tisdag 6 juli 2010

Digga kulturarvet?

Rubriken till detta inlägg kan läsas på två sätt: ett om man växte upp under förra årtusendet som jag (digga = gilla), ett annat för detta årtusende (digga = digitalisera). O tempora, o mores.
När arkeologin var ung behövdes inte digitalisering, då hade professorerna möjlighet att fördela registrering och analys på horder av doktorander och vitmössade studenter som for land och rike runt och kollade upp stenyxor, bronspilar och järnbeslag och plottrade ut dem för hand på kartor och skrev notiser i anteckningsböcker. Dessa gyllene dagar är förbi och varken pengar eller auktoritet finns längre för att göra detta. Dessutom har fornfynden och lämningarna växt så exponentiellt, inklusive vår information om den, att det skulle krävas veritabla arméer i dagsläget.

Arkeologerna Poul Nörlund och Elias Dahl vid utgrävningen av en massgrav vid Korsbetningen, Visby, Gotland. (Foto av Nils Åzelius 1929, Riksantikvarieämbetet)

Digitalisering har varit ett fantastiskt sätt att återigen göra det möjligt för arkeologer, historiker, språkvetare mm att tillgodogöra sig informationen och få ut nya intressanta resultat. Men det finns också stora problem. Det är fortfarande några som måste sitta och göra detta, vilka program ska de använda, hur ser man till att informationen blir tillgänglig, hur ser vi till att den fortfarande är tillgänglig om 5-10 år med tanke på hur mjukvara förändras? Vem ska betala arbetet och vem ska betala förvaringen?

Det här diskuteras mer och mer, t ex nu under Almedalsveckan, och gäller naturligtvis mer än bara kulturminnsevården (uppdatering: K-bloggen har nu postat ett inlägg om seminariet). Kungliga Biblioteket har tull uppdrag att samla in nästan allt tryckt material för eftervärlden, men i hur stor omfattning ska detta gälla även det digitala materialet? Särskilt nu när så oerhört mycket kulturell utveckling sker på nätet, på hemsidor och i bloggar och på diskussionsforum? Vad är det som ska sparas egentligen, när mediet i sig aldrig är statiskt, färdigt?

Har förresten tänkt en hel del på Almedalen som numera handlar om så mycket mer än bara de politiska partiernas huvudfrågor. I veckan hålls ett antal seminarier om kultur, sociala medier, högre utbildning mm som jag gärna hade suttit med på. Som fastlandsbunden är detta inte ett alternativ, men jag kan åtminstone följa med lite på Twitter, Facebook och i bloggar. Först var jag lite irriterad över att det är så få webbsändningar, men sen tänkte jag att det nog är skönt att deltagarna inte alltid känner sig bevakade. Kanske det blir bättre diskussioner, öppnare samtal om personerna som sitter där inte hela tiden känner det digitala ögat på sig? Allt måste nog inte göras tillgängligt alltid. Det är ju inte precis slutet sällskap ändå.

Internets vikt och betydelse för den demokratiska processen i allmänhet och i Almedalen i synnerhet tas upp av bloggen Opassande. På plats i Almedalen har nämligen Emma upptäckt att täckningen och mottagningen av mobilt bredband inte helt lever upp till behovet. Det kan verka mindre viktigt för de som faktiskt är på plats, men tvärtom visar hon att det är närmast oumbärligt att det fungerar för både arrangörer och deltagare som vill få ut det mesta av sin vecka. Tänkvärt.

Så dagens frågor är alltså:
Ska allt digitaliseras? Vem ska i så fall bekosta detta? Vem ska ansvara för kvaliteten i informationen som matas in?
Ska allt göras tillgängligt digitalt? Vem ska ansvara för det? Kan det vara bättre att inte göra allt tillgängligt hela tiden?
Ska allt digitalt sparas? Hur och av vem? Om inte, vad är värt att spara?

...mitt huvud gör ont.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2 kommentarer:

Eva AW sa...

I Finland har problemet länge varit brist på resurser. Och olika museer har använt olika softa för sina databaser och digitala material, vilket dessutom kräver synkronisering... Det goda är ju tillgängligheten, men priset är mycket högt.

Jag har under senare år fått erfarenheter av museers och statens arkiv i såväl Finland som i Sverige: överlag har jag sett bättre katalogiserade etc. arkiv i Sverige. I Finland är en del bättre skötta än andra. Detta då det gäller manuskript etc. i original. Det bedrövliga är, enligt min mening, att vi inte ens har möjlighet att ordna upp olika arkiv "normalt" till katalogiserade, dokumenterade & tillgängliga helheter... Jag har personligen sett avlidna arkeologers mappar som innehållit litet vad som helst och som verkat mycket improfessionellt katalogiserat etc. Men vad göra när resureserna tryter? De flesta rycker bara på sina axlar och återgår till kaffedrickandet och småparatandet...

ArchAsa sa...

Det är ju tyvärr inte så "sexigt" att satsa tid och pengar på basarbete, organisation och bättre arkivering. Ungefär samma problem som grundforskning finner sig ställt inför.