Svensk arkeologi och nazismen

Även solen har fläckar, så både nationer, folk och vetenskapsgrenar har sina mindre beundransvärda representanter och skeenden. Arkeologi lever under ett tungt ok av rasbiologi som förmörkade flera hjärnor under framförallt 1900-talets första hälft. Arkeologi kom snabbt att utnyttjas av nazisterna i deras fantasifulla och bedrövliga försök att rättfärdiga sin övermänniska-ideologi och sina erövringsstrategier. Idén om den blonde blåögde ariern som upphov till alla mänsklighetens stora uppfinningar, civilisationer och tankar trumpetades kanske främst av populister som inte hade några egentliga akademiska meriter. Men även ett antal högutbildade arkeologer fyllde sina verk med löst prat om rasteorier, urhem, andlig överlägsenhet och annan sörja. Samtidigt som det fanns arkeologer i samtliga europeiska länder som medvetet och aktivt kämpade mot det man såg som ideologiskt snömos och mer eller mindre medveten urkundsförfalskning.

Den man som med viss rätt fått personifiera detta mentala mörker är tysken Gustaf Kossinna. Han dog visserligen redan 1931, men hade med sina texter kommit att påverka en hel generation tyska arkeologer - och framförallt lyftes han upp av nazistpartiet som Rättänkare. Inom svensk arkeologi, och särskilt upsaliensisk, har det länge funnits en viss skam förknippad med namnet Sune Lindqvist, professor vid Uppsala mellan 1927-52 och otroligt tongivande för framförallt järnåldersforskningen och Gamla Uppsala. Han donerade sitt privata bibliotek till institutionen, och det stod länge på sina egna hyllor. Där kunde man hitta åtskilliga personligt dedikerade verk till Herr Professorn från tyska arkeologer, böcker skrivna i knappt läsbar gotisk font och med svastikan stämplad på insättsbladet som garant för att den passerat censuren. Där fanns stora bilderböcker med fotografier på hela världens "raser" utgivna av rasbiologiska institutet i Uppsala. Det var inte utan att man kände en kall ilning längs ryggraden. Lindqvists tyskvänlighet var allmänt känd, inklusive hans hyllade försläsningsturné till Tyskland vårvintern 1940.

Som en del i sitt avhandlingsarbete kring Uppsala högar har Magnus Alkarp studerat både tidigare teorier, och de personer som ligger bakom dem. Eftersom Magnus är en erfaren journalist och författare har han också lyckats sätta sig in i Säpos arkiverade handlingar, som numera inte längre är säkerhetsklassade. Han höll ett mycket intressant seminarium på institutionen om vilka resultat detta gett förra året. I helgen (söndagen den 13/1) publicerade UNT en längre essä av Alkarp om just huruvida Lindqvist var aktiv nazistsympasitör eller ej. Alkarp har fått fram ett antal intressanta resultat, som verkar visa att Lindqvist faktiskt aktivt arbetade för att förhindra den mycket aktiva och medvetna rekryteringen av svenska arkeologer till den tyska underrättelsetjänsten. Och att han iallafall inte var helhjärtad nazist då han hjälpte både judiska och politiska flyktingar från Tyskland och Skandinavien att gömma sig i Sverige. Däremot fanns det andra, särskilt en som faktiskt efter kriget disputerade, som var aktiva nazister, t o m spioner för Tredje Riket. Lindqvist var helt klart en övertygad nationalist, av det ganska konservativa slaget. Men det verkar också som han i grund och botten månade för studiet av förhistorien som vetenskap och inte bara ideologiskt slagträ.

Jag ser fram emot att läsa Magnus fulla utläggning om denna tid i vår arkeologihistoria och kunna bilda mig en mer grundlig uppfattning om personerna som var aktiva då. Jag hör inte till de som tycker att tidevarvet ursäktar bristande moral, etik och medmänsklighet - det finns åtskilliga exempel på människor som inte föll i fascismens och nazismens mörkersyn trots hårda påtryckningar från omgivningen. Men liksom Magnus skriver tycker jag också att vi ska ta reda på så mycket fakta som möjligt innan vi dömer de bortgångna för handlingar och åsikter de kanske aldrig varit skyldiga till. Om byket ska rensas, så ska det rensas ordentligt.

Magnus Alkarps artikel finns tyvärr inte på nätet just nu, om ni klickar på bilden kan ni få den som jpg i relativ läsbart skick. (Kom igen UNT!)

I grund och botten visar detta oss, bättre än något annat, hur otroligt viktigt det är att arkeologi och förhistoria inte behandlas som en popularitetstävling, eller ett politiskt korrekt skynke. Om man släpper på kraven av vetenskaplighet och kritiskhet så öppnar man för allsköns dunkla tankar och strömningar, lika väl som flummiga, gulliga skönmålningar.

Aldrig igen. Aldrig igen. Aldrig igen.

No pasarán!

[Länk]

Andra bloggar om: arkeologi, nazism, fascism, historia, vetenskap, forskning, Uppsala universitet, Sune Lindqvist, Gamla Uppsala, Magnus Alkarp, järnålder, antinazism, antifascism