måndag 5 juli 2010

Skum, avskum och gravplundrare

För många somrar sedan grävde jag på ett järnåldersgravfält i närheten av Rottne norr om Växjö med museet och UV Väst. En idyllisk plats invid en sjö, även om bilvägen gick precis intill också. Vi hade t.o.m. vår egen maskot i egenskap av sköldpaddan Abraham som tillhörde en av arkeologerna. Som så ofta är fallet visade det sig dessutom på slutet att järnåldersmänniskorna lagt sina gravar ovanpå en stenåldersboplats, vilket innebar lite febril sista-minuten-undersökning. Gundela Lindman som var grävledare har skrivit en artikel om gravfältet och boplatsen i tidskriften Kalmar 2002:2.

Då och då fick vi besök av lokalbefolkningen som hörde sig för vad vi gjorde och berättade mer om fynd och undersökningar i trakten. Sådant sällskap är nästan alltid välkommet och inte sällan hade de med sig stenar och föremål för oss att titta närmare på. Ibland var det förhistoriskt, ibland historiskt och ibland var det bara naturligt. I sistnämnda fall var det inte alltid som upphittarna riktigt ville höra när vi (finkänsligt) uttryckte våra tvivel att det kunde röra sig om uråldrigt tillverkade föremål. Men ingen tog illa upp (inte ens vi när vår expertis ifrågasattes) och vi skildes åt som goda vänner.

Det fanns dock ett undantag, där jag hamnade i ordväxling med en äldre herre och vägrade hålla god min för grannsämjans skull. Mannen ifråga hade metalldetektor, vilket i sig varken gör mig upprörd eller avogt inställd - om än något på min vakt när jag gräver på ett metalltida gravfält som är oövervakat nattetid. Seriösa användare av detektorer känner till kulturminneslagen och skulle aldrig ta sig för att rovgräva en fornlämning. De söker och får tillstånd att använda detektorerna från länsstyrelsen. Vad vi hamnade i debatt om gällde den speciella lag som gäller för Öland och Gotland. Till dessa öar är det förbjudet att ens föra in metalldetektorer utan att först få tillstånd från länsstyrelsen. Polis har formellt rätt att beslagta mackapären om de hittar den i en bil på väg över till Öland. Anledningen är att öarna har haft imponerande guld- och silverskatter nedgrävda och att plundringen är ett svårt problem.

Mannen jag nu hamnade i gräl med uttryckte upprördhet på principiella grunder, att polisen kunde beslagta detektorer utan att de ens var i användning. Nåt om "mänskliga rättigheter" och "EU-domstolen" omnämndes. Jag däremot ansåg att varken Öland eller Gotland är mellanstationer på väg någonstans och att det inte finns någon anledning att ha en metalldetektor i bakluckan när man åker över dit. Inte ens om man råkar tappa bilnycklarna... Plundringen är svår nog, att idioterna som gör detta dessutom gräver sönder fornlämningarna i största allmänhet är lika illa.

Att detta är ett ständigt problem påmindes jag om när jag idag läste Pierre Petersson blogg AHIMKAR, där han berättar om nya övergrepp på fornlämningar på Öland. Bland annat har ett bornsåldersröse på norra delen delvis förstörts och skelettet blottlagts. Vad som tagits vet vi inte. Ofta är många personer involverade i kriminalitet av den här typen, med förgreningar över flera delar av Sverige och även utomlands. Men ibland lyckas man faktiskt avslöja skurkarna och det är trevligt att både polis och länsstyrelser tar allvarligt på detta när det uppdagas.

Personliga rättigheter må vara viktiga, men rättigheten att ta med sig metalldetektor överallt... inte så viktigt i min mening.

Läs mer:
Hennius, A. 2008: Plunding av fornlämningar - händer sånt i Sverige? Fornvännen 103: 29-32


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

Anonym sa...

I Italien så finns det en speciell polissektion (militärpolis tom.)som specialiserar sig på att få fast gravplundrare och folk som på något vis förstör fornlämningar, kanske vore något för oss här i Sverige? ;)

ArchAsa sa...

Man får väl erkänna att problemet är extremt i Italien och en del andra likartade länder. Där använder dessutom plundrarna dynamit för att plocka ut det de vill ha...

Vad som speciellt behövs är moraliskt ansvarstagande museer och antikvarier som inte ser emellan fingrarna med dylik handel, och en bättre självsanering hos antikvitetshandlarna. Det finns stunder då arkeologer har velat utlysa skottpengar på vissa programledare i Antikrundan som nästintill uppmanat tittare att gräva upp fornlämningar och sälja bytet!

Pierre sa...

Tackar för länken. Det är lika trist varje gång man läser om plundringar.

Apropå det där med tidskriften Kalmar... jag blev orolig ett tag där att det fanns en tidskrift som inte jag känner till. Men tidskriften heter inte Kalmar, den heter Tidskrift. Eller hette, nu mera heter den Urminne. Bara nämnt som en petitess i o f s.

ArchAsa sa...

Pierre - just ja, den kallades bara Tidskrift men eftersom det allvarligt talat är ett uselt namn på en tidskrift (vad tänkte de egentligen?!) så skrivs det "Tidskrift (Kalmar)" i biblioteksdatabaserna om man vill leta upp den. Namnbytet till Urminne var bra val, men Gundelas artikel trycktes innan detta namnbyte.

Pierre sa...

Så sant så sant.