Förmedla kulturarv - var, hur, vem?

En snabb påminnelse om RAÄs inspirationsseminarium om Wikipedia som hålls i Stockholm måndagen den 5:e november. Det går fortfarande att anmäla sig till det seminariet, eller till slutseminariet den 30:e november då arbetsgruppen ska presentera resultatet av projektet som försöker hitta bra lösningar för att få ihop Wikipedia och kulturarvsdata. Vi behöver helt klart fler utbildade arkeologer och historiker som hjälper till med att bygga upp Wikipedia och kvalitetssäkra artiklar så att de inte uteslutande baseras på folkhögskoleböcker från 50-talet eller ett par tidningsartiklar på nätet. Om man har frågor, funderingar eller farhågor kring att ge sig in i detta så är det väl utmärkt att kunna ventilera detta på seminariet.

Digisam är samverkansorganisationen för digitalisering och förmedling av kulturarvsdata och de hade nyligen en träff i Jönköping där de diskuterade sociala medier. På deras blogg redogör de för de inbjudna talarna. En av dem var Anton Johansson, entreprenör, som

...gav sin bild av några av de utmaningar museerna står inför och sa att det är viktigt att inte bara fokusera på de sociala medierna utan sätta in dem i den komplexa strukturen för hur och med vilka verktyg vi kommunicerar.

Anton pläderade för att vi måste våga släppa in andra aktörer innanför väggarna på kulturarvsinstitutionerna. Varför skulle t.ex. inte en intresserad privatperson få utrymme att lägga upp och hålla egna guidade visningar, sa Anton och lyfte fram Gidsy som exempel.

Jag förstår tanken och den kan vara mycket bra, åtminstone när det gäller personer med god lokalkännedom som  verkligen kan skapa engagemang kring en plats. Men det är också ett potentiellt problem då det finns många som mycket gärna skulle vilja guida och förmedla sin bild, men den bilden kan vara bristfällig, felaktig eller t.o.m. skadlig när vi talar om kulturarv och tillhörighet och "svenskhet". Vilka krav måste vi kunna ställa om vi ska ge dom vårt formella förtroende och hur följer vi upp detta? Vi får inte vara naiva i den här frågan. Och vi får inte underskatta hur komplext det är och vikten av att ha gediget utbildade och pedagogiskt skickliga yrkesmänniskor inom detta fält.

 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Digisam, RAÄ, riksantikvarieämbetet, sociala medier, museum, kulturarv, wikipedia

 

 

Nobel, DNA och arkeologi

Visst vet ni att det är 50-års jubileum av Cricks, Watsons och Wilkins Nobelpris för upptäckten av DNA-spiralen i år! Det är ett Nobelpris som har den extra äran att verkligen göra en skillnad för arkeologin (Libbys pris 1960 för kol-14 metoden är ett annat). För i min värld rangordnas alla nobelpris efter sin användbarhet för den ädlaste av alla forskningsgrenar: arkeologi.

För att uppmärksamma jubileet anordnar Nobelmuseet ett seminarium med Anders Götherström som berättar om DNA-analyser av förhistoriska ben. Med Per Sandin från SLU som kommentator. Som ni ser är det gratis, men man ska mejla och boka plats.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, förhistoria, Anders Götherström, Per Sandin, Nobel, Nobelmuseet, Nobelpris

Hök eller duva?

Är krig oundvikligt? Och vad är i så fall orsaken? Är vi i grunden snälla människoapor som drivits till storskaliga konflikter av jordbruk, civilisation och komplexitet (’Duva’), eller är våld i våra gener sedan tidernas gryning där civilisationen är det enda som hindrar oss från att falla tillbaka i ”öga för öga, tand för tand” (’Hök’)? Det frågan ställer Martin Widman i sin nya dokumentär Människans första krig till arkeologer, antropologer och filosofer och det är en väldigt intressant fråga. Filmen är upplagd lite som en resa, där Martin utgår från sin egen nyfikenhet och söker hitta spåren av de första krigen ibland annat Turkiet och Israel, i Göbekli Tepe och Jericho. 

Filmen har delvis producerats med medel från Formas och den hade premiär i Nobelmuseets lilla vetenskapsfilmsfestival Film & Science i Kulturhuset idag. Jag var inbjuden för att ge en kort arkeologisk kontext och delta i diskussionen efter filmvisningarna, först för några gymnasieklasser på förmiddagen och på kvällen inför en skara intresserade. På kvällen sköttes introduktionen av antropologen Douglas P Fry som skrivit en del om ämnet och som driver tesen att människan i grunden främst är en fredssökande varelse och att krig är en sen företeelse, en konsekvens delvis av ökad komplexitet och stratifiering.

Jag kan ärligt säga att jag gillade filmen. Den var ovanlig i sån mån att båda sidor fick utrymme att presentera sina argument utan att det som så ofta händer handlade om att låta några forskare stå för ”det rätta” och andra för ”det felaktiga”. Martin var dessutom mycket närvarande i filmen och ärlig med sina egna åsikter, vilket också belyste frågans subjektiva natur. Det är ett program som väcker en hel del funderingar hos tittaren och som utan tvekan kan fungera utmärkt som utgångspunkt i diskussioner om både mänskligheten och vad vi kan veta om förhistorien egentligen, både i klassrum och i vardagsrum. 

Imorgon lördag (6/10) är det ännu en visning på Kulturhuset kl 15 där jag och Martin deltar. Sen kommer den nog på TV senare i höst/vinter.

Efter klassvisningarna bad vi eleverna räcka upp handen och visa om de i huvudsak sällade sig till duvorna eller hökarna. Duvor övervägde vid båda tillfällen, men en hel del hökar fanns också. Om nån fortfarande tittar in på bloggen kanske jag ska be om en omröstning här också.

Så - Hök eller duva?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, krig, antropologi, filosofi, vetenskap, stenålder, civilisation, Martin Widman, Fim & Science, Kulturhuset, Nobelmuseum