torsdag 29 juli 2010

Kalle Teodor och sälen

Det är inte alltid soligt och glatt i skärgården. Under natten vällde ett hejdundrande åskväder in och på morgonen låg dimman tät. Regnet kom och gick och till slut satte vi av så sakteliga för motor mot Harö. Vi hade haft en idé om att lägga till vid Harö livs och köpa lite färskvaror och något gott till ungarna men just när vi var framme så drog ett rejält regnväder med hård blåst in vilket gjorde det närmast omöjligt att ankra vid bryggan. Efter någon halvtimma då vi försökt vänta in bättre väder, men tvingats avbryta ett till försök då en enorm Cinderella-båt dundrade in till bryggan så struntade vi i det företaget. Istället lade vi till i samma vik vid Harö där vi började veckan och bytte till torrare kläder. Lite sällskapsspel och en flytt av båten för att anpassa läget mot vinden som växlat tog upp resten av eftermiddagen.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Pyttsan!

Till kvällen klarnade det upp tillräckligt för att vi kunde sparka ut ungarna ur båten och ta dagens första riktiga promenad. Vi vandrade upp till klipporna där man får en fin utsikt mot Rödkobbsfjärden och horisonten. Vinden var frisk men ganska varm ändå, och skön efter denna fuktiga dag. När vi stod där på klipporna och sjöng Kalle Teodor ropade plötsligt Fredrik att han såg en säl. Vi andra spanade men hann inte se den innan den dök ned bland vågorna. Vi stod kvar ett tag till och sjöng och plötsligt dök den upp igen och nu såg vi alla den – ett huvud över vågorna som kikade in mot klipporna. Vi stod ganska högt ovanför men den var inte mer än 20-30 meter ut från stranden nedanför oss. Stor och silvrig, förmodligen en gråsäl. Ett par gånger till hann vi se den, sista gången på väg mot Sandhamn.

Var är fotot kanske ni undrar? Finns inget. Jag, som släpar med mig kamera vart jag än går, hade lämnat den i båten! Men jag grämer mig inte så mycket (bara lite) över den missen eftersom Murphy's lag inneburit att vi aldrig fått se den om kameran varit med. Och den härliga upplevelsen hade jag inte velat vara utan.

Minns du en sjöman för länge länge sen
Minns du hans namn var Kalle Teodor

Aldrig så ser du den sjömannen igen

Han vilar i havet Kalle Teodor

Men i stormen kan man höra nån som ropar
Hej Hå!

I från havets djup det kommer och det låter så
Hej Hå!


I storm på Biscaya gick skeppet i kvav

Skeppet där segla Kalle Teodor

Och därför så vilar han nu i sin grav

Vaggad av sjögräs Kalle Teodor

Men i stormen kan man höra nån som ropar

Hej Hå!

I från havets djup det kommer och det låter så
Hej Hå!

Yngst av de sjömän på böljorna for
Det var den lille Kalle Teodor

Och därför så grät ju och sörjde hans mor

Men nu minns väl ingen Kalle Teodor
Men i stormen kan man höra nån som ropar

Hej Hå!

I från havets djup det kommer och det låter så

Hej Hå!

(Text: Astrid Lindgren, Musik: Georg Riedel)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 kommentarer:

kai sa...

Ett viktig korollarium är naturligtvis att det inte finns något vackert väder, bara vackra kläder.

ArchAsa sa...

Isåfall är jag körd...