onsdag 26 september 2007

Finlandsexkursion Dag 2: Svärd och stridsyxor

Anna Wickholm och Torsten Edgren med järnålderssvärd i hand på Dalamalm, Nyland (Uusimaa).

Efter att ha tagit adjö från de doktorander som ställt upp som medguider på förmiddagen - och som tack dumpat alla möjliga böcker och publikationer på dom - fortsatte vi med Anna Wickholm till Dalamalms kyrka där vi mötte upp med Torsten Edgren. Torsten är numera pensionerad professor och en av den moderna arkeologins giganter i Finland. Dels som flitig och noggrann forskare av stenåldern, särskilt keramikhantverket, dels som tidigare chef på Museiverket. Vi hade varit i kontakt lite innan överresan han och jag, eftersom en av mina måsten på exkursionen var att få se åtminstone en snörkeramisk lokal.
Snörkeramisk kultur är det kontinentala begreppet för stridsyxekultur (även känt som båtyxekultur) vilket använd för att beteckna den svensk-norska varianten och ibland även den finska. Den svenska versionen av snörkeramisk kultur är ganska egenartad i jämförelse med hur det ser ut i Danmark, Tyskland och delar av Polen. Den finska har stora likheter med både den "klassiska" snörkeramiska kulturen och med den svenska - likheter i keramikhantverk och stridsyxornas utseende. Helt utan att detta var planerat från början har relationen mellan svensk och finsk snörkeramisk kultur kommit att bli en ganska central del i min kommande avhandling - det är i min mening omöjligt att förstå etablerandet av stridsyxekultur i Sverige utan att samtidigt förstå SV Finlands roll i det hela. Men det går jag inte in på här, då det lätt resulterar i att jag orerar i 10.000 ord eller mer...
Stridsyxa funnen på Dalamalm som lösfynd i åkern - av lokalbefolkning och inte besökande arkeologer, vilket är den "naturliga" ordningen... Stridsyxorna i Finland liknar de svenska (eller vice versa) i flera detaljer: Skafthålsholk, nackknopp och markerad ryggås. Denna yxa skulle lätt kunna tas för Malmers typ E:2 i Sverige, med den skillnaden att nackdelens sidor är lite konkava. T ex de danska stridsyxorna som hittas med snörkeramik ser helt annorlunda ut.

Torsten Edgren som skrivit det definitiva verket över snörkeramiken i Finland ställde alltså vänligt upp med att agera guide för Dalamalm, Siuntio sn (Sjundeå), Nyland. Här hade både en grav och delar av en bosättning grävts ut av Edgren själv på 60- och 80-talet. Platsen är ganska typisk för den sorts miljö man kan hitta snörkeramiska lokaler i Finland (de förekommer endast i de södra och sydvästra delarna). En sandig/lerig sluttning ned mot en dalgång och Tjusträsk-sjön i väster. Numera en åker som dessutom just häll på att plöjas runt efter skörden. Efter att ha diskuterat platsen och fynden en stund kunde vi naturligtvis inte hålla oss utan började spankulera fram längs kanten av dikesgrenen, varpå som jag tidigare skrivit om Daniel Löwenborg plockar upp ett dubbelvikt kort järnålderssvärd i riktigt bra bevaring ur plöjan. Lite mossbeväxt vilket visar att den troligen vart uppe vid ytan under ett antal är redan, och förts runt av plogen. Stor upphetsning när den första chockerade förnekelsen lagt sig - ingen arkeolog är optimist nog att tro att man någonsin ska ha turen att göra ett sådant fynd.

Thomas Eriksson som blivit förledd av mitt prat om stenålderskeramik och bara spanat efter detta, och mer eller mindre klivit över svärdet, verkade vackla mellan upphetsad glädje och en viss lust att placera mig i en djup grav...

Thomas Eriksson undersöker fyndplatsen för svärdet, medan Torsten Edgren, Daniel Löwenborg och Anna Wickholm tittar på. I bakgrunden, framför skogsbrynet, syns sjön Tjusträsk. Bakom ryggen på Thomas grävdes den snörkeramiska graven ut av Edgren 1967.

För Anna var fyndet än viktigare. Hon forskar på yngre järnåldersgravar och bebyggelse i södra Finland och just denna socken har tidigare ansetts vara tomt på den tidens fynd, med centralorter öster och väster om Siuntio. Anna har inte varit helt övertygad om denna "tomhet". Enda järnåldersfyndet i trakten har varit en merovingertida (vendeltida) spjutspets funnen invid ett stor flyttblock...ungefär 200m ovanför oss i åkern. En spjutspets är inget gravfält, men ett spjut och ett dubbelvikt svärd, som därmed vittnar om att det troligen rör sig om en gravgåva - det börjar likna något! Problemet är att gravskicket här inte utmärktes av småhögar, utan snarare var brandflak under flatmark - ibland i närheten av markanta platser i landskapet som flyttblock t ex.


En extra koll i åkern för att se om det ligger lite fler svärd och skräpar. Till höger om Annika Larsson syns det stora flyttblock invid spjuten hittades tidigare. I vilken mån svärdet ursprungligen kom från den platsen är svårt att veta utan utgrävningar.

Svärdet packades ömsint in i en platspåse i Annas bil och överlämnades dagen därpå under högtidlig/uppsluppen form till Museiverket. Daniel har numer ett mycket tjusigt diplom på sitt rum. Personligen tycker jag att jag kunde ha fått hitta en enda uslig keramikskärva - men icke! på den ljusa sidan så kommer nog mina kollegor inte klaga nästa gång jag släpar med dom till stenålderslokaler på exkursionerna...
Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

Pierre sa...

Jo det lönar sig att sparka runt i åkrar ibland. Fast jag brukar "bara" hitta en massa stenåldersboplatser hela tiden....;)

ArchAsa sa...

Lyllos dig ;-)