onsdag 17 oktober 2007

Finlandsexkursion Dag 3: Möte och mingel

Arkeologiska institutionen i Helsingfors.

Framåt 16-tiden sammanstrålade vi alla på institutionen för arkeologi, som har en klassisk placering ett stenkast från den imponerande katedralen. Jag fick omedelbart hågkomster från min studietid på Gustavianum i Uppsala, innan studenter och forskare kastades ut till förmån för ett nytt museum. Sen var det några trevliga år i Konsistoriehuset intill Katedralen som gällde innan samtliga hum-flummare i staden motades samman i fysikernas och kemisternas gamla lokaler (de hade fått fina nybyggda) invid Gamla kyrkogården. Ett helt okej ställe, om man bortser från att planerarna tror att universitetsstudier är att likställa med en kombination av gymnasium och kontorslokaler. Det är en beklämmande brist på fasta läsplatser för masterstudenter och allmänna lokaler för studentorganisationer att ordna seminarium och samkväm i. Flytten pressades främst igenom i besparingssyfte - så vilka vill gissa om våra omkostnader blev A) Mindre eller B) Högre?
På plussidan har jag äntligen lite bättre tillgång till antropologens specialbibliotek - det är värt en hel del.

Hela gänget på samkväm, en trevlig italiensk restaurang med inredning som säkerligen tilltalar antikare.

På institutionen i Helsingfors, efter det att abstinat-skakiga svenskar äntligen kunnat kolla upp mejl på nätet, ordnades det ett litet seminarium. Tanken var att vi alla skulle ta 10 minuter att presentera oss, både svenskar och finnar. Kombinationen av sen start, bokat bord på restaurang och ytterligt oförberedda svenskar som babblade på dubbelt så länge som de borde, så blev det tyvärr ingen tid för våra kollegor. Vi försökte överkomma den pinsamheten med att på sedvanligt sätt dela ut böcker till höger och vänster. Trevligt nog hade finnarna den goda tonen att inte ta illa vid sig av sådant beteende, utan följde nästan mangrant med ut på restaurang där vi fick tillfälle att lite mer informellt höra oss för om vad de höll på med.

Thomas Eriksson i samspråk med professor Mika Levento. I bakgrunden Mervi Suhonen och Anna Wickholm.

Själv gjorde jag den trevliga upptäckten av en relativt nyantagen doktorand, Teemu Mökkönen, som är delaktig i ett tre-årigt projekt att utreda stenåldern i Karelen, med för Teemu speciellt fokus på snörkeramisk kultur. Önskar jag kunde snabbspola hans forskning så att det hann komma ut innan min avhandling - han har ju det försprånget att faktiskt kunna läsa finska texter, inte bara svenska, tyska och engelska. Avundsjuk!

Vi avslutade kvällen på en pub i närheten, och på vägen dit lyckades jag uppenbarligen nästan fälla en av Finlands främsta miljöpartister som var på promenad på gatorna, lyckligt ovetande om den fara som nalkades. Jag sa nästan, okej. Inga fler internationella kontroverser på vår resa tack.

Till min stora förtjusning var alla oerhört fascinerade av att höra i detalj om stridsyxekultur, chamotte-magrad keramik, stridsyxetyper och pollenanalyser från mellanneolitikum.



Andra bloggar om: , , ,

5 kommentarer:

Martin sa...

"Abstinat" är ett väldigt målande och nyskapande ord.

ArchAsa sa...

Har faktiskt börjat använda substantivet abstinens(besvär) som ett adjektiv i mitt dagliga språk. Tycker att det på nåt vis beskriver den glasartade blicken och darriga mushanden hos människr som måste klara sig utan IT i mer än 48 timmar...
Inte att förväxla med "obstinat", som betecknar forskare som '~ vägrar sluta prata om sitt forskningsämne trots att ha dragit över tiden med 100%'
;-)

Pierre sa...

Oj har ni flyttat institutionen? Jag har uppenbarligen ingen koll på nånting längre...Fast det var länge sen jag höll till i Uppsala. Det var på den tiden när postprocessulaismen ansågs vara guds gåva till mänskligheten. Bland vanligt folk en tid känd som sent 90-tal.

ArchAsa sa...

och bland arkeologer känt som de mörka åren...
Jag uppskattar många aspekter med post-processuella tiden (mer 80-talsstuket än 90-talsstuket), den gav en mer dynamisk bild av människa och samhälle, inte bara maximering av funktionalism och adaption in absurdum. Problemet med så många av de teoretiska omsvängningarna är att det som börjar som berättigad kritik lätt slår över i nyfrälst fundamentalism. Hände med Binfords goda idéer också. Man hivar ut babyn med badvattnet helt enkelt.

Praktik och materiell kultur är helt klart på väg in igen med stormsteg, det ser jag t ex bland många doktorander/nydisputerade runt omkring mig. Tyvärr har en hel del i den äldre generationen inte återhämtat sig från den "crisis of faith" som inträffade på 80-talet.

Pierre sa...

Jag håller med om att det finns en hel del som var bra med postprocessualismen. Som att framhäva närvaron av agerande, tänkande individer med ambitioner och intentioner eller iden om att kunskapen om en företeelse inte kan nås utan att förstå sammanhangen (kontextualismen), det är exempel på sådant jag uppskattar.

Det är ju mer allt det där flummandet som följde med som man med rätta kan och bör vända sig emot.