Den utmärkta nättidningen
Edge, som ägnar sig åt att låta en uppsjö av dagens stora tänkare, forskare och
vetenskapare fundera och spekulera kring de
riktigt stora frågorna, inleder det nya året med en Stor Fråga:
Vad har du ändrat uppfattning om och varför?Frågan är fritt ställd och är i nuläget besvarad av ett hundratal olika forskare, vetenskapsjournalister och
celebriteter som
Alan Alda. Ett axplock:
Robert Bingham, erkänd kognitionspsykolog som tidigare pratat om att vi har "stenåldershjärnor" även i vår moderna tid, berättar om hur han faktiskt ändrat sig i den frågan på flera punkter.
Roger Highfield, vetenskapsredaktör för
Daily Telegraph, berättar om hur han själv har blivit mer skeptisk till vetenskapsmännens förmåga att faktiskt tänka om i
ljuset av nya fakta - och att nya fakta inte alltid bevisar det deras förespråkare hävdar.
James O'Donnell berättar om hur han slutade se romarna som en civilisationens höjdpunkt i Europas tidiga historia.
Janna Levin, fysiker vid Columbia
University, skriver om hur hon gradvis kommit att öppna sig för den möjligheten att universum kanske inte är oändligt...
Osv, osv, osv
Förmågan att ändra stora delar av sin världsbild i mötet med ny fakta och nya rön är vad som skiljer vetenskap från religion - eller ideologi. De som söker övertrumfa vetenskapen genom att peka ut alla de tillfällen då erkänt stora tänkare varit helt fel ute, missar målet med ett par mil minst. Det är förmågan och möjligheten att faktiskt kritisera gamla auktoriteter, gamla "sanningar" som fastslår att vetenskap är det främsta sättet att närma sig en förståelse av omvärlden. Om vetenskap bara var en västerländsk version av religion skulle vi fortfarande lära oss
Aristoteles utantill och tro att jorden var platt. Vi skulle aldrig lärt oss nya
metoder, sanningar och teknologier från andra forskare från Egypten,
Persien, Indien, Kina, Japan etc.
När jag nu själv är i slutspurten på mitt avhandlingsarbete är det intressant att vända blicken bakåt för att se vilka av mina övertygelser som bestått och vilka som kollapsat. Jag har hållit på med varianter av mitt ämne,
mellanneolitikum i Mellansverige (3000-2000 f.Kr.), sedan examensarbetet 1995.
13 år.
Tretton år!!!!
(Vad har jag gjort med mitt liv...?)
Mitt intresse rör sig runt de olika grupper, troligen med olika
etnicitet, som fanns i Södra Sverige under denna tid. Om hur de definierade sig, etablerade sin grupptillhörighet genom seder och materiell kultur och hur de interagerade med varandra. Framförallt de kustlevande
gropkeramikerna och den inlandsboende
stridsyxekulturen och deras inbördes förhållande har intresserat mig sedan första året på arkeologiutbildningen. Hur de ska uppfattas, som en, två,
tre eller 18 olika grupper, var och är hett debatterat. Infekterat kan man nästan kalla det.
När jag väl blev antagen som doktorand, på dagen sex år sedan nu, 1 januari 2002, så förväntade jag mig att jag skulle kunna byta åsikt om en del i min grundhypotes - vilket jag också har gjort. Vad som förvånar mig är
vad jag har ändrat mig i, för det är aspekter som jag i
dåläget inte ens funderade över att ifrågasätta. En sak jag aldrig ifrågasatte var riktningen som vissa kulturella och materiella influenser hade haft när de spred sig från kontinenten över södra Sverige (upp t o m Uppland). Förändring och innovation rör sig från söder till norr, och från väst till öst. Skåne är porten mot allt nytt, det är en sanning så djupt inrotad i de flesta arkeologer att få av oss ens funderar över det. Likaså ska alla paralleller sökas i Danmark. Om Finland och Sverige delar likartad materiell kultur under en period så finns det bara två olika förklaringsmodeller:
1. Det kom via svenska fastlandet
2. Det kom till både Sverige och Finland från en tredje region.
För hundra år sedan
diskuterade arkeologerna mer allmänt möjligheten att vissa kulturella influenser kom till Sverige via Finland. Efter 2:a
VK skedde detta allt mer sällan.
Som en långsam, men mot slutet accelererande process har jag nu nått den insikten - helt och hållet uppenbar i min hjärna - att en stor del av de förändringar som skedde i Mellansverige under det tredje årtusendet före kristus skedde via nätverk österut - från finska fastlandet
till det svenska - inte tvärtom. Jag är också mer övertygad om att stridsyxekulturen i Mellansverige till stor del bestod av människor från de lokala gropkeramiska grupperna som via giftemål och utbytesnätverk med människor levande i dagens SV Finland övergick till ett nytt levnadssätt och en ny typ av etnicitet. Teknologiskt, materiellt, kronologiskt - inget annat än en riktning från öst till väst (och delvis från norr till syd) kan förklara källmaterialet.
Det känns nästan som om jag fysiskt tagit tag i min hjärna och vridit den ett halft varv. För sex år sedan satte jag igång med att undersöka en hel del märkliga skeenden i vår förhistoria, och jag förväntade mig att få omkalibrera mina modeller ett antal gånger. Det som verkligen gör mig tagen, är de omkalibreringar jag tvingats till som jag inte ens trodde att jag skulle behöva omvärdera.
Jag kan aldrig vara säker på att ha rätt. Men det gläder mig att mitt material har bjudit på motstånd mot mina förutfattade meningar iallafall.
Andra bloggar om:
arkeologi,
vetenskap,
forskning,
Edge,
stenålder