Arkeologi nära och fjärran

Börjar återrehabilitera mig in i bloggen med ett mycket kort inlägg. I veckan släpptes en riktig "coffee table"-bok som avslutning på projektet The Urban Mind som fokuserat på stadsbildning i ett globalt arkeologiskt och miljöarkeologiskt perspektiv. 40 forskare vid Uppsalas och Stockholms universitet samt KTH har drivit detta som en del av IHOPE (Integrated History and future of Peoples on Earth). Artiklarna i boken spänner från de allra första stadsbildningarna i Mellanöstern, till Mayakulturen, handelsstäder på Afrikas östkust, Byzantium och de tidiga små stadsbildningarna i Skandinavien.

Boken kan beställas men finns även tillgänglig för nedladdning. Lovvärt.

Dagens läs/lyssna-tips:
Regeringen skickade för en vecka sedan ut ett förslag på nya regelverk för upphandling av uppdragsarkeologin. Har väckt en hel del känslor i branschen minst sagt och Vetenskapsradion i P1 har intervjuat några representanter. I tisdags intervjuades Erik Rosengren från Sveriges Museiarkeologer). Igår ett lite längre inslag med Agneta Åkerlund, länsantikvarie i Uppsala och Agneta Lagerlöf, RAÄ Samhällsavdelning. Arkologgruppen (2 ggr), UV-bloggen, Magnus Reuterdahl, Nils Harnesk och Fredrik Svanberg har också kommenterat det på sina bloggar. Jag kommer inte skriva en kommentar här, utan på SAU-bloggen i nästa vecka.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, uppdragsarkeologi, stadsbildning, historia, miljöhistoria

Vad är en arkeolog?

Den frågan ställs ofta med ömsom nyfikenhet ömsom förvirring av icke-arkeologer. Men faktum är att den frågan även ställs av oss själva och inte så sällan som man skulle kunna tro. Vi står med en fot i universitetsvärlden och en fot i en ren yrkessfär. Hos var och en av oss kan än det ena, än det andra överväga men för det allra flesta är både ämnesintresset och yrkesstoltheten påtaglig. Samtidigt ska det inte stickas under stol med att vårt fotfäste inom humaniora - som jag personligen gillar och förespråkar - har lett till vissa problem då humaniora på universitet haft en närmast patologisk motvilja mot "yrkesutbildningar". Metodutveckling, yrkesetik och branschföreskrifter har därför till stor del hållts på armlängds avstånd av de som ansvarat för utbildningen av nya generationer arkeologer.

Det här har lett till en hel del frustration hos många arkeologer, och frågan om branschorganisation har väckts i olika forum och av olika personer. Allt från de som vill göra Svenska Arkeologiska Samfundet till mer aktiv i politiska och etiska frågor, till de som vill se att Riksantikvarieämbetet tar ett kontrollansvar, till de som vill ha branschorganisationer för uppdragsarkeologer. Nils Harnesk har skrivit ett utförligt blogginlägg där han uttrycker sin önskan om ett generellt samarbetsorgan för alla arkeologer att söka medlemskap i, med gemensamma etiska regler som inkluderar metodik och anbud.

Tanken är god, men jag har mina tvivel om att det skulle kunna fungera. Det krävs tid, pengar och personer i maktposition för att genomdriva något liknande som jag ser det. Men min cynism kan vara ett utslag av åldern - lita inte på någon över 30 som sagt. Jag ser hellre att det finns eldsjälar som pushar för något liknande, än att vi alla ger upp och kastar in handduken. Problemen kommer inte försvinna av sig själv - de kommer blir värre tyvärr.

Vilka tankar, önskningar, förhoppningar, farhågor finns där ute? Vad behöver arkeologin för att vara relevant och kvalitativ?

Apropå det så vill jag tipsa om en utförlig och välskriven artikel av Magnus Alkarp i UNT Kultur där han recenserar Klas Åmarks gedigna verk om Sveriges förhållande till nazismen. Det är framförallt en resonerande artikel om skuld, historia, enkelspårig samtidsdebatt och ett rop efter fler forskare som orkar engagera sig i debatten och inte kapitulera inför de professionella tyckarna, ledarskribenterna och journalisterna. Det är inte så att Magnus inte förstår att ett sådant engagemang kommer till ett pris - han har som få andra fått uppleva det i första hand och det är fantastiskt att han vägrar låta sig kuvas.

...men just när vi behövde dem som mest, när Förintelseförnekarna började mässa sina stolleprov, gick det sena 1900-talets humanistiska forskare i kloster där de ägnade sig åt att spegla sig själva. Dystert betraktade man sina egna ansikten, föll i djup melankoli och ägnade återstoden av 1900-talet åt att diskutera sina egna ämnen under djupaste misstro. Genom sin tystnad kom de därmed själva att bli aktörer i denna tragedi. Därför är det svårt att komma till någon annan slutsats än att forskarna själva bär en del av skulden för att den svenska historien missbrukats.

Vi måste acceptera att vi har ett ansvar att se till att förhistorien inte missbrukas för samma unkna politiska syften som under åtskilliga perioder på 1800- och 1900-talet.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, historia, politik, Magnus Alkarp

Ännu en sen natt...

Ännu en helg som avslutas med att jag sitter och flyttar om, skriver till och plockar bort från ett powerpoint-föredrag. Jag frågar ibland mig själv varför jag gör detta mot mig själv, men svaret är helt enkelt att jag faktiskt tycker det är kul. Inte själva förberedelserna, det är mest en källa till frustration över att jag aldrig känner att det blir riktigt så bra som jag tänkt mig. Men när jag väl är på plats brukar det mest vara roligt. Eller åtminstone befriande på något plan.

Imorgon ska jag hålla ett inlägg i en föreläsningsserie om Arkeologi och framväxten av mänskliga samhällen som ges i regi av Senioruniversitetet i Uppsala. Det är en typ av uppdrag som jag ofta finner mest givande och med minst inslag av ångest (bortsett från det ofrånkomliga mixtrandet med powerpointen). Att få prata lite översiktligt om viktiga skeenden under neolitikum med insatta och intresserade människor som väljer att närvara och inte är dittvingade är ett klart nöje. Eftersom det inte rör sig om arkeologistudenter så kan jag koppla bort en hel del tradiga detaljer om debatter och kontroverser inom forskningen kring förhistorien (typ: "den här keramiktypen är dåligt definierad och den där yxkategorin är ett forskninghistoriskt missförstånd"...). Istället kan jag prata mer översiktligt om jordbrukets introduktion, vilka informationskällor vi arkeologer har och när vi börjar hitta spår av mjölkproduktion, yllehantverk och alkoholtillverkning. Det blir inte extremt djupsinnigt, det erkänner jag, men det kommer ändå inkludera en hel del av de senaste årens forskningsinsikter. Det har faktiskt hänt en hel del på den punkten.

Bosse Gräslund inledde serien med att tala om människans utveckling, och om två veckor är det dags för Kalle Lindholm att berätta om hur studier av landskapsutnyttjande i Afrika kan lära oss mer om förhållandet mellan människan och naturen. Andra föredragshållare är Anne-Sofie Gräslund, Anders Kaliff och Magnus Alkarp.


Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala senioruniversitet, arkeologi, föreläsning, stenålder