tisdag 1 januari 2008

Tänk fritt, tänk rätt, tänk om!

Den utmärkta nättidningen Edge, som ägnar sig åt att låta en uppsjö av dagens stora tänkare, forskare och vetenskapare fundera och spekulera kring de riktigt stora frågorna, inleder det nya året med en Stor Fråga:

Vad har du ändrat uppfattning om och varför?

Frågan är fritt ställd och är i nuläget besvarad av ett hundratal olika forskare, vetenskapsjournalister och celebriteter som Alan Alda. Ett axplock:
Robert Bingham, erkänd kognitionspsykolog som tidigare pratat om att vi har "stenåldershjärnor" även i vår moderna tid, berättar om hur han faktiskt ändrat sig i den frågan på flera punkter. Roger Highfield, vetenskapsredaktör för Daily Telegraph, berättar om hur han själv har blivit mer skeptisk till vetenskapsmännens förmåga att faktiskt tänka om i ljuset av nya fakta - och att nya fakta inte alltid bevisar det deras förespråkare hävdar. James O'Donnell berättar om hur han slutade se romarna som en civilisationens höjdpunkt i Europas tidiga historia. Janna Levin, fysiker vid Columbia University, skriver om hur hon gradvis kommit att öppna sig för den möjligheten att universum kanske inte är oändligt...
Osv, osv, osv

Förmågan att ändra stora delar av sin världsbild i mötet med ny fakta och nya rön är vad som skiljer vetenskap från religion - eller ideologi. De som söker övertrumfa vetenskapen genom att peka ut alla de tillfällen då erkänt stora tänkare varit helt fel ute, missar målet med ett par mil minst. Det är förmågan och möjligheten att faktiskt kritisera gamla auktoriteter, gamla "sanningar" som fastslår att vetenskap är det främsta sättet att närma sig en förståelse av omvärlden. Om vetenskap bara var en västerländsk version av religion skulle vi fortfarande lära oss Aristoteles utantill och tro att jorden var platt. Vi skulle aldrig lärt oss nya metoder, sanningar och teknologier från andra forskare från Egypten, Persien, Indien, Kina, Japan etc.

När jag nu själv är i slutspurten på mitt avhandlingsarbete är det intressant att vända blicken bakåt för att se vilka av mina övertygelser som bestått och vilka som kollapsat. Jag har hållit på med varianter av mitt ämne, mellanneolitikum i Mellansverige (3000-2000 f.Kr.), sedan examensarbetet 1995.

13 år.

Tretton år!!!!

(Vad har jag gjort med mitt liv...?)

Mitt intresse rör sig runt de olika grupper, troligen med olika etnicitet, som fanns i Södra Sverige under denna tid. Om hur de definierade sig, etablerade sin grupptillhörighet genom seder och materiell kultur och hur de interagerade med varandra. Framförallt de kustlevande gropkeramikerna och den inlandsboende stridsyxekulturen och deras inbördes förhållande har intresserat mig sedan första året på arkeologiutbildningen. Hur de ska uppfattas, som en, två,
tre eller 18 olika grupper, var och är hett debatterat. Infekterat kan man nästan kalla det.

När jag väl blev antagen som doktorand, på dagen sex år sedan nu, 1 januari 2002, så förväntade jag mig att jag skulle kunna byta åsikt om en del i min grundhypotes - vilket jag också har gjort. Vad som förvånar mig är vad jag har ändrat mig i, för det är aspekter som jag i dåläget inte ens funderade över att ifrågasätta. En sak jag aldrig ifrågasatte var riktningen som vissa kulturella och materiella influenser hade haft när de spred sig från kontinenten över södra Sverige (upp t o m Uppland). Förändring och innovation rör sig från söder till norr, och från väst till öst. Skåne är porten mot allt nytt, det är en sanning så djupt inrotad i de flesta arkeologer att få av oss ens funderar över det. Likaså ska alla paralleller sökas i Danmark. Om Finland och Sverige delar likartad materiell kultur under en period så finns det bara två olika förklaringsmodeller:

1. Det kom via svenska fastlandet

2. Det kom till både Sverige och Finland från en tredje region.

För hundra år sedan diskuterade arkeologerna mer allmänt möjligheten att vissa kulturella influenser kom till Sverige via Finland. Efter 2:a VK skedde detta allt mer sällan.

Som en långsam, men mot slutet accelererande process har jag nu nått den insikten - helt och hållet uppenbar i min hjärna - att en stor del av de förändringar som skedde i Mellansverige under det tredje årtusendet före kristus skedde via nätverk österut - från finska fastlandet till det svenska - inte tvärtom. Jag är också mer övertygad om att stridsyxekulturen i Mellansverige till stor del bestod av människor från de lokala gropkeramiska grupperna som via giftemål och utbytesnätverk med människor levande i dagens SV Finland övergick till ett nytt levnadssätt och en ny typ av etnicitet. Teknologiskt, materiellt, kronologiskt - inget annat än en riktning från öst till väst (och delvis från norr till syd) kan förklara källmaterialet.
Det känns nästan som om jag fysiskt tagit tag i min hjärna och vridit den ett halft varv. För sex år sedan satte jag igång med att undersöka en hel del märkliga skeenden i vår förhistoria, och jag förväntade mig att få omkalibrera mina modeller ett antal gånger. Det som verkligen gör mig tagen, är de omkalibreringar jag tvingats till som jag inte ens trodde att jag skulle behöva omvärdera.

Jag kan aldrig vara säker på att ha rätt. Men det gläder mig att mitt material har bjudit på motstånd mot mina förutfattade meningar iallafall.


Andra bloggar om: , , , ,

7 kommentarer:

Martin sa...

