torsdag 27 september 2007

Finlandsexkurison Dag 2: Järnåldersgravar


Anne Wickholm berättar om Stora Näsets gravfält
Efter att ha fyllt på energin med kalori-, protein- och kolhydratrik mat på en vägkrog knallade vi iväg över böljande åkrar till vårt nästa stopp: Stornäset söder om Karis. Här, på ett impediment i kanten av åkern och avgränsad av en sjö på andra sidan finns ett gravfält från yngre järnåldern. Mindre grävningar har skett här 1999 och då påträffades ett brandflak innehållande sot, kol och spridda kremerade människoben. Det framkom även 2 spjutspetsar - en i så kallad baltisk stil - daterade till 700-tal. Brandflaket innehöll lager på lager av brända ben och fynd, men inga tydliga åtskiljande strukturer eller stensättningar. Det vore mer korrekt att se hela det lilla markanta impedimentet som "graven", en kollektivgrav i viss bemärkelse, där de döda individerna anslöt sig till sina förfäder och byggde på graven.

Stora Näset, med utsikt mot åkern och den tämligen nybyggda bensinmacken i bakgrunden. Ingen arkeologisk undersökning gjordes, men Anna har sina misstankar om var den "osynliga" bosättningen kan ha funnits...


Troligtvis var det heller inte så att alla ben av den döde lades här, utan endast ett urval. Det här är ett sätt att förhålla sig till döda kroppar som delvis är ganska svårförståeligt för dagens människor som ser kroppen som något komplett och enhetligt. Samtidigt börjar även vi luckra upp de föreställningar med spridande av aska på olika ställen. Samtidigt skulle ett förslag om att dela upp till exempel Ingmar Bergmans kvarlevor och låta en del ligga på Fårö och en del vid hans hustru Ingrids grav i Uppland, troligen mötas med förskräckelse och viss avsky. Det intressanta är att detta är en begravningspraktik som varit i bruk i omgångar sedan iallafall 3000 f.Kr., med varierande popularitet. De brandgravfält vi har här i Sverige från bronsåldern har gropar som innehåller endast delar av de döda, ibland med kroppsdelarna fördelade mellan flera gropar. En viss sortering av de kremerade benen kan även ha skett under järnåldern, men det finns mycket kvar att utreda här, inte minst svårigheterna att bedöma hur mycket som förstörts av tidens tand.


På väg mot Lilla Näsets gravfält

För bara ett par år sedan grävdes en impediment-backe ut i Säby, Närke, inför byggandet av E18 - på den kullen hittades en hel del sten men inga tydliga stensättningar eller strukturer, samt en hel del brända människoben och fynd från romersk järnålder fram till vikingatid. Ur svenskt hänseende var den här platsen relativt unik och publikationen dyker förhoppningsvis upp snart. Tills vidare finns en artikel av Gunlög Graner, grävledaren, i publikationen "Blick för Bergslagen".


Lilla Näsets impediment med brandgravfält.

Från Stora Näset gick vi en bit genom skogen till andra änden av åkerkankten där Lilla Näset ligger, även den ett gravfält, troligen från Folkvandringstid-Merovingertid (som svenskarna kallar vendeltid), ca 500-700 e.Kr. Har har man hittat 12 pilspetsar, varav flera tillverkade i ben/horn, samt en holkyxa i järn och en järnkniv. När Anna får sitt stora forskningsprojekt någon gång i en rosenskimrande framtid så är dessa två backar med sot och ben hennes första anhalt.

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

Martin sa...

De där brandflaksgravplatserna har jag funderat lite över apropå Vainionmäki i Laitila sn.

ArchAsa sa...

Intressant läsning Martin.
Tack för tipset.