Reskamrat

Övernattar denna kalla midsommar på ett vandrarhem i Falköping, och hinner inte för besöka de många häftiga megalitgravarna. På tillbakavägen kanske. Imorgon bitti åker vi över till Jylland. Fick med mig en ny fräsch reskamrat iaf. Över 400 sidor arkeologgodis.
Mums!

posted from Bloggeroid

Birger Jarl och kulturarvs-hackare

I dagens UNT finns en utförlig och riktigt bra artikel om resultaten av Helena Malmströms dna-analys av de tre gravlagda i Varnhems klosterkyrka. Jag kan tyvärr inte länka till den då UNT sin vana trogen tar evinnerlig tid på sig att lägga ut dylika texter på nätet - om nånsin. Så allt som ligger ute just nu är den knapphändiga, torra TT-texten. Det har funnits skäl att tro att dessa tre gravlagda är Birger Jarl, hans son Erik, samt hans andra hustru Metchild. Men det har också funnits skäl att tvivla på detta eftersom texten som gör detta gällande skrevs runt 200 år efter jarlens död. Som vanligt när det gäller tidningsartiklar måste man göra skillnad på det som anges i rubriker och ingresser å ena sidan och det som står i löptexten å den andra. I detta fall är löptexten, skriven av Åke Spross, ovanligt sansad och problematiserande för att gälla kombinationen historia och genetik.

En snabb sammanfattning. Dna-studien kan inte i nuläget visa att de döda är Birger, Metchild och Erik. För att göra det krävs allra minst positiva resultat från dna-analysen av sonen/brodern Magnus Ladulås vilka just nu håller på att genomföras. Vad denna inledande studie visar är att inget i nuläget talar emot att det rör sig om dessa tre. De två männen är troligen far och son, men det är utifrån det ganska svaga beviset av mutationer på genen för laktos-tolerans (dvs troligt, men skulle aldrig hålla i domstol). Vi kan också se att kvinnan inte är släkt med vare sig den äldre eller den yngre mannen (hon var Eriks styvmor). Den osteologiska analysen visar att åldern stämmer på ett ungefär dessutom. Så definitivt lovande, men knappast avgjort tills vi får resultaten från Magnus kvarlevor. Guldstjärna till Stross som redogör ordentligt för detta och inte drar till med floskler eller brösttoner.

Tips: Hack4 Europe är en tävling som går av stapeln i olika europeiska städer med utmaningen att skapa nya program för användning av digitala kulturarvsdatabaser som Europeana. Stockholms-heatet gick av stapeln igår och vinnarna har utsetts. Mia Ridge som har bloggen Open Objects deltog i London-versionen och presenterar sitt och kamraten Owens Wordpress-plugin "Share What You See". Det som är extra kul är hur hon berättar om hur det kom sig att de genomförde skapandet ganska oförhappandes och oplanerat. Sätt kreativa människor i ett rum tillsammans med ett brett ramverk och underbara saker händer...

Slutligen - titta in på bloggen om forskningsgrävningarna i Gamla Uppsala och kolla in de senaste roliga resultaten!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hack4europe, Europeana, kulturarv, Gamla Uppsala, Birger Jarl, UNT, DNA, genetik, historia

Hemligheten med en gott samtal

Inget gott som inte för nåt ont med sig. Social media skapar möjligheter att samtala över nätet - vilket kan vara både uppfriskande och deprimerande. Förra helgen publicerade UNT en krönika av Ola Larsmo där han diskuterade problemet med de personer som verkat lägga beslag på de flesta kommentarsfält under artiklar som berör vissa känsliga ämnen (vi vet alla vilka). Till skillnad från många andra journalister/kulturpatriarker som nöjer sig med att ta detta som bevis på att nätet är i huvudsak ett tillhåll för mörkermän och ett tecken på samhällets förfall, så hade Larsmo noterat hur organiserade dessa attacker är och hur det troligen döljer sig en och samma person bakom flera av aliasen. Att lösa problemet med kommentarsfälten är inte lätt, men han uppmanar till kamp mot att låta "rasisttrollen" (bra namn!) ta över.

