söndagen den 27:e juni 2010

Vetenskapsbloggskolan Del 3

I detta avsnitt ska jag ta upp ett mycket viktigt ämne: vad en blogg inte är. Det här är extra viktigt för just akademiker som har vanan inne att skriva för vissa speciella sorters media som inte alls är relevanta för bloggverktyget. Det finns inget som är så svårt som att lära sig av med gamla vanor.

En blogg är inte ett publiceringsverktyg.
Det här är en sanning med modifikation, för naturligtvis kan en samling bra inlägg samlas ihop i efterhand och göras om till en skrift - men det är viktigt att inse att detta inte är den primära funktionen. Det är inte ens den sekundära funktionen.

Bloggen är inte din privata tidskrift och du bör inte behandla den som en sådan. Det akademiker ofta behöver arbeta mest på när de bloggar är att slappna av, sänka murarna mot omvärlden och bjuda på lite passion och glädje. Vi skolas in i att tänka på skrivandet som en kulmen på ett arbete som presenterar ett resultat - helst ett oantastligt resultat. Det kan hjälpa att tänka populärvetenskapligt i detta sammanhang och sålla bort för mycket bakgrundshistorik, utsvävningar, fikonspråk. Men om du behandlar bloggen för mycket som en popvet-tidskrift så hamnar du återigen fel, då tryckt media är slutprodukter och ett blogginlägg är motsatsen till detta. När inlägg fungerar bäst får de ett eget liv på bloggen långt efter det att du skrivit det. Och du kommer själv vara en aktiv del av detta.

Som forskare eller akademiker kommer du behöva jobba framförallt på att slappna av. Väg inte varje mening på guldvåg, spendera inte onödigt mycket tid på att konstruera ett oantastligt argument. Bloggen är en levande sida som ska växa lite varje vecka. Det handlar inte om att göra enstaka fenomenala texter, utan om att bygga upp en plats som folk vill återvända till, där intressanta, roliga saker händer, där de känner sig delaktiga och bygger upp en relation med dig och andra som kommenterar.

En blogg är inte en monolog
Lägg ned megafonen. Det kan kännas oerhört befriande att vara enväldig professor över din egen digitala institution, men detta är inte en föreläsningssal. Och det är inte National Geographic heller. Skriv inte för långt! Hellre många korta inlägg än ett fåtal inlägg på 2000 ord. Folk läser inte bloggar på det sättet, hur bra du än skriver. Du behöver inte författa en 100%-igt perfekt text som ingen har något att tillägga till. Tvärtom är detta det värsta du kan göra. Lämna öppet för att dina läsare kan ha något att bidra med, ställ frågor, erkänn din egen okunskap och nyfikenhet. Ja, du är en auktoritet, men du behöver inte vara den enda auktoriteten - bloggen är ett utmärkt tillfälle för dig att lära dig en hel del själv utan vidare ansträngning.

Tänk dig att du sitter runt ett middagsbord - om du har något intressant att berätta gör det, men det är väl inte meningen att bara du ska hålla låda hela kvällen? Om du vill skriva fullödiga texter som berättar hur det är och inte orkar med tjafs så rekommenderar jag en mer statisk hemsida och inte en blogg - eller att du sänder in artikelförslag till populärvetenskapliga tidskrifter eller Under Strecket i SvD. De fyller också sina syften. Så tänk över om det är en blogg du vill ha och vårda, eller om det är något annat som är ditt mål.

De där som kan tänkas kommentera dina poster är också de som gör de flesta presumtiva bloggare mest nervösa. Vad händer om man öppnar porten i muren och släpper in dem? Kommer barbarerna att ta över?
Nästa avsnitt ska jag ta upp din bästa fiende och värste vän: kommentatören.

Läs även Vetenskapsbloggskolan Del 1 och Del 2


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

10 kommentarer:

Martin sa...

