att inbilla sig att de kan klå oss i hockey.
Doktorandexkursionen var liten men otroligt lyckad, inte minst tack vare det fantastiska bemötandet från våra kollegor i Helsingfors och då speciellt Anna Wickholm som hjälpte till med att skräddarsy exkursionsprogram för vår räkning, skötte officiella kontakter och fixade allt hon bara kunde tänka på. Och då menar jag ALLT!
Jag kommer gå igenom dagarna kronologiskt, men jag måste få inleda med en spoiler. Dag två, stannade vi på den snörkeramiska lokalen Dalamalm, med grav och boplats från ca 2500 f Kr. En mjukt rullande slänt ned mot en sjö som tidigare varit en havsvik, bonden hade nyligen plöjt åkern och vilken arkeolog kan motstå detta. Först jag, på jakt efter snörkeramik, sedan resten eftersom ingen arkeolog värd sin skärslev kan motstå nyplöjd åker.
Vi han knappt börja innan Daniel Löwenborg fastnar med blicken på ett metallföremål. Ett långt, smalt dubbelvikt järnföremål med tånge.
Det är väl inte…
Inte kan det vara…
Men ÄR det verkligen!!!!
Jovisst – ett svärd från yngre järnåldern.
Daniel Löwenborg med svärdet från Dalamalm i ett förklarande ljus.
Anna W och även medföljande guide professor emeritus Torsten Edgren konfirmerar – det är ett svärd. Ett kort ett, med spetsen avbruten och inget av skaftet kvar annat än tången. Men i fantastiskt bra skick trots detta. Lite mossa på kanten visar att den varit framplöjd under ett
antal år, släpats fram av plogen, halvt dold av den bruna jorden.
Efter ett antal fotografier av fyndplatsen och en lyckligt leende Daniel, som doktorerar på järnålderns landskap bland annat, så packades den in i bilen och fördes till Museiverket påföljande dag. Men mer om det framöver.
Vi har lovat Anna att hon närsomhelst är välkommen över till Uppland för att plocka svärd ur våra åkrar. Det är det minsta vi kan lova efter en sådan fantastiskt planerad exkursion…
Andra bloggar om: arkeologi, svärd, Finland
3 kommentarer:
Wöw, toppen! Böjt svärd tyder på våtmarksoffer eller brandgrav.
En gubbe som hade stuga på mitt gotländska gravfält hade enligt ryktet kört bort flera lass med "tunnbänder" från sitt potatisland. Gissa vad det var för tunnband...
Jo Anna W trodde nog att det kunde röra sig om en gravgåva. Platsen är ganska klassisk, men området är som sagt i övrigt nästan tomt på yngre järnålder. Men en spjutspets från ung samma tid hade tidigare påträffats vid ett flyttblock högre upp, så forskninslucka torde vara en mer korrekt bedömning av avsaknaden av järnålder.
Ämlans finnar anlade sällan småhögar över sina gravar och hade en förkärlek för brandflak - vilka inte är optimalt ur arkeologisk synvinkel.
Sen är det möjligen mer korrekt en "sax" - den var lite drygt 50 cm bara. Fast när vi återberättar den här historien på krogen de närmsta 15 åren för allt tröttare kollegor och A-studenter kommer det vara ett tvåhandssvärd allra minst ;-)
Åh fan, här har jag trott att riktiga arkeologer betraktar svärd och juveler som krimskrams för turister och mycket hellre föredrar en rejäl kökkenmödding med en massa musselskal och kemiska spår av rovblast. :-)
Grattis, hörni!
Skicka en kommentar