Museiverket är Finlands arkeologiska centra - med Riksantikvarieämbetets beslutsmakt och Historiska Museets ansvar för samlingar. Viss decentralisering har skett, med en sorts motsvarighet till länsantikvarier som ansvarar för storregionernas arkeologi, men fortfarande är MV navet i verksamheten. Thomas och jag hade i egenskap av keramiknördar bokat in tid på torsdagen att titta igenom en del keramik från våra respektive intresseområden. Men nu på tisdagen var det allmän rundvisning för samtliga. Vi mötte först Leena Ruonavaara som är ansvarig för samlingarna. Hon berättade lite om hur den arkeologiska verksamheten är upplagd i Finland, Museiverkets historia och registreringen av fynd. Mycket har digitaliserats in i databaser, som dock bara är tillgängliga internt på verket och inte för allmänheten eller utomstående forskare såsom FMIS numera fungerar i Sverige. Som motpol till detta fanns bokverken med anteckningar från inventeringar och fyndinsamling som fick de svenska små böckerna att blekna i jämförelse. Förutom att allt förts in i stora bundna band med tjusig handstil så har MV fortfarande i sin tjänst ett antal personer som kan teckna av fynden professionellt. Från snygga men hastig avbildning av kamkeramik till enormt vackra och intrikata teckningar av ornerade svärd. En och annan längtansfull suck hördes från de församlade svenskarn
a.Efter detta var det besök i magasinen på bottenvåningen som bågnade under fynden. Päivi Pykälä-aho visade oss ett litet urval av materialet, från jättelika nästintill hela kamkeramiska kärl till svärd med silverbeläggning och stora lådor från järnåldersgravfält. I några av de senare låg mer textil än vad som finns bevarat totalt i Sverige från yngre järnålder skulle jag gissa. Jag har i alla fall sällan sett nåt liknande och Annika, vårt textil-freak, var i extas. Sidentyger, brickband, manteldelar, broderier… även om det mesta förlorat färg och var fragmentariskt var bevaringen ändå makalös ur skandinavisk synvikel, om man räknar bort de danska ekkistegravarna från bronsåldern.
Päivi Pykälä-aho visar ett järnålderssvärd i samlingarna
för Anna Gatti, Anna Wickolm och Daniel Löwenborg
Sist av allt tittade vi in i komparativa samlingen, där det fanns förhistoriskt material från olika delar av världen. Det var fascinerande även ur forskningshistorisk synvinkel. I arkeologins barndom reste ett fåtal professionella akademiker runt och hälsade på i varandras samlingar och utbytte fornföremål som en gemenskapsgest nästan. Det var också ett sätt att knyta broderfolk närmare i tider av storvälden. Så fanns där t ex en mumie skänkt av tsaren (glömmer vem) under slutet av 1800-talet, grekiska vaser, sibiriska yxor, danska flintverktyg etc. Allt som en del av kunskapsuppbyggnaden om likeheter och skillnader i en tid utan stora samlingsverk, konferenser, tidskrifter, fotosamlingar och internet. Där fanns även – till min stora förtjusning – lite utvalda delar från den gropkeramiska boplatsen Sotmyra, Skuttunge sn, Uppland. Det stod inte på lådorna vem som överlämnat föremålen till Museiverket, men med tanke på att både Oscar Almgren och Gunnar Ekholm var intresserade av finskt material, och Almgren var bundis med Julius Ailio, så gissar jag på en av dem.
Häftigast var ändå samlingarna från Tallgrens resa 1909 i Ryssland, Kazakstan och Sibirien. Skytiska gravar, bronsyxor och stenålderskeramik.I dagens läge är ju detta ofta betraktat som suspekt och politiskt inkorrekt, men jag tycker att man inte ska begå misstaget att klumpa ihop allt under samma banderoll. Det som var rovgrävt och bortsmusslat från andra länder med ingen eller korrumperad kontroll av förehavandena ska återlämnas, med ursäkter och respekt. Men dessa tidiga pionjärer inom forskningen bytte fornsakerna för ett annat syfte – att medvetandegöra andra forskare om den förhistoria som fanns på andra platser. Som jämförande och kontrasterande material för studenter och intresserad allmänhet. Inte helt olikt våra djurparker med fåglar, fiskar och djur från andra länder.
Genom att byta sinsemellan så motverkades provinsialism och lokalpatriotism i viss mån – det ska respekteras och borde banne mig uppmuntras ännu idag. Inget foto i världen kan delge samma information som att se föremålet på riktigt. Jag kan inte låta bli att med viss sorg minnas de norska stridsyxor från mellanneolitikum som efter fotografering och registrering för ett par år sedan återsändes från Historiska till Norge. De hade funnits i våra samlingar sedan vi var i union, liksom svenska fynd sändes över till Norge. Jag förstår att norska arkeologer vill ha tillbaka dom, men jag kan inte låta bli att undra om vi inte därmed skapar en kunskapsbas som är snäv, begränsad och inskränkt.
Kvinnograv från Kirkkonmäki i SV Finland - mycket välbevarade textilier och en mycket förtjust textilarkeolog (Annika Larsson)
Keramik från Skuttunge i Uppland, en tidig gropkeramisk boplats utgrävd då sektlet var ungt.Av samma anledning hoppas jag att repatrieringen av samiska föremål till Sametinget inskränker sig till uppenbart rovgrävda historiska gravar, men låter det förhistoriska vara kvar. Vilken märklig bild vi ger av Sveriges förhistoria om vi sorterar bort allt det norrländska. Jag kan inte en enda sekund tro att majoriteten av samerna önskar detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar