Metaforer i all ära, men...

...jag tycker det är småtokigt att kalla Twitter 2000-talets runstenar. Den jämförelsen görs i en artikel i Expressen. Den tar avstamp i en nyligen publicerad avhandling på institutionen för Nordiska språk här i Uppsala:
Marco Bianchi: Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland
Avhandlingen i sig verkar himla kul, Marco har fokuserat på runstenar vars runtexter är mer eller mindre rappakalja. Runologer brukar annars vara helt begeistrade i de fåtal nedskrivna texter vi har från övergången mellan vikingatid/medeltid och tenderar att tycka att dessa rader är viktigare än alla arkeologiska fynd sammantaget. Men vi arkeologer vet ju att det är rent nonsens. Så det är kul att hitta en runolog som håller med ;-)

Oförståelig runskrift kan bero på att det är trollrunor, besvärjelser och hemliga koder - som t ex den fenomenala, ojämförliga Rökstenen. Men där finns alltså en bakomliggande mening, även om läsaren inte alltid förstår den. Det finns också stenar som ytligt sett ser "rätt" ut, men som en läskunnig avslöjar som fuskverk. Saken är den att ytterligt få under denna tid var läskunniga - de må ha känt igen runor, kanske t o m visste vad enstaka av dem stod för, men de kunde inte läsa. Det som var speciellt med de riktiga runristarna var inte bara att de kunde knacka fina mönster i sten, utan att de alltså kunde runornas hemlighet - likt Oden som offrat sig själv i Yggdrasil för den kunskapens skull.

Vad Bianchi studerat är exempel på runstenar som är motsvarigheten till de fejkade yuppie-nallar som en del patetiska personer köpte på 80/90-talet när det fortfarande var nästan ouppnåeligt för gemene man att äga ett exemplar. Samma sak för de vikingatida hemmansägare med rikedom nog att beställa ett litet monument, men inte tillräckligt för att kunna boka en äkta runristare eller kanske inte rätt sociala kontaktnät. Personligen undrar jag i vilken mån de själva var läskunniga nog att kunna veta vad de fick - kan det i vissa fall ha rört sig om rent lurendrejeri? Hursomhelst var de nog nöjda bara stenen såg rätt ut.

I Expressen dras paralleller till Twitter och bloggar. Jeanette Fors som intervjuas kommer med några viktiga synpunkter, att vissa politiker och näringsidkare idag försöker använda sociala medier utan att egentligen förstå vad detta användande går ut på, t ex att det inte räcker med att vara närvarande, man måste vara deltagande. Så det finns helt klart likartade beteenden bakom båda fenomenen. Men journalistens ganska desperata försök att dra in sociala medier som parallell till dessa runstenar faller ganska platt i min mening. För runstenar är också den absoluta motsatsen till digitala medier. De är monumentala, permanenta, beständiga, oföränderliga - allt annat än det snabba, föränderliga, obeständiga som är digitala sociala medier. De basunerar ut ett budskap utan någon som helst önskan att få svar. De är ett utropstecken i den fysiska tillvaron och har varit detta i tusen år. Domkyrkan i Uppsala har runstensfragment som fundament under sina pelare för guds skull, och det är ingen slump! Så nej, de är inte sin tids twitter, facebook, bloggar. Möjligen sin tids självutnämnda Nobel-pris...

Bianchi noterar att det estetiska intrycket av runstenarna är minst lika viktigt som det skrivna meddelandet (troligen mer viktigt). Det här är något som en del arkeologer uppmärksammat tidigare, dock inte i tillräcklig omfattning i mitt tycke. Men i februari deltog jag i seminariedagarna i Blankaholm anordnat av Michael Dahlin och där presenterade Roger Wikell en mycket rolig och uppskattad analys av några av de vanligaste kompositionerna: Korset/livsträdet, tuppen samt naturligtvis ormen/draken som biter sin egen svans. Han spann vidare på Anders Andréns teori att treenighetstecknet som ofta förekommer också knyter an till den hedniska tron på världsträdet Yggdrasils tre rötter och föreslog att vad vi ser är ett försök att visuellt kombinera kristendomens tro på återuppståndelsen med den hedniska tron på Ragnarök. Jag tror att det kommer en artikel av Roger om detta i publikationen från Blankaholm.

P.S. Hade gärna visat en bild på den sten som satte igång Bianchis forskningsprojekt (U 835) men den finns inte avbildad på Kringla eller Digitalt Museum tyvärr (nudge, nudge). Men man kan läsa om snarlika stenar i närheten.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, runsten, runor, vikingatid, historia