Könsroller - mellan ideal och verklighet

I fredags lallade jag runt i Athen i mysiga 20 graders värme, växlande sol och stilla bris. Idag började dagen med nedkissad barnsäng, tvättning av sängkläder, förvirrad jakt på regnkläder, och en mindre kontrovers där jag i anfall av samhällelig anpassning inte vill låta den 3-årige sonen gå i klänning till dagis. Hade det varit gamla dagis-kooperativet hade jag inte satt i hälarna så ordentligt utan troligtvis släppt iväg honom i en stilig kreation med blommor, men trots sina många goda sidor känns det nya kommunala dagiset liiite mer överkänsligt för sådana könsrollsöverskridande handlingar. Ville inte att Vidde skulle få ett chockartad uppvaknande till "Verkligheten" av de lite större grabbkompisarna han drar runt med. Så det blev en kompromiss, med syrrans gamla pippi-strumpbyxor istället. Och hans bebisdocka i fast famntag.

Det upphör aldrig att förvåna mig att mängder av högutbildade humanister som studerar social strukturering och värdeförmedling dagarna i ända, ändå ofta hänfaller till att prata om olikheter mellan pojkar och flickor i småbarnsåldern som om det faktiskt vore biologiskt programmerat. Jag har aldrig varit mer övertygad om att social prägling utgör 99% på det "könsliga" området som sedan dess jag själv fick en av varje. Det är inte så mycket det man medvetet undertrycker, som det man omedvetet låter bli att uppmuntra. Man ger sin dotter bilar, men engagerar sig inte lika mycket i den leken som när hon leker med dockservisen - eller vice versa. Visst får grabben en docka, men när man ska leka plockar man med automatik fram tågbanan.

Dels är det oerhört svårt att inte själv automatiskt falla in i gamla etablerade hjulspår, dels måste man komma ihåg att om barn präglas på sina föräldrar, så utgör ändå andra barn 70% av påverkan. Dagis är utan jämförelse den absolut mest grundläggande erfarenheten om vad som är rätt, fel, konstigt, accepterat eller stigmatiserande. Så där har man direkt en extremt komplicerad matris av andra barn, deras föräldrar och släktingar och vänner, samt dagisfröknar och deras egenheter att ta hänsyn till. Långt mer viktigt än stora svepande uttryckta ideologier, är de små, små ständiga interaktionerna - ordval, tonläge, uppmärksamhet, ointresse, stöd, tilltal, bortprioritering, gruppdynamik, val av glåpord etc.

Vi kör ingen aktiv unisex-kampanj mot våra barn. Vill flickan ha rosa klänningar, barbiedockor och prinsesskronor så får hon det. Vill grabben ha bilar, tåg och piratutstyrsel så visst. Men vi försöker komma ihåg att uppmuntra olika aspekter lika mycket (efter personligt intresse förstås), så båda får träsvärd och pilbåge, båda uppmuntras att tycka att bebisar är gulliga och att pyssla om sina dockor (Vidde dyrkar bebisar), båda spelar hockey i vardagsrummet med hjälp av sopborstar, iklädda Brynäs-utstyrsel (deras fars idé - jag avsvär mig allt ansvar...).

Förr snarare än senare kommer förskola och skola och kompisar och media och lärare och media och TV och media och släktingar och media att tränga in dom mer och mer i könsroller. Allt man kan hoppas på som förälder att tillräckligt av den där egna personligheten, den som uppenbarade sig samma stund som det lilla livet såg dagens ljus, och som aldrig riktigt gick att rå på (hur mycket man än försökte), att den får finnas kvar som en oförstörbar kärna av självsäkerhet att dra styrka ifrån när de kommer in i vuxenlivet.


Andra bloggar om: barn, genus, könsroller