Marianne Shaumann-Lönnqvist (planeringschef på Museiverket) och Daniel Löwenborg som överräcker det upphittade järnålderssvärdet, propert inlindat i en fashionabel plastpåse (våra fyndpåsar var inte tillräckligt stora).På torsdagen var de ursprungliga planerna att keramik-nördarna (dvs jag och Thomas Eriksson) skulle tillbringa större delen av dagen i magasinet på Museiverket med att kolla in skärvor och kärldelar, samt att de övriga skulle bege sig i stilla mak till institutionen för att träffa prof. Mika Lavento bland annat. Viss omplanering skedde efter det att Daniel insisterat på att hitta järnålderssvärd i åkern, så mötte vi upp med Anna W (efter att ha lyckats åka vilse de 2 km från vandrarhemmet till institutionen), som förvarat dyrgripen över natten. I samlad tropp tågade vill till enheten, där ryktet om de bedrägliga svenskarnas fräckhet naturligtvis föregått oss. Marianne Schauman-Lönnqvist, som vänligt nog insett att de vettlösa svenskarna inte har bättre förstånd än att snubbla över järnskrot på sin semester, tog nådigt emot fredsgåvan.
Efter detta blev inte bara jag och Thomas kvar, utan även Annika Larsson som under besöket i samlingarna på tisdagen blivit förevisad fantastiskt välbevarade ryska textilier (fortfarande på plats runt skallen). Annika kunde inte återvända hem utan att få möjlighet till lite närstudier av detta, och personalen hade vänligt fixat fram det till vårt lilla studierum.
Så förflöt en ganska hetsig dag där framförallt jag och Thomas under några få korta timmar försökte få in så mycket vi kunde av finsk stridsyxekeramik respektive textilkeramik. Helt oberoende av varandra har vi börjat inse att det är omöjligt att förstå Mälardalens kulturella utveckling under sten- och bronsålder utan att ta med Finland och Östersjökontakterna i beräkningen. Att bara notera att kontakter har funnits är att totalt missa poängen - sträckan mellan Mälardalen och SV Finland, med Ålands skärgård som länk, är ett komplext och livaktigt nätverk med influenser åt båda hållen - och i förlängningen människor. Det största misstaget man kan göra är att projicera en enkel nationalromatisk bild av "ett folk - ett land" på förhistorien. Gränser existerade inte alls på det sättet innan statsmakternas framväxt.
För svensk arkeologi har den största bristen varit den underliggande förutfattade meningen att alla influenser och förändringar endast rört sig från väst till öst. Det finns åtskilligt längs hela Sveriges östkust som svårligen kan förstås och förklaras om man inte samtidigt har koll på vad som sker tvärs över Bottenviken.
Efter detta blev inte bara jag och Thomas kvar, utan även Annika Larsson som under besöket i samlingarna på tisdagen blivit förevisad fantastiskt välbevarade ryska textilier (fortfarande på plats runt skallen). Annika kunde inte återvända hem utan att få möjlighet till lite närstudier av detta, och personalen hade vänligt fixat fram det till vårt lilla studierum.
Så förflöt en ganska hetsig dag där framförallt jag och Thomas under några få korta timmar försökte få in så mycket vi kunde av finsk stridsyxekeramik respektive textilkeramik. Helt oberoende av varandra har vi börjat inse att det är omöjligt att förstå Mälardalens kulturella utveckling under sten- och bronsålder utan att ta med Finland och Östersjökontakterna i beräkningen. Att bara notera att kontakter har funnits är att totalt missa poängen - sträckan mellan Mälardalen och SV Finland, med Ålands skärgård som länk, är ett komplext och livaktigt nätverk med influenser åt båda hållen - och i förlängningen människor. Det största misstaget man kan göra är att projicera en enkel nationalromatisk bild av "ett folk - ett land" på förhistorien. Gränser existerade inte alls på det sättet innan statsmakternas framväxt.
För svensk arkeologi har den största bristen varit den underliggande förutfattade meningen att alla influenser och förändringar endast rört sig från väst till öst. Det finns åtskilligt längs hela Sveriges östkust som svårligen kan förstås och förklaras om man inte samtidigt har koll på vad som sker tvärs över Bottenviken.
Statyer över Ilmarinen (vänster) och Väinömöinen (höger), med sin kantele i handen. Ett musikinstrument han först tillverkade av en jättegäddas käke, sedan av näver, när den förra förlorades i striden om sampo.Vid 14-tiden lämnade jag över min sista snickers till Thomas och vacklade ut för att hinna få i mig mat och koffein innan det planerade seminariet på institutionen kl 16. På väg in till stan passerade jag ett par statyer över sejdaren Väinömöinen och smeden Ilmarinen i varsin väggnisch, huvudgestalter i Kalevala. Nationaleposet är ju en oortodox sammanblandning av kvarlevande berättar- och sångtraditioner i Finland, främst Karelen, och Lönnrots besatthet att hitta/skapa ett nationalepos jämförbart med Homeros Illiaden för att befästa Finlands plats i Europas kulturhistoria. På Nationalencyklopedin kan man läsa en ganska kort och torr text, som ger intrycket av att det inte är mycket bevänt med sångcykeln ur ett historiskt perspektiv. Medan andras framställning av Lönnrots många och långa resor hos berättare och sångare i 1800-talets Finland understöder att sammanlänkningen må vara Lönnrots eget påhitt, men de enskilda sångerna/verserna är genuina.
Väinömöinen och Ilmarinen i Mauri Kunnas tappning, med bråkstaken Ahti Lemminkäinen som katt i fören.
Personligen vill jag varmt rekommendera åt alla föräldrar (och mostrar och farbröder och gudföräldrar) att köpa Mauri Kunnas "Hundarnas Kalevala", där han tar sig sina egna litterära friheter att återberätta en del av sägnerna med hjälp av sina populära hundkaraktärer. Köpte den som present åt mina barn och vi älskar den alla tre (Vidde hävdar att han är Ilmarinen, Lo är Louhi - noajd-kvinnan från Pohjola). Underbart tecknad, rolig och spännande och allt annat än ärevördig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar