måndag 19 juli 2010

Vetenskapsbloggskolan Del 4

Dags för ett nytt avsnitt i min lilla serie om att blogga kring vetenskap och forskning. Mycket som jag skriver är naturligtvis relevant oavsett bloggtema, men för akademiker som vill nå ut med lite populärvetenskap kan det vara extra viktigt med vissa aspekter. Det gäller inte minst hanteringen av kommentarer.

Din värste vän och bästa fiende - kommentatören
När jag varit och pratat om mina erfarenheter från bloggen i olika sammanhang så är det just kommentatorerna som väcker mest undran, oro och olust hos många potentiella bloggare. Att öppna upp sig och sin text för direkt respons av vem som helst, som dessutom kan vara helt anonym, gör folk väldigt nervösa. Det finns inte sällan en föreställning om att nätet är fyllt av ondsinta troll som spyr galla och rent olagliga åsikter omkring sig vart de än kommer åt. Det är knappt att de tror mig när jag berättar att jag under mina tre år med bloggen knappt fått radera mer än 10 kommentarer sammanlagt - tre av dem var från en uppenbart sorgligt psykiskt sjuk individ som skrev obegripligt långa texter. Sen var det ett litet antal "spam-inlägg" där folk försöker pusha produkter eller sajter i rent vinstintresse. Och nåt enstaka inlägg som gick över gränsen i sitt språkbruk. Och då har jag ändå bloggat om vikingar, samer och DNA...

Personligen älskar jag kommentarer. Det häftigaste jag har varit med om på bloggen var min första kommentar från en läsare. Vi höll inte med varandra men fick till en riktigt intressant diskussion. Det är kommentarerna som gör hela blogg-företaget värt att slita med. Visst, jag kan se i statistiken att folk är inne och läser men att få kommentarer betyder att någon reagerat på vad jag skrivit - vare sig det är negativt eller positivt. Genom kommentarer har jag hittat andra bloggar och mer information. Jag har lärt känna människor jag aldrig annars skulle ha träffat. En blogg utan kommentarer är som kärlek utan beröring: frustrerande och i slutändan meningslöst.

Med det inte sagt att kommentarer inte kan vara sårande, knäckande och allmänt jobbiga. Så det gäller att tänka efter lite vad som är en vettig reaktion.

Om någon pratar med dig så svarar du!
Jag hade en gång en lärare som aldrig sa hej när man mötte honom. Till slut fick en kamrat nog och konfronterade honom: "Varför hejar du aldrig!?" Han tittade förvånat på henne och svarade: "Jag trodde det räckte med att titta."

Nej, det räcker inte med att titta.
Nät-etikett är inte annorlunda än vanlig etikett. Om någon säger något till dig så svarar du. När jag kommenterar på en blogg själv vill jag gärna se att jag inte "pratar för mig själv". Använder bloggaren kommentarsfältet som en soptipp, eller är han/hon genuint intresserad av sina läsares åsikter? Jag återvänder till de bloggar där jag känner mig bemött, inte där jag känner mig ignorerad. Även om kommentaren är kort och intetsägande så kan det vara en god idé att visa att du sett den. Och komplimanger ska man alltid tacka för (om man vill ha fler och det erkänner jag att jag vill *^_^*).

Anfall är inte bästa försvar!
Sannolikheten är stor att ett flertal kommentatörer kommer sätta dig på plats. Antingen för att de inte håller med dig eller än värre - för att de upptäcker fel du gjort (tro mig, du kommer begå misstag). Det är lätt hänt att man går i försvarsställning, särskilt som personen ifråga är ansiktslös och okänd för dig.

Inte sällan fostras akademiker att behandla debatter som slagfält och kritiker som förrädare. Detta är inte bra i seminariemiljö och det är fullständigt ovettigt på en blogg. Var artig. Erkänn när du hade fel, det gör inte ont - tvärtom ger det respekt. Förklara varför du inte håller med utan att vara snorkig översittare. Ta kritik och andra åsikter seriöst, men var heller inte rädd för att visa ryggrad om du tycker att någon är helt ute och cyklar. Men tänk på tonen när du gör det. All kommunikation som inte sker ansikte-mot-ansikte tenderar att bli så mycket kärvare för de inblandade. Tänk dig om det var ett klassrum och en student ställde frågan - hur skulle du agera då?

Troll och annat otyg
Rådet ovan gäller människor som i grunden är vettiga och intresserade av en dialog. Sen finns det en viss sorts störda personer som verkar leva på att skapa konflikter, osämja och dålig stämning. Inte sällan kan de agna genom att skriva något i stil med "det här var den sämsta blogg jag, läst, kan du ens skriva..." eller nåt dylikt. Eller så ger de sig på och sågar något centralt ("humaniora är meningslöst", "vetenskapen har bara lett till elände", "Astrid Lindgren var obegåvad" osv). Troll dödas med solljus eller med syrebrist. Antingen kan du svara sockersött och jättesnällt, gulla ihjäl idioten. Eller så undviker du helt att svara på det kontroversiella de agnade med. Om de ändå blir ett återkommande problem så finns det mer drastiska tekniska åtgärder man kan ta till, men för mig har solskenet räckt till.

Kontroll eller tillit?
Även om du tillåter kommentarer så kan du ofta ställa in olika förbehåll. Från att kräva att de som kommenterar ska ha registrerade nät-konton och godkänna varje enskild kommentar innan de visas på bloggen, till att släppa fram allt och ta hand om problemen i efterhand. Vilken metod du väljer beror delvis på vad du personligen känner dig bekväm med och delvis på vem du är och vad du bloggar om. Vissa ämnen är så kontroversiella (Mellanöstern-konflikten, hbt-frågor) att det kan vara en god idé att gardera sig. Men bygg inte upp för höga murar i onödan, då det bara kommer leda till att du tappar läsare. Inled hellre med total tillgänglighet och bygg på med säkerhet efterhand som det behövs. Jag har vid vissa tillfällen tagit bort möjligheten att kommentera anonymt då det har dykt upp konstiga inlägg, men då dessa försvunnit har jag återgått till den lägre säkerhetsinställningen. Jag får mejl varje gång någon kommenterar och det duger bra nog för mig som kontroll. Börja på minimum och bygg på, inte tvärtom.

Nu har vi kommit så pass långt att nästa avsnitt kommer handla om hur du faktiskt kan få tag på de där läsarna och få folk att märka din blogg.

Tidigare delar i Lilla Vetenskapsbloggskolan:
Del 1 - Varför blogga?
Del 2 - Vem pratar du med?
Del 3 - Vad en blogg inte är

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

6 kommentarer:

Daniel sa...

Ang folk som kommenterar och ens ton gentemot dessa. Man får ju inte vara så ödmjuk heller att man aldrig kan ta ställning för något bara för att man kommer trampa någon på tårna. Det finns ju massor av frågor, inte minst inom humaniora där man oundvikligen kommer att antingen få bli betraktad som vek eller besserwisser pga hur man beter sig - där inget fint mellanting existerar. Det jag tänker på som konkret exempel är förhållandet man (iaf jag) rätt ofta stött på när jag sett arkeologer diskutera religion i förhistorien och religionens betydelse i vardagen.

Det är väldigt svårt att mötas på den där berömda snälla mittenvägen med en meningsmotståndare där kan jag meddela.

Kim M Kimselius sa...

Tack för ett mycket intressant och lärorikt blogginlägg. Som sagt hittade jag hit när jag googlade på fakta inför ett blogginlägg jag skulle göra... Nu är jag fast här! Trots att jag inte är en vetenskapskvinna, bara författare. Håller helt och hållet med dig i vad du skriver i detta inlägg och skrattade extra gott åt kommentaren läraren gjorde om att han trodde det räckte med att bara titta... Kram Kim

tingotankar sa...

Daniel - precis, "rakryggat yppa sanningen" som Karl-Bertil sa! Att inte stå upp för sina åsikter eller sin forskning är en annan sorts översitteri eftersom det idiotförklarar kritikern på ett annat sätt.

Nej lätt är det aldrig, och vissa frågor är svårare än andra. Så länge man inte råkar ut för den typ av konstanta trakasserier som du gjort så är nog det bästa att försöka ignorera de värsta försöken att dra in en i en olöslig konflikt. Ibland får man komma överens om att inte komma överens och det är ok. Det brukar ju funka för dig och mig ;)

Kim - precis som för dig så var en av de roliga konsekvenserna för mig när jag började blogga att jag hittade allt fler roliga och intressanta bloggar att följa själv. Önskar jag hade mer tid bara...

Kim M Kimselius sa...

Ja det är synd att tiden inte räcker till att läsa alla spännande bloggar som finns.

Unknown sa...

Hej !
Hoppas att inlägget når fram!
Jag är en gymnasist på kattedralskolan I Lund och går på historieprogrammet . Jag är nyfiken på hur historiker och arkiologer jobbar. Dick Harrison har ett eget företag som finnasierar hans egen forskning.

Hur kan man börja blogga om ett ämne son nästan ingen vill läsa om det vill säga medeltiden?!

tingotankar sa...

Hej Viktor!
Dick Harrison är ett ganska unikt fall då de allra flesta historie-forskare finansieras antingen av tjänst på universitet eller av forskningsmedel från stiftelser. Då och då kan någon populärhistoriskt begåvad forskare få tillräckligt stort genomslag så att han kan leva på bokpublicering och föredrag. För de allra flesta finns liten eller ingen finansiell vinst i att skriva populärvetenskapliga böcker, det får bli en extrainkomst utöver det vanliga kneget.

Historiker har möjlighet att undervisa en hel del på universitet eller på skolor, eller ta jobb inom kommun, stat, museer etc. Arkeologer likaså, men de kan inte bli lärare i skolorna på samma sätt eftersom arkeologi inte är ett skolämne. Vi får jobb att gräva vår till höst och har vi tur kan vi få jobb med att skriva rapporter också. I övrigt finns universitet, länsstyrelser, museer som arbetsgivare osv.

Det är faktiskt enklare att blogga om ett litet ämne som har en intresserad läskrets - typ medeltid. Mycket svårare att slå sig in på poppis-ämnen där det redan finns massor av skribenter. Mitt främsta tips är att börja med att läsa bloggar och ta inspiration från dom, kommentera deras inlägg och om du vill uppmärksamma eller bygga vidare i ett eget inlägg gör det och länka tillbaka. Det är länkarna som lockar in läsare - det och en viss kontinuitet i skrivandet. Om du inte har nåt specifikt att säga vid ett tillfälle, gör ett inlägg med länktips till andra intressanta nyheter.

Försök hitta och bli en del av ett nätverk av historie-intresserade som bloggar. Skriv om det som intresserar dig, skriv kortfattat, svara på kommentarer (om du får några). Registrera dig på bloggportaler som Intressant.se, Nyligen.se, Knuff.se osv. Titta gärna in på historie-forum som Skalman och Arkeologiforum och tipsa om din blogg.

Men det viktigaste av allt du kan göra är att skriva och ha tålamod - allt annat löser sig.

Lycka till!