Vetenskapsbloggskolan Del 4

Dags för ett nytt avsnitt i min lilla serie om att blogga kring vetenskap och forskning. Mycket som jag skriver är naturligtvis relevant oavsett bloggtema, men för akademiker som vill nå ut med lite populärvetenskap kan det vara extra viktigt med vissa aspekter. Det gäller inte minst hanteringen av kommentarer.

Din värste vän och bästa fiende - kommentatören
När jag varit och pratat om mina erfarenheter från bloggen i olika sammanhang så är det just kommentatorerna som väcker mest undran, oro och olust hos många potentiella bloggare. Att öppna upp sig och sin text för direkt respons av vem som helst, som dessutom kan vara helt anonym, gör folk väldigt nervösa. Det finns inte sällan en föreställning om att nätet är fyllt av ondsinta troll som spyr galla och rent olagliga åsikter omkring sig vart de än kommer åt. Det är knappt att de tror mig när jag berättar att jag under mina tre år med bloggen knappt fått radera mer än 10 kommentarer sammanlagt - tre av dem var från en uppenbart sorgligt psykiskt sjuk individ som skrev obegripligt långa texter. Sen var det ett litet antal "spam-inlägg" där folk försöker pusha produkter eller sajter i rent vinstintresse. Och nåt enstaka inlägg som gick över gränsen i sitt språkbruk. Och då har jag ändå bloggat om vikingar, samer och DNA...

Personligen älskar jag kommentarer. Det häftigaste jag har varit med om på bloggen var min första kommentar från en läsare. Vi höll inte med varandra men fick till en riktigt intressant diskussion. Det är kommentarerna som gör hela blogg-företaget värt att slita med. Visst, jag kan se i statistiken att folk är inne och läser men att få kommentarer betyder att någon reagerat på vad jag skrivit - vare sig det är negativt eller positivt. Genom kommentarer har jag hittat andra bloggar och mer information. Jag har lärt känna människor jag aldrig annars skulle ha träffat. En blogg utan kommentarer är som kärlek utan beröring: frustrerande och i slutändan meningslöst.

Med det inte sagt att kommentarer inte kan vara sårande, knäckande och allmänt jobbiga. Så det gäller att tänka efter lite vad som är en vettig reaktion.

Om någon pratar med dig så svarar du!
Jag hade en gång en lärare som aldrig sa hej när man mötte honom. Till slut fick en kamrat nog och konfronterade honom: "Varför hejar du aldrig!?" Han tittade förvånat på henne och svarade: "Jag trodde det räckte med att titta."

Nej, det räcker inte med att titta.
Nät-etikett är inte annorlunda än vanlig etikett. Om någon säger något till dig så svarar du. När jag kommenterar på en blogg själv vill jag gärna se att jag inte "pratar för mig själv". Använder bloggaren kommentarsfältet som en soptipp, eller är han/hon genuint intresserad av sina läsares åsikter? Jag återvänder till de bloggar där jag känner mig bemött, inte där jag känner mig ignorerad. Även om kommentaren är kort och intetsägande så kan det vara en god idé att visa att du sett den. Och komplimanger ska man alltid tacka för (om man vill ha fler och det erkänner jag att jag vill *^_^*).

Anfall är inte bästa försvar!
Sannolikheten är stor att ett flertal kommentatörer kommer sätta dig på plats. Antingen för att de inte håller med dig eller än värre - för att de upptäcker fel du gjort (tro mig, du kommer begå misstag). Det är lätt hänt att man går i försvarsställning, särskilt som personen ifråga är ansiktslös och okänd för dig.

Inte sällan fostras akademiker att behandla debatter som slagfält och kritiker som förrädare. Detta är inte bra i seminariemiljö och det är fullständigt ovettigt på en blogg. Var artig. Erkänn när du hade fel, det gör inte ont - tvärtom ger det respekt. Förklara varför du inte håller med utan att vara snorkig översittare. Ta kritik och andra åsikter seriöst, men var heller inte rädd för att visa ryggrad om du tycker att någon är helt ute och cyklar. Men tänk på tonen när du gör det. All kommunikation som inte sker ansikte-mot-ansikte tenderar att bli så mycket kärvare för de inblandade. Tänk dig om det var ett klassrum och en student ställde frågan - hur skulle du agera då?

Troll och annat otyg
Rådet ovan gäller människor som i grunden är vettiga och intresserade av en dialog. Sen finns det en viss sorts störda personer som verkar leva på att skapa konflikter, osämja och dålig stämning. Inte sällan kan de agna genom att skriva något i stil med "det här var den sämsta blogg jag, läst, kan du ens skriva..." eller nåt dylikt. Eller så ger de sig på och sågar något centralt ("humaniora är meningslöst", "vetenskapen har bara lett till elände", "Astrid Lindgren var obegåvad" osv). Troll dödas med solljus eller med syrebrist. Antingen kan du svara sockersött och jättesnällt, gulla ihjäl idioten. Eller så undviker du helt att svara på det kontroversiella de agnade med. Om de ändå blir ett återkommande problem så finns det mer drastiska tekniska åtgärder man kan ta till, men för mig har solskenet räckt till.

Kontroll eller tillit?
Även om du tillåter kommentarer så kan du ofta ställa in olika förbehåll. Från att kräva att de som kommenterar ska ha registrerade nät-konton och godkänna varje enskild kommentar innan de visas på bloggen, till att släppa fram allt och ta hand om problemen i efterhand. Vilken metod du väljer beror delvis på vad du personligen känner dig bekväm med och delvis på vem du är och vad du bloggar om. Vissa ämnen är så kontroversiella (Mellanöstern-konflikten, hbt-frågor) att det kan vara en god idé att gardera sig. Men bygg inte upp för höga murar i onödan, då det bara kommer leda till att du tappar läsare. Inled hellre med total tillgänglighet och bygg på med säkerhet efterhand som det behövs. Jag har vid vissa tillfällen tagit bort möjligheten att kommentera anonymt då det har dykt upp konstiga inlägg, men då dessa försvunnit har jag återgått till den lägre säkerhetsinställningen. Jag får mejl varje gång någon kommenterar och det duger bra nog för mig som kontroll. Börja på minimum och bygg på, inte tvärtom.

Nu har vi kommit så pass långt att nästa avsnitt kommer handla om hur du faktiskt kan få tag på de där läsarna och få folk att märka din blogg.

Tidigare delar i Lilla Vetenskapsbloggskolan:
Del 1 - Varför blogga?
Del 2 - Vem pratar du med?
Del 3 - Vad en blogg inte är

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, vetenskapsbloggar, populärvetenskap, bloggskola