Ämneskonferens 2007

Är lite groggy efter att ha susat ned till Lund med 6.00-planet igår och sedan tillbaka igen på kvällen. Jag vet inte om det är åldern, sviktande tilltro till mänskligheten, eller helt enkelt det att jag blivit mamma med två små skruttar på mitt ansvar - men jag har helt enkelt blivit lite flygrädd. Eller flyg-obekväm kanske vore ett bättre ord. Har alltid älskat att flyga sedan jag var liten 3-åring och satt på ett plan för första gången, men möjligen har de rutinmässiga inrikesflygningarna fördärvat lite av magin, och jag får fjärilar i magen av skakningar som jag tidigare aldrig reagerat på, vi landningen på Arlanda var jag pressad mot rutan inte för att det var kul, utanför att jag undrade om kaptenen hade hamnat fel och skulle missa landningsbanan.

Man säger ju att flygrädsla är förknippat med ett kontrollbehov och en allmän känsla av osäkerhet, kanske kan det faktum att min anställning snart är slut, att min framtida arbetssituation är osäker, bundenhet till bostadslån och ett evigt tärande av CSN - och nu har man som sagt två små känslomässiga varelser som man vill ta hänsyn till och inte fördärva för all framtid...

Hursom, hemma är jag utan missöden och ämneskonferensen var intressant - och pågår även idag, men jag måste återvända. Detta år var som sagt Lund värd och de hade tänkt efter lite mer och sett till att de institutioner som dessutom hade en avdelning för Antiken skickade representanter för de ämnena. Med tanke på att vi ska fungera som en enhet var det en bra idé, även om det naturligtvis finns rent ämnesspecifika frågor för både oss och dom.

Det inleddes med att vi runt ett bord på arkeologiska institutionen presenterade vår utbildning på respektive lärosäte, och särskilt i vilken mån Bologna-reformen införts - dvs att göra om kurserna i enhetlighet med ett mer allmänt europeiskt system med valbara småkurser och två-årig mastersutbildning. Sådana här framställningar innehåller ofta en fascinerande blandning av ärlighet, skönmålning och svartmålning av verkligheten. Men det är både givande och sporrande att se vad andra institutioner gör och hur de planerar sina kurser - samt vilket studentunderlag de har. Sammanräknat, inklusive antik-, arkeologi- och egyptologistudenter från grundkurs till masternivå utbildas runt 850-900 personer per år. Men flera rapporterade också sjunkande grupper på grundutbildningen. Högskolorna går fortsatt bra i flera fall, men Mitthögskolan har lagt ned sin arkeologi-utbildning.

Det innebär att det enda svenska lärosäte norr om Gävle som har någon arkeologiutbildning finns i Umeå - och det är den institution som just nu går sämst och har störst kris i sin fortsatta utveckling. Det övergår mitt förstånd. Även om det finns få grävjobb i Norrland så kan inte det vara en förklaring - det finns en extremt livaktig institution i Tromsö och Uleåborg t ex. Forskningsgrävningar och etnoarkeologi bidrar till deras verksamhet. Att Umeå inte försökt profilera sig mer aggressivt, i sin egenskap av herre på nord-täppan är synd och skam, och det vore en stor förslust för Sverige om nästan ingen forskning bedrivs om frågor som berör Norrlands förhistoria av ett lärosäte med lokal anknytning. För kontinuitet i den typen av forskning kan man inte vara beroende av eldsjälar i Sydsverige, det krävs etablerad närvaro. Yttersta beviset för detta är att Småland så länge varit en vit fläck på arkeologernas karta, jämfört med regioner i norr, syd och väst - där univeristetsutbildning funnits. Den nya högskolan i Kalmar kan nog med tiden hjälpa till att justera detta, liskom en livskraftig gräv-verksamhet på länsmuseerna.

Bilden som framkom av arkeologiutbildningen är att mycket är i gungning och i försöksstadiet just nu, med allt från nya grundutbildningsupplägg, där lund infört en gemensam intro-termin för arkeologi- och antikämnet, och nya masterutbildningar med fri valbara kurser och många barnsjukdomar att hamra ut på universitetsnivå. En del drar åt generalisering av ämnet, andra åt hård specialisering och nischning. Intressantast var för mig diskussionen om fria kurser respektive fastlagda program. När jag började studera på 90-talet valde de flesta humanister kurser över program, friheten i att sy ihop en egen utbildning lockade. Idag verkar programmen vara extra uppskattade av många studenter som kommer ut från gymnasiet med medvetenheten om ett tickande pensionskonto, begränsad studietid, och extremt hård återbetalningskraft. De vill veta att de inte kastar bort sin tid och sina pengar och sin framtid på något som inte "gör dom till något". Ett program, med vissa fria val, är en garant i studenternas ögon för att det är en riktig utbildning. Addera till det att flera som har program har lyckats med att lägga in en hel del yrkespraktik och jag tror att man har ett vinnande recept.

Men jag kan ändå beklaga att detta möjligen kommer leda till färre unika och givande kombinationer av ämnen som arkeologi och ekonomisk historia, eller antiken och kvartärgeologi, eller egyptologi och psykologi. Ju osäkrare världen blir, desto säkrare spelar vi våra kort, desto större risk för homogenisering av kunskapen. Fördelen med program är uppenbar för institutionerna dock, en chans att planera långsiktigt, skapa kursgemenskap, följa utvecklingen.

Vad tycker ni, fria kurser eller ett arkeologiprogram?

Andra bloggar om: arkeologi, forskning, universitet