara tidigt etablerad på Island och i Britannien alltså, men inte i Skandinavien eller Finland. Om det beror på att den tidiga kyrkan i dessa länder inte hade samma starka maktposition, eller om det beror på en slump (löpare känns mer logisk ur krigslogistisk synvinkel) är svårt att veta. Man bör komma ihåg att biskopar i det medeltida Europa sågs som kyrkans prinsar, de var ofta yngre söner till mäktiga adelsmän och inte främmande för att dra ut på slagfälten i Guds namn. Eftersom olika personer var ansvariga för att introducera spelet så var det säkert personliga värderingar som spelade en stor roll i början. Just spelet mellan individuella beslut och kulturella strukturer är det som gör frågan om materiell kultur så komplicerad för arkeologer.

Lyssna gärna på det härliga inslaget om Lewis chessmen i BBC och British Museums lysande radioserie "A History of the World in 100 Objects". Se lite fler exempel på gamla schackpjäser.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, schack, Lewis chessmen, medeltid

Eld och kroppar i Arizona

Utsikten från Amerind Center

De senaste dagarna har jag varit i Arizona, vilket har varit en upplevelse minst sagt. Jag har deltagit i en workshop under namnet Fire & Body där vi diskuterat betydelser av kremeringar under förhistorien. Deltagarna har presenterat exempel från USA, Irland, England, Sverige och Danmark, och från stenålder till historisk tid. Det har varit intesivt och mycket roligt och mycket tankeväckande. Under vintern ska vi slita med våra kapitel till den bok detta ska ge upphov till. Workshopen och publikationen är ett initiativ av The Amerind Foundation som har ett museum och forskningscenter utanför Tuscon, inte så långt från gränsen till Mexico.Jag tvivlar på att jag någonsin i framtiden kommer att få uppleva ett så trevligt omhändertagande och en sådan underbar miljö för vetenskapligt samkväm.

Ian Kuijt, Mark Schurr, David Hurst Thomas och Liv Nilsson Stutz

Workshopens ledare var Ian Kuijt och övriga deltagare var Liv Nilsson Stutz, Howard Williams, Lynne Goldstein, Mark Schurr, Gabriel Cooney, Jessica Cerezo-Román och David Hurst Thomas. Tim Sörensen deltog via skype. Colin Quinn hjälpte till att organisera och John Ware som är chef för stiftelsen höll oss på rätt kurs. Joanna Brück, Kathryne Meyers och Della Collins Cook kunde inte vara med men kommer också ingå i slutpublikationen, i de två sistnämndas fall som medförfattare.

Howard Williams (glad som vanligt), Gabriel Cooney och John Ware

Jessica Cerezo-Román och Lynne Goldstein

 Förutom att dagarna och kvällarna fyllts med diskussioner kring hur man bränner kroppar, vad man kan göra med produkten, vilka tester som kan utföras på mer eller mindre brända ben och vad i hela fridens namn folk egentligen höll på med i samband med begravningsritualer, så har det också blivit åtskilliga intressanta inblickar i olika forskningskulturer. Inte minst är frågor kring mänskliga lämningar, arkeologiska undersökningar och vad man kan och får visa på bild, mycket komplicerade här i USA. Att kalla situationen för infekterad vore en underdrift, men samtidigt finns det många goda exempel på hur indianer och kulturarvsarbetare kunnat hitta gemensamma lösningar med ömsesidig respekt. Och det innebär att en hel del fantastiska föremål fortfarande finns utställda på museer så att människor från hela världen kan få en uppfattning om den bredd och komplexitet och skönhet som fanns hos de många folkslag som bodde här innan européerna kom.


Jätteintressant och givande som sagt. Men nu har jag hemlängtan (kanske inte till svenska vädret, men till de som väntar därhemma). Bara 18 timmars resa mot solen, med två flygplansbyten, och så är jag där...

Jag kommer sakna frukosten...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, Amerind, Arizona, etik, osteologi