torsdag 20 september 2007

Howard Williams - Svärd, saxar och anglo-saxer

Howard Williams, lektor i arkeologi vid Exeters universitet är på Eriksgata i Sverige. Eftersom han är intresserad av järnålder i England och Skandinavien, särskilt gravskicket, så kombinerar han en rundresa i Sydsverige till platser och museer med besök på institutioner och föreläsningar. En trevlig inställning som man gärna ser mer av. Eftersom jag i ett anfall av senilitet dubbelbokat mig på ett förmiddagsseminarium om tvärdisciplinära kulturstudier (ACSIS) missade jag till min stora förtret förmiddagens seminarium om kremeringar och gravritualer, men hade iallafall nöjet att delta i eftermiddagens föreläsning om vapen och minne i anglo-saxiska miljöer under 400-900-talet: Blade - Memories of the cutting edge (allt låter så mycket bättre på engelska...)

Med avstamp i Beowulf-kvädet, vilket är nästan obligatoriskt om man sysslar med yngre järnålder i England (och föralldel Skandinavien) diskuterade Williams vapens, särskilt svärds, bredare potential att belysa det förhistoriska krigarsamhället och dess ideal, föreställningar och normer. Passagen i Beowulf som citerades handlar om när hjälten dräpt Grendel med hjälp av ett gammalt anrikt svärd, efter det att det lånade nya svärdet misslyckats. Svärdet överlämnar han sedan till kung Hrothgar som studerar det och noterar dess ålder i utsmyckningen och runorna, och det historiska djup - och därmed makt - den bär på.

Kan naturligtvis inte komprimera 1 1/2 timmes föreläsning i några få rader, men diskussionen gick vidare med exempel på och funderingar kring utsmyckning och personifiering av vapnen, användandet av djurbilder för att förära aspekter av djurens egenskaper på vapnet, vapen som gåvor från hövdingar till krigare, från fäder till söner osv. Även vikten av att inse att vapen är mer än bara ett bihang till bäraren, som troligen socialiserats in i en gemenskap genom sin vapenträning, vilket framhävs medvetet och omedvetet i kroppshållning och rörelsemönster.

Ett gott exempel på att studier i materiell kultur är så mycket mer än publikationer av fyndlistor och i slutändan arkeologins bidrag till forskning runt människan och hennes kultur och meningsskapande. Vilket ansluter lite till vad jag satt och diskuterade i ett rum på förmiddagen med representanter från ett antal olika ämnen och fakultet. Det var som sagt en presentation av ACSIS, ett nationellt nätverk för forskare i olika ämnen som bedriver kulturstudier, med en tvärdisciplinär inriktning. Det noterades som vanligt att trots bud från högre instanser att tvärvetenskap ska prioriteras så är det svårt att vinna anslag från de stora stiftelserna. Bedömarna finner ofta för lite av sitt eget ämne i projekten och ger tummen ner.

En helt egen enhet för bedömning av tvärvetenskap, med egna anslag att föredela specifikt till dessa kan vara en lösning, men i långa loppet är jag lite cynisk och tror att striden om medlen nu är så desperat att få är villiga att ge utrymme till andra ämnen. Som det är klarar vi knappt av att få medel till grundforskning inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Ska man vara lite orättvis tror jag även att en viss generationsväxling måste ske, innan någon grundläggande ändring av mentalitet kan ske. Jag tror också att stora nätverk som i främsta ledet siktar in sig på etablerade professorer, hur välvilliga de än må vara, missar att den verkliga viljan till möten, nytänkande och tvärdisciplinära arbeten snarare finns hos de yngre och mer "hungriga" forskarna. Halvvägs till 40-strecket som jag själv är (näääästan) måste jag säga att mycket av gnistan och orken blir lidande av långvarig stress, osäkra anställningsformer och splittrat fokus med barn och familj i bilden. Inte för att jag inte fortfarande brinner och vill hitta nya nätverk och projekt, men om 15-20 år tror jag mycket av denna energi kommer ha förbrukats - det som finns kvar verkar i min erfarenhet fokuseras på egna intressen och en liten utvald och beprövad skara, inte på att börja från början och bygga upp något nytt, komplicerat, potentiellt svåretablerat och otacksamt. För sådant krävs ganska mycket naivitet, optimism och lust på utmaningar.
Andra bloggar om: , ,



2 kommentarer:

Martin sa...

Nästan halvvägs till 40? Du är 19 nu? Fule Fredrik, vilket barnarov! (-;

ArchAsa sa...

Halvvägs från 30 till 40 såklart.
Fast barnarov var det ändå - men tvärtom. Jag förledde hans oskyldiga barnasinne med löfte om glass...enligt legenden. ;-)