Efter att ha kollat in yngre järnåldersgravfält, begav vi oss in i Karis samhälle. Vid kanten av en gata med små villor låg de varade resterna av grävfältet Kroggårdsmalmen från första århundradet e.Kr som grävdes ut på 1930-talet. Gravtyperna här är intressanta, för det rör sig om så kallade Tarandgravar. Detta är en typ av stensättningar som framförallt är vanliga i Baltikum, men som också förekommer längs kusten i södra Finland och har även påträffats nära den dåtida kusten i Mellansverige. De dateras till förromersk-romersk järnålder, dvs århundradena före och efter år 0. Gravarna utmärks av fyrkantiga/rektangulära stenramar, med en packning av finare sten innanför, det som skiljer dem från andra stenpackningar från denna tid är att de länkar i varandra, sida vid sida, i en lång rad. De längsta löper på ca 100 kamrar och har hittats i Estland och Lettland. Inuti finns rester av kremerade människor och enstaka smyckesdetaljer som inte sällan är av baltiska typer. I vilken mån dessa gravformer ska kopplas till grupper av kustlevande människor som delade en gemensam kulturell identitet har diskuterats.
Informationstavla som visar hur gravfältet och tarandgravarna såg ut innan platsen fick ge vika för nya hus och gator. På kartan syns sjön lappträsket, och de två runda prickarna mitt på dess västra strand är Stora och Lilla Näsets gravfält som vi besökt tidigare. Tarandgravarna låg intill det inre av en dåtida havsvik.
I ett land som Finland, i en del av landet som än i dessa dagar är kluven mellan en finsk och en finlandssvensk befolkning, är dessa fornlämningar och deras tolkningar alltid en politiskt känslig fråga. Kroggårds-gravfältet tolkades vid sin undersökning som ett bevis för de första "finnarnas" invandring, dvs de som talade ett finsk-ugriskt språk. Fynd av smycken och redskap/vapen av "estnisk" typ ansågs bekräfta att det rört sig om grupper invandrade från dessa områden. Så säkra var man på den saken, och så pass i händerna på den allmänna europeiska nationalismen på 30-talet, att ett minnesmärke faktiskt restes över platsen. På en stor sten invid en av de rekonstruerade gravarna står att läsa "Här gravlades de första finnarna". På den något mer moderna skylten som numera finns uppsatt tar man visst avstånd från den överenkla tolkning. Som det noteras har ju Finland varit bebott sedan istidens slut. Även om det skett folkomflyttningar och nybosättningar i hela Skandinavien sedan dess så vore det grundläggande felaktigt att påstå att dagens invånare inte har någon anknytning till dem.
Detalj av den minnessten som på 1930-talet rests över "de första finnarna" som tydligen kom, såg och dog på denna plats.
Den enkla vulgär-evolutionistiska modell som var i bruk hos många (men inte alla) arkeologer i början av 1900-talet, där folk ersatte folk tid efter tid, tack vare någon sorts extrem överlägsenhet i yx- och keramiktillverkning (för att inte tala om barnafödande), är i grund och botten helt felaktig. Att därför identifiera en viss typ av förhistorisk grav med de allra första finnarna, när folk på den tiden varken kände till eller accepterade beteckningar som "svensk", "finne" eller "tysk", är inte bara felaktigt utan även beklämmande. Det paradoxala är att letandet efter de första "riktiga" finnarna, som någon redan formerad och utkristalliserad grupp under järnåldern, i förlängningen leder till att allt som därmed frikoppla människor idag från det som hände innan denna tid. "Det var inte vi".
Minst lika beklämmande för dagens arkeologer var det breda och djupa schakt som precis höll på att grävas 5 meter bortanför gravfältet, i kanten av den orörda skogsbacken i området, helt släppt utan krav på övervakning av arkeologer. I profilen syntes svarta, sotiga områden. Mycket var troligen sentida och historiskt, men med tanke på att den låg så oerhört nära gravfältet, och på ett av de få områden som ännu inte bebyggts av hus, så var det inte upplyftande att se att även vårt grannland har problem med genomdrivande av fornminneslagen - liksom vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar