Det har varit en hel del diskussioner i sommar kring vad som bör och inte bör tillåtas på nätet, inte minst efter det att Utöya brändes in i våra hjärnor. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen mer än att notera att även om internet skapar vissa möjligheter för sjuka individer som inte fanns förut så är knappast mediet i sig problemet. Problemet måste ju vara de sjuka, hatfyllda, patetiska individerna. Och att vi inte upptäcker dem i tid. Internet skapar inte ondska mer än skrivkonsten gjorde det, eller allmän skolplikt, eller yttrandefrihet. Som alla teknologiska, sociala och kulturella medel så kan det användas för gott eller ont - och i de flesta fall för varken eller. Innan vi ger upp inför trollen i kommentarsfälten bör vi tänka på hur mycket fantastiskt som människor fått ut av att kunna nå varandra oavsett geografisk eller social position.
Ett par som borde ta sig en tankevända till verkar vara Eric Schüldt och Jonas Andersson som har skrivit en bok som rätt och slätt heter Framtiden. Jag har inte läst den själv, men Henrik Summanen har en utförlig och genomtänkt recension av den. Tyvärr verkar författarna ha hamnat i den ganska klichéartade fällan att drabbade av bakfylleångest komma till övertygelsen att all alkohol (eller i detta fall sociala medier) är av ondo. Intressant nog verkar de använda sig av en del hänvisningar till förhistorien i sitt resonemang, typ pyramider och "det var bättre förr". Den här typen av ytlig hänvisning till svunna tider gör mig mer och mer trött, eftersom de sällan baseras på någon sann kunskap om eller insikt i det som diskuteras. Bara gammal hävdvunnen vetskap från grundskolan.
En bok som verkar rejält mycket mer intressant blev jag tipsad om på bloggen Paperless Archaeology: Archaeology 2.0: New Approaches to Communication and Collaboration.
This book explores the social use and context of the World Wide Web within the discipline of archaeology. While the Web has radically altered journalism, commerce, media and social relationships, its sees very uneven adoption in professional scholarly contexts. Case studies discussed in this book help illuminate patterns of adoption and resistance to new forms of scholarly communication and data sharing. These case studies explore social media, digital preservation, and cultural representation concerns, as well as technical and semantic challenges and approaches toward data interoperability.Boken finns tillgänglig online.
Kommunikation och förmedling sker naturligtvis inte bara digitalt. I dag är de flesta fältarkeologer inställda på att detta ingår i våra arbetsuppgifter i viss mån, beroende lite på vilka grävningar vi har och var de är placerade. Annica Ramström hos Arkeologgruppen berättar målande om hur en liten grävning med helt okej lämningar kan bli en enkel brygga mellan arkeologer och allmänhet. Och hur media inte sällan följer i hälarna på allmänhetens intresse och inte, som vi ofta får för oss, skapar intresset. Tyvärr fortsätter inlägget med att berätta om ett inte lika trevligt möte med en reporter. Jag vet att pressen på journalister att prestera artiklar kan skapa otrevliga situationer. En viktig lärdom, både för arkeologer och forskare, är att veta när man behöver sätta ned foten och ge motstånd, inte bara lägga sig platt och låta säljbara men osanna historier skrivas. Starkt gjort av Annica.
Hade gärna avslutat med en positiv slutkläm genom att länka till den stora artikel som UNT publicerade om forskningsgrävningarna i Gamla Uppsala i helgen. Tyvärr har de (som vanligt) inte lagt ut denna på nätet. Extremt synd. Tur att projektet har en bra och aktiv grävblogg.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturarv, social media, internet, media, Gamla Uppsala
