Finlandsexkursion Dag 1: Nationalmuseum

Vill man se Finlands förhistoria ska man bege sig till Nationalmuseet, och efter kl 17.30 på vardagar är det dessutom fritt inträde – vilket vi fattiga doktorande drog nytta av. Kvällen den första dagen i Finland avrundades alltså med att fem svenska arkeologer (Anna Gatti hade tyvärr fått inskränka sig till en kort dags besök) kröp omkring framför montrar, böjde sig över föremål, sträckte nackar och frenetiskt försökte fånga så mycket som möjligt på bild, allt medan de ivrigt pratade med Anna W om allt de såg. Lokalen för förhistoria består av ett enda långt rum, med stenålder-bronsålder nedför ena halvan och järnålder nedför den andra. En klassisk utställning med föremål och fynd och riktigt bra kartor och informationsmaterial av den typ som kan verka lite småtorrt för allmänheten men som ger arkeologer ett endorfinrus.

Efter 2 ½ timmar blev vi utsparkade och då hade vi med nöd och näppe hunnit till slutet av järnålder – för det fanns mycket att se, diskutera och reflektera över, både likheter och skillnader. En sak som befästes allt mer för oss där var dels att det fanns något helt eget i Finland kopplat till östligare kulturer, dels att det fanns påtagliga likheter med framförallt Mellansvenskt material – och vice versa. I Mellansverige finns mycket under både sten-, brons- och järnålder som avviker från det Sydskandinaviska och förbinder sig med det östliga såsom det framträder i Finland (och Baltikum). Att förstå Mellansverige i förhistorien, utan att förstå samtida skeenden i Finland, Baltikum, Ryssland och övriga Östeuropa är som att sakna 60% av pusselbitarna.

Museet i sig är en intressant byggnad, ritad och uppförd under 1900-talets första årtionde, mitt i den inte alltid så smakfulla nationalromanticismen. Huset ser ut som ett hopplock av olika byggdelar – och det är det. Museet skapades av de sammanslagna samlingarna från arkeologi, historia, numismatik och etnologi, och delarna på huset designades för att reflektera de olika ämnena och tidsåldrarna som behandlades. Resultatet är…originellt.

Museet öppnades 1916. Ett par år senare var det finska inbördeskriget ett faktum, en tragedi som än i dag är ett illa läkt sår hos befolkningen, vilket de genomförda och kommande arkeologiska utgrävningarna av möjliga massgravar i Östfinland visar. Grävningar som man hoppas ska ge avslut, men det får tiden utvisa. Museet själv har illa läkta sår – bokstavligen talat. Under våren 1918 då de röda trupperna höll Helsingfors fick de vita trupperna förstärkning av tyska förband (liksom de röda understötts av Ryssland).

I striderna och förvirringen på gatorna i huvudstaden föddes ryktet att tyskarna förskansat sig på Nationalmuseet som därmed besköts. Ryktet var för tidigt, tyskarna kom först lite senare till platsen. Än idag kan man se ett par spår av kulorna, en som med nästan medvetet måste ha skjutits i huvudet på Smeden i dörren vars bronstavlor visade olika yrken och klasser. En glasruta i innerdörren som är krossad. Denna glasruta har medvetet bevarats och glasats över, även efter den genomgripande renovering som utfördes på 1990-talet. På så sätt blir museet själv en del i Finlands historia fram till modern tid.

Ett stenkast från museet, på Mannerheimsgatan, ligger Riksdagshuset. Den är en intressant kontrast till föregående byggnad. Riksdagshuset är en monumental och stilren klassisistisk byggnad, imponerande och väldig. Den utstrålar Makt och Tradition. Ursprungligen planerades ett nytt riksdagshus ungefär samtidigt som museet och en nationalromantisk version vann tävlingen. Men planerna fullföljdes aldrig och 1924 utlystes en ny tävling och vinnaren i denna var en skapelse med det latinska namnet Oratoribus (talarna). Så ser vi hur strömningarna gått från nationalromanticism till romantisk klassicism på bara 20 år. Vi befinner oss nu i ett Europa i gungning, sliten itu av nationalistiska och politiska ideologier, inbördeskrig och stridigheter, klasskamp och ekonomisk turbulens. Som motpol anknyter makthavarna till uråldriga traditioner som förärats med strålglans och vagt skimmer vilka döljer det komplexa och framhäver det man anser vara Europas rötter. Och Finland är angeläget om att knyta an till det Europeiska snarare än det Österländska/Ryska.

Utanför står bronsstatyer i dubbel storlek av Landsfäder. Man kan inte annat än känna sig liten och simpel i närvaron av det Monumentala och Uråldriga, en liten kugge i det jättemaskineri som obevekligt mal fram historien från Värdig Företrädare till Värdig Efterträdare.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, museum, historia, arkitektur