Han avslöjar även branschens interna namn på kommentarsfältet: "Pissrännan".
Ett talande namn - inte bara för den bild den målar upp av dess innehåll, utan framförallt vad som är det springande problemet här: journalisternas inställning till funktionen.
Jag hänger en hel del på nätet, jag debatterar och kommenterar på min och andras bloggar, samt i diskussionsforum. Men det är extremt sällan som jag skriver nåt i ett kommentarsfält under en artikel. Varför? Därför att för mig är det uppenbart att den enda på tidningen som läser kommentarerna är en moderator. Journalisten ifråga är sällan eller aldrig intresserad av vad jag och andra har att tillföra.

Ett talande undantag var Anders Mildners krönikablogg på Sydsvenska Dagbladet, där den som kommenterade kunde länka till sin egen blogg och där Anders deltog i samtalet aktivt. Ett annat undantag är Guardians kommentarsfält som läggs in på utvalda artiklar och där reportrarna och andra anställda deltar i debatten som följer. Och här har vi det avgörande: Vi är inte dummare än att vi inser om någon inte är intresserad av vår åsikt och vi lägger inte ned mer tid på er än ni lägger ned på oss. Trollen vet också att ni inte vill läsa vad de skriver, men de skriver med annat syfte - att ta över, dominera, terrorisera och i övrigt bara orera obehindrat.

UNT har fortsatt lyfta fram frågan föredömligt i dagens Kulturdel, men samtidigt är UNT för mig sinnebilden av en tidning som tar till sig social media och nätet mer av tvång än av glädje. Jag är prenumerant och det har ofta irriterat mig hur lång tid det tar för dom att publicera artiklar på nätet. Vissa kommer ut direkt, andra dyker upp först på eftermiddagen. Texter som jag gärna vill dela med mig till vänner i andra städer hinner falla ur minnet innan de dyker upp. Till exempel dagens längre artikel av Larsmo om ämnet ligger inte ute just nu, medan däremot Lisa Irenius krönika som spinner vidare på frågan finns att läsa. Det är så inkonsekvent och framförallt irriterande och okonstruktivt.

Jag har skrivit kommentarer under ett fåtal artiklar som berör förhistoria, men aldrig sett en enda kommentar från en UNT-medarbetare. De hade ett tag ett Twitter-konto där de enbart la ut oläsliga länkar till artiklar och aldrig, aldrig svarade på tilltal. Till slut lackade jag och ett para andra Upsaliensare ur och bad Andes Mildner (numera krönikör även i UNT) fråga de ansvariga what's up with that!? Nu har de helt slutat med Twitter...

Ola Larsmo nämner i sin nya text att det krävs pengar och engagemang från redaktionen för att få en givande kommentarskultur och det har han rätt i. Han noterar också att de som kommer först fram till ett vinnande koncept som skapar en trogen och engagerad läsarskara kommer ha ett försprång i den nya medievärlden. Önskar jag kunde länka till texten - kanske senare...

Kära media - ni får de kommentatörer ni förtjänar. Om ni ser det som en pissränna, är ointresserad av vad som skrivs där, om det är en potemkinkuliss då får ni finna er i att enbart trollen håller till där.



Läs även andra bloggares åsikter om UNT, media, social media, journalistik, netikett, Ola Larsmo, LIsa Irenius

Fornt är fint...?

Jag vill inte vara den som är den, men... hur kan man vilja så väl och göra så fel?! Efter årtionden av bostadsbyggande där fornlämningar mest setts som ett kostsamt otyg så har allt fler byggare och stadsplanerare börjat inse att kulturmiljöer säljer. Det är en trevlig utveckling i sån mån att det kan bidra till att utvecklare ser ett egenvärde i att bidra till undersökningarna av de fornlämningar som kommer i vägen för planerna. Och det är trevligt för arkeologer att uppleva att fler får glädje av de fascinerande tidsdjup vi kan nysta fram ur jord och sten.

Ibland går det lite fort tyvärr. Råkade snubbla in på Riksbyggens informationssida om projektet Fornby i Uppsala. Bara namnet indikerar en viss förtjusning i det minst sagt fornminnestäta område som finns närheten - Gamla Uppsala.

