Boken om dödshuset - en (o)objektiv recension

I dagarna har en ny barnbok av Jonathan Lindström släppts. Jonathan är ett unikum i bokbranschen: en erfaren och dedikerad arkeolog som skolat om till barnboksförfattare och mest fantastiskt av allt - han är en begåvad tecknare. Andra arkeologer har gjort bra och läsvärda publikationer om förhistorien för barn (t ex Cecilia Lidström-Holmberg), men de har ofta tvingats förmedla sina visioner till en tecknare som i sig inte är arkeolog. Även om de är begåvade illustratörer så är mellansteget från tanke till teckning längre och mer indirekt. Jonathan har den lyxen att hans enda begränsning är hans eget sinne (och kanske en och annan hysterisk redaktör som ringer och påminner om deadline).

Den bok som nu utkommer är hans hjärtebarn, det går inte att säga annat. Boken som har imponerande 64 sidor med text och fler färgteckningar än jag kan räkna, handlar om Jonathans Fynd - det där verklighetsomvälvande Fyndet som alla arkeologer drömmer om. Sommaren 1993, då han var grävledare på Stockholms länsmuseum, hittades resterna av en liten husbyggnad som inte liknade något annat som tidigare undersökts. En sotig rektangulär ränna innehållande stora mängder brända människoben och rester av ett flertal kärl från sen stridsyxetid, ca 2400 f.Kr. Dessutom fram kom arbetsyxor, djurben och en stridsyxa. Boken som nu finns i handeln berättar om denna händelse, om arbetet med att förstå vad det var man hittat och vad det innebar för förståelsen av den här perioden.

Jag vill nu lägga korten på borden och erkänna att jag är allt annat än objektiv i denna fråga. Dödshuset i Turinge har en nära samtida parallell i ett lite mindre hus som faktiskt hittades samma år i Västmanland - men då på en gropkeramisk boplats. Om likheter och skillnader dem emellan och vad det kan ge oss för insikter i förhållandena mellan de två grupper som fanns i Mellansverige vid denna tid, är lite av huvudfokus i min avhandling. Jag och Jonathan har närt varandras fanatiska intresse för allt som berör dödshus, mellanneolitikum, brända styckade människokroppar, stridsyxor och keramik under flera år nu – ofta genom telefonsamtal som inletts med ”bara 5 minuter” och utvecklats till timslånga maratondebatter. På vissa frågor är vi helt överens, på andra (som sig bör) har vi lite avvikande åsikter. Jonathan har tidigare publicerat både en rejäl rapport om grävningen, artiklar om stridsyxor och kontakt och utbyte inom Skandinavien, samt nyligen en lång och uttömmande vetenskaplig text om allt han kommit fram till i boken ”Kulthus & Dödshus” utgiven av RAÄ.

Men den här boken är hjärtebarnet. Här får Jonathan den avundsvärda möjligheten att illustrera tankar och idéer utan krav på absolut vetenskaplighet – dvs han kan klä och pynta stenåldersmänniskorna, leka med perspektiv och humor, ta upp både stort och smått. Och det gör han hela tiden med en sann arkeolog-blick. Även om teckningarna är roliga och fantasiväckande så är de inte lösryckta från sitt sammanhang. Allt från smyckesdetaljer till stenknackaren utanför huset sittandes på en skinnfäll är resultatet av genomtänkta och reflekterade beslut. Det är inte Sanning, men det är minst lika mycket sanning som svartvita böcker med bilder av stolphål – mer sant, skulle jag vilja påstå.

Upplägget är ambitiöst: Inledningen visar arkeologerna som kommer till platsen, grävningen i alla dess pikanta detaljer (äppelplockning från grävskopa), lyckoruset över fynden, materialet som samlades in. Sen visar Jonathan hur han och övriga satt och funderade och pusslade ihop materialet, från benanalysen till formen på rännan och rester av takdropp för att komma fram till vad det var för nåt man hittat – ett dödshus med över ett dussin gravlagda män, kvinnor och barn, som i sin struktur var en stor kollektiv version av de vanliga stridsyxegravarna.

Nu vidgas perspektivet till Norden under mellanneolitikum, läsaren får en bra och på det hela taget pinfärsk bild av var forskningsläget befinner sig idag gällande perioden. Jonathan diskuterar folk, kontakter, samhällsuppbyggnad, ritualer, byteshandel över Östersjön etc, etc. Sedan en inzooming på läget i Mellansverige med förhållandet mellan stridsyxekulturen och den gropkeramiska kulturen, liksom bilder från hus och vardagshändelser. Allt med hjälp av hysteriskt roliga illustrationer, från barnafödande till kanotturer.

Boken avslutas med det mest spekulativa eller tolkande kapitlet, där Jonathan uttolkar stridsyxekulturens kosmologi ur dödshusets struktur och uppbyggnad. Det är på den här punkten jag i vissa detaljer avviker från hans uppfattning, men det är en ofrånkomlig del av att tolka något – inga forskare kan vara helt och hållet överens om varje detalj. Huvudhypotesen – att dödshuset är en stiliserad, kollektiv stridsyxegrav – håller jag med om till fullo. Att se det som ett tempel har jag svårare för.

Förlag känner sig tvungna att rikta sig till fördefinierade åldersgrupper – i det här fallet 9-12-åringar. Det är säkert en tacksam åldersgrupp och jag tror det kan resultera i skapandet av ett antal stenåldersfanatiker i framtiden, men boken är definitivt gångbar både för yngre och äldre. För de mindre kan man koncentrera sig på bilderna, för de äldre kommer det finnas många roliga och tänkvärda detaljer. Jag skulle varm rekommendera den här boken till både högstadium och gymnasium. Jag ska högläsa för mina barn ur den.

Att jag även kommer vifta den framför A-kursarna kanske jag ska tala tyst om…

Betyg: 5+
(helt objektivt)

Jonathan kommer även presentera sin bok söndagen den 30/9 på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Andra bloggar om: arkeologi, barn, böcker, barnböcker, stenålder, Jonathan Lindström