"Jag är också mer övertygad om att stridsyxekulturen i Mellansverige till stor del bestod av människor från de lokala gropkeramiska grupperna som via giftemål och utbytesnätverk med människor levande i dagens SV Finland övergick till ett nytt levnadssätt och en ny typ av etnicitet."

Stopp ett tag -- jag hoppas verkligen att du bara åsyftar de första två-tre generationerna av SYK? Du menar väl inte (som några forskare gör på i mitt tycke helt lösa grunder) att SYK och GRK i flera århundraden skulle ha bestått av en enda folkgrupp med två kliniskt åskiljda uppsättningar materiell kultur?

ArchAsa sa...

Min poäng är att STY i Mellansverige inte består av invandrade "skåningar", utan att det till stor del var lokala individer och familjegrupper som självmant valde att knyta an till en ny kulturell identitet/etnicitet - dvs det kontinentala Snörkeramiska kulturkomplexet som fanns över större delen av Nordeuropa vid denna tid. STY är den svensk-norska regionala varianten av Snörkeramisk kultur.

Det fanns redan tidigare starka etablerade nätverk för grupperna runtom Östersjön, och via dessa, samt ökat och medvetet giftemålsutbyte över dessa regioner, så kunde nya kulturella/religiösa och sociala strukturer spridas.

Jag är helt och hållet övertygad om att t o m den första generationen STY såg sig som otroligt annorlunda mot de som valde att leva kvar som gropkeramiker. Faktum är att STY hela tiden verkar helt besatt av att hävda och förstärka sin egenart - troligen just därför att de flesta rent tekniskt var mer besläktade med den säljägande grannen än med den koppar-distribuerande snörkeramikern nere i Polen som man desperat ville knyta an till.

Etnicitet har endast en vag anknytning till biologi (ibland inte ens det), det handlar om självidentifikation och mytologiserande av den egna gruppens ursprung. STY och GRK såg definitivt på varandra som helt andra grupper - idén att STY skulle vara ett segment inom GRK är inte en som jag skriver under på det minsta. Om man bor, äter och begraver olika, har olika klädesdetaljer, har olika hantverk både i sten och keramik - då är man OLIKA!

Sen att man rent genetiskt inte är så olika, det är helt "beside the point".

Martin sa...

Puh, tack.

Ber dock att du i din bok gör noga skillnad mellan uttalanden om STY:s första två-tre generationer och sådana om kulturen som helhet. 350 år med en generationslängd på 20 år är 17-18 generationer. Period 5:s människor levde i en helt annan värld än period 1:s. De hade säkert fullständigt glömt bort de ideologiska ställningstaganden som ledde till den arkeologiska STY-kulturens uppkomst.

ArchAsa sa...

Precis min mening. Dessutom sker det en viktig förändring efter 2-4 generationer (ung) då STY i Sverige börjar utmärka sig mer regionalt, från att från början ha försökt efterlikna den materiella kulturen hos den kontinentala snörkeramiska kulturen (finska varianten). I fas 2, s a s, utvecklas stridsyxor och keramikdekor som är både mer regionalt och lokalt präglat. Jag ser det lite som ett ganska medvetet försök att hävda sin egen position i det kontinentala kontaktnätet efter att vid det här laget ha lyckats bli accepterade.

Fas 3, slutfasen, kännetecknas av en hel del märkliga och intressanta "utsvävningar" som förebådar senneolitikum.

Tja, nu har jag sagt i tre korta stycken vad jag kommer utgjuta mig om på 300 sidor...

Martin sa...

Ser fram emot att göra reklam för boken och disputationen på min blogg.

Menar du att hela STY i Sverige skulle ha sin rot i Finland eller att Sverige nåddes av det snörkeramiska paketet från två håll ungefär samtidigt?

Kan du dessutom en gång för alla lära mig om det är 2800 eller 2700 cal BC som gäller? Litteraturen velar.

ArchAsa sa...

När det gälle "startdatum" så är problemet att det finns få dateringar av tidig STY-fas i Sverige. De tidigaste som är någorlunda säkra kommer från Hyllie palissaden i Skåne och ligger runt 2800 BC, +/- 100 år. Det betyder inte att de är äldst, eftersom bristen av skelett, bevarat kol och den totala avsaknaden av organisk beläggning på keramik gör att det är oerhört svårt att veta vad de äldsta dateringarna kan vara (särskilt i Mellansverige).

Sammanställningar av europeiska dateringar som gjorts de senaste åren visar att något verkar ske runt 2950-2900 BC ungefär. Detta gäller från Finland/Baltikum till Holland. C14 är ett grovt medel, men det är ofrånkomligen så att i nuläget verkar saker och ting ske inom ett par-tre generationer över märkbart stora områden - för snabbt för migration i stor skala (även om det kan ske i liten skala). Samtliga regioner är också i fortsättningen starkt präglade av vad som fanns där i kulturväg innan SNK dyker upp.

I Sverige är de typer som sägs representera den tidiga fasen inte bara lika vanligt i Mellansverige som i Sydsverige - det är t o m vanligare i flera fall... Däremot så skiljer sig det skånska materialet från början påtagligt från det Jylländska och det tyska - och även från det polska. Jag tror det var en allmänt utbredd kulturströmning, men den variant som upptogs i Sverige förmedlades främst via Finland och i mindre mån via norra Polen. Både keramiken och stridsyxorna vittnar om detta.

Det finska materialet är också dåligt daterat, men från Jönsas i Vantaa sn finns dateringar runt 2900 BC. Det finns inget som indikerar att det finska är yngre än det svenska iallafall. Hursomhelst bör man se hela Östersjön som en jättelik autobahn, med Sveriges Östkust som en lång sammanhängande kontaktyta.

Martin sa...

Oerhört intressant, tack för info!