Bloggen är inte din privata tidskrift och du bör inte behandla den som en sådan

Ber att få opponera mig. När folk som inte vet något om bloggar undrar vafan jag sysslar med brukar jag säga "Det är en amatörtidskrift i blandade ämnen där jag skriver nästan allt innehållet". Vad du verkar mena är att en bloggande forskare inte bör skriva blogginlägg som om de vore avsedda för Journal of Material Culture. Det håller jag förstås med om. (I den pretto-blaskan borde ingen skriva över huvud taget.)

ArchAsa sa...

Ajajaj - vad har JMC gjort nu då :)
Precis, man kan se bloggen som en sorts digitalt fanzine - om man inte glömmer bort att responsen är lika viktigt som att få läsare.

Akademiker blir så hårt skolade i att tänka artikel/uppsats i sitt skrivande att det svåraste är att tänka om. Jag har sett vid flera tillfällen att folk som ska blogga fryser, övertänker och komplicerar hela skrivprocessen. När flytet väl har kommit igång kan man börja posta en del längre mer utförligt vetenskapliga texter. Så länge man tänker igenom vem man ser som läsare av detta. Bloggar som riktar sig till kollegor inom ens disciplin är naturligtvis annorlunda än mer popvetenskapliga.

Martin sa...

Så T&T:s officiella position i frågan är "Bloggen är ditt privata fanzine och du bör behandla den som ett sådant, samt interagera med läsarna".

ArchAsa sa...

...varför känns det som du vill snärja in mig i nåt här Martin? *paranoid*

För de som är bekanta med begreppet fanzine kan det vara bra att ha det i bakhuvudet, men många är inte det så jag tror inte den metaforen hjälper alltid.
En blogg är en blogg är en blogg :P

Johan sa...

Fin liten serie, det här! Men: "En blogg är inte en monolog" skrev du – och gav inte en endaste vidarelänk. Själv unsubscribar jag bloggflöden från akademiker som inte förstår att bloggmediet kräver hypertext, det vill säga, kräver dialog. Text utan länkar är för papper.

ArchAsa sa...

Johan - bra poäng. Jag brukar vanligen ha med 2-3 länkar minst i mina reguljära inlägg, men min lilla bloggskoleserie skriver jag ur stunden och hade därför inga bra länkar på lut. Hade tänkt dedikera ett av de följande avsnitten till just länkkärlek som är viktigast av allt. <3

Henrik Brändén sa...

Bra skrivet, Åsa! Du sätter fingret på vad jag tycker är problemet med mina egna bloggposter - för färdiga, för definitiva, lämnar för lite kvar att diskutera om

ArchAsa sa...

Henrik - ja det är delvis självterapi att skriva detta. Jag kämpar fortfarande med att inte falla tillbaka i gamla akademikervanor på bloggen. Funkar ibland - ibland inte.

Nalles tankar från roten sa...

Jösses!
(Jag älskar det ordet.)

Jag skriver mina blogginlägg för min egen skull, eller för andras skull och ibland för att det är så vansinnigt kul - ibland.

Och från tid till annan blir det en eller två, kanske tre länkar som besökarna får kolla om de vill. Jag brukar också smälla dit en bild ibland. Mmen det är oftast när journalisten i mig har kladdat dit en ingress med ett följande inlägg.

Och vet ni..? Ibland händer det att jag bara skriver en liten dikt helt utan rim (och ranson) som kommer fram bokstav efter bokstav tills jag anser texten färdig. Med eller utan baktanke, när känslor styr. Det tycker jag om.

Ta hand om er!
Nalle

ArchAsa sa...

Nalle - bloggar kan ha många olika upplägg, precis som böcker, tidskrifter och annan typ av skrift. Min lilla serie handlar om just vetenskapsbloggandet och de snubbeltrådar övernördiga akademiker kan råka ut för. Även om mycket naturligtvis är allmängiltigt.

Jag tycker det verkar som du har hittat helt rätt i ditt eget upplägg, vissa förstår det där med att balansera det personliga och det tänkvärda utan större ansträngning. Andra är inte så lyckligt lottade (som undertecknad t ex). Din devis att skriva för sin egen skull, för andras skull och för att det är kul är helt rätt - allt detta måste finnas med annars blir bloggen platt och tråkig.