Det är bara god affärsmässighet att lyfta fram dessa vackra och spännande omgivningar. Många lokaler kan lida av att de fina lämningarna under jord inte riktigt återspeglas estetiskt ovan jord. Gamla Uppsala med omnejd är definitivt inte ett sådant område. Vilket gjorde det extremt märkligt att komma in på sidan och se tre fina foton - varav ett på Rökstenen! Denna omisskänligt unika runsten står i Östergötland - till skillnad från de nästan 50% av alla i hela Sverige som finns i Uppland.

Det finns två landskapsbilder till och jag kan ha fel, men den med ljunghedar liknar inte alls Uppland. Lars Lundqvist gissar på Li-gravfältet i Halland. Andra gissningar? Hur är det med den nedersta - är den åtminstone från Uppland? Det kan vara så. Är det nån som känner igen sig?

Det kan gå lite för fort med bild-insamling ibland gissar jag... Fornminne som fornminne.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Gamla Uppsala, Uppsala, Fornby

Tre sätt att undersöka Gamla Uppsala

Det är sommar, sol och grävsäsong för arkeologerna. De senaste åren har jag suttit inomhus, bunden till ett skrivbord, och levt ut min abstinens genom att surfa runt på nätet och kolla in statusuppdateringar på Facebook. Detta år har inte varit så annorlunda, men då jag själv numera sitter mitt uppe i organiserandet av sagda grävningar har min surf- och bloggtid varit rejält begränsad. Så nu drabbas jag av en annan sorts abstinens...

Det roliga är att grävsäsongen ofta leder till ett rejält uppsving av arkeologiska ämnen i media. Veckan som gick var inget undantag. Vetenskapsradion Historia ägnade hela sitt program i torsdags åt arkeologi. Med avstamp i de nya undersökningarna i Gamla Uppsala gör Tobias Svanelid ett grundligt arbete i att visa hur olika typer av arkeologiska projekt belyser yngre järnåldern i Mälardalen. Det börjar med att Jonas Wikborg berättar om de imponerande stenstodsfundament på rad som hittades i södra delen av Gamla Uppsala. Detta skedde på en typisk exploateringsarkeologisk undersökning som sker eftersom utbyggnaden av järnvägen kommer att förstöra en del fornlämningar. I år var det bara ett "genrep", förundersökningar som genomfördes gemensamt av SAU, UV Mitt och Upplandsmuseet och vi har bloggat en del om det som kom fram. Nästa år drar det igång på riktigt.

Undersökningarna som kommer att ske i samband med detta kommer att bli de största moderna utgrävningarna i Gamla Uppsala. Det finns en hel del kvar att lära (uppenbarligen) och anledningen till att mer inte är undersökt är att vi förstör det vi undersöker. Metodiken går framåt, och om vi hade grävt upp allt för 50 år sen skulle vi inte veta hälften av vad vi kan lära oss nu. En av de nya framstegen är utvecklandet av metoder att undersöka utan att förstöra, där markradar är en av de intressantaste satsningarna. Svanelid intervjuar t ex Anders Biwall och Immo Trinks som arbetar med detta och som har fått intressanta och givande resultat i Gamla Uppsala och Birka.

Men man får inte glömma forskningsgrävningarnas bidrag till kunskapsuppbyggnaden. Genom att gräva långsamt, noggrant och fokuserat utifrån specifika frågeställningar (inte bara utifrån var vägar byggs), kan vi få absolut nödvändiga resultat för att komma vidare. I Gamla Uppsala vid Kungsgårdsplatån bakom kyrkan pågår som av en lyckosam slump ett forskningsprojekt som drivs av John Ljungkvist, Hans Göthberg och Per Frölund. Även de får ett besök av Vetenskapsradion. Kolla även in deras fina projektblogg. Järnspiraldekoren som tydligen prytt väggarna är ett underbart fynd!

Det finns massor av fler roliga undersökningar, får se om jag hinner blogga mer i veckan - annars kan ni väl kasta in tips i kommentarerna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, Gamla Uppsala, Birka, vetenskap, utgrävning, forskning, SAU, RAÄ, Upplandsmuseet, Uppsala