tisdag 8 februari 2011

Vad är en arkeolog?

Den frågan ställs ofta med ömsom nyfikenhet ömsom förvirring av icke-arkeologer. Men faktum är att den frågan även ställs av oss själva och inte så sällan som man skulle kunna tro. Vi står med en fot i universitetsvärlden och en fot i en ren yrkessfär. Hos var och en av oss kan än det ena, än det andra överväga men för det allra flesta är både ämnesintresset och yrkesstoltheten påtaglig. Samtidigt ska det inte stickas under stol med att vårt fotfäste inom humaniora - som jag personligen gillar och förespråkar - har lett till vissa problem då humaniora på universitet haft en närmast patologisk motvilja mot "yrkesutbildningar". Metodutveckling, yrkesetik och branschföreskrifter har därför till stor del hållts på armlängds avstånd av de som ansvarat för utbildningen av nya generationer arkeologer.

Det här har lett till en hel del frustration hos många arkeologer, och frågan om branschorganisation har väckts i olika forum och av olika personer. Allt från de som vill göra Svenska Arkeologiska Samfundet till mer aktiv i politiska och etiska frågor, till de som vill se att Riksantikvarieämbetet tar ett kontrollansvar, till de som vill ha branschorganisationer för uppdragsarkeologer. Nils Harnesk har skrivit ett utförligt blogginlägg där han uttrycker sin önskan om ett generellt samarbetsorgan för alla arkeologer att söka medlemskap i, med gemensamma etiska regler som inkluderar metodik och anbud.

Tanken är god, men jag har mina tvivel om att det skulle kunna fungera. Det krävs tid, pengar och personer i maktposition för att genomdriva något liknande som jag ser det. Men min cynism kan vara ett utslag av åldern - lita inte på någon över 30 som sagt. Jag ser hellre att det finns eldsjälar som pushar för något liknande, än att vi alla ger upp och kastar in handduken. Problemen kommer inte försvinna av sig själv - de kommer blir värre tyvärr.

Vilka tankar, önskningar, förhoppningar, farhågor finns där ute? Vad behöver arkeologin för att vara relevant och kvalitativ?

Apropå det så vill jag tipsa om en utförlig och välskriven artikel av Magnus Alkarp i UNT Kultur där han recenserar Klas Åmarks gedigna verk om Sveriges förhållande till nazismen. Det är framförallt en resonerande artikel om skuld, historia, enkelspårig samtidsdebatt och ett rop efter fler forskare som orkar engagera sig i debatten och inte kapitulera inför de professionella tyckarna, ledarskribenterna och journalisterna. Det är inte så att Magnus inte förstår att ett sådant engagemang kommer till ett pris - han har som få andra fått uppleva det i första hand och det är fantastiskt att han vägrar låta sig kuvas.
...men just när vi behövde dem som mest, när Förintelseförnekarna började mässa sina stolleprov, gick det sena 1900-talets humanistiska forskare i kloster där de ägnade sig åt att spegla sig själva. Dystert betraktade man sina egna ansikten, föll i djup melankoli och ägnade återstoden av 1900-talet åt att diskutera sina egna ämnen under djupaste misstro. Genom sin tystnad kom de därmed själva att bli aktörer i denna tragedi. Därför är det svårt att komma till någon annan slutsats än att forskarna själva bär en del av skulden för att den svenska historien missbrukats.
Vi måste acceptera att vi har ett ansvar att se till att förhistorien inte missbrukas för samma unkna politiska syften som under åtskilliga perioder på 1800- och 1900-talet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

14 kommentarer:

SEB sa...

I Norge oppleves motsetningene mellom universitetsverden og yrkesfæren aterkt av nyutdannede arkeologer som møter motstand i sine krav om bedre arbeidsbetingelser for feltarkeologer. Forhåpentligvis fører MAARK (Midlertidig Ansatte Arkeologer) sitt arbeid til en større bevissthet om yrkesetikk og forskrifter både blant arkeologer og arbeidsgivere. Se for eksempel http://www.forskerforum.no/articles.asp?frm=index&aid=2356

Eva Ahl-Waris sa...

Jag har hört många finländare hänvisa till yrket som "argeolog". Är det kanske tack vare en mycket stark inriktning på naturvetenskap inom den finländska arkeologin under 1900-talets andra hälft? ;)

Björn Nilsson sa...

Väldigt intressant artikel av Alkarp. Men om inte ens Forum för Levande Historia bryr sig om att möta förintelseförnekarna på deras egna marker, varför skall andra ställa upp? Jag försökte en gång få Forum att plocka fram expertisen och gå i polemik mot det gäng av varierande bruna nyanser som samlats runt Jonas Mohammed Omars blogg i Uppsala (hade nämligen illusionen att Forum borde ha specialkunskaper som kan användas mot de bruna tomtarna) men fick bara en avsnäsning som svar. Möjligen kan den skräniga ton utan hänsyn till fakta som ofta används av SD-are och folk ännu längre ut på brunkanten vara avskräckande för stillsamma forskare, men då kanske det vore på tid att få fram en ny kader av mer hårtslående akademiker? Samt att de får ordentligt stöd från alla håll, inklusive chefer och politiker.

ArchAsa sa...

@SEB - Intressant artikel! Bra att det tas initiativ att påverka dessa förhållanden. Önskar våra kamrater i väst all lycka och framgång.

ArchAsa sa...

@Eva - argeolog som i "arg"...?

@Björn - Deprimerande. Jag kan förstå att många forskare tycker det är bortkastad forskningstid och energi på att gå i polemik mot personer som varken kommer ta till sig av fakta eller goda argument och som dessutom lätt går över gränsen till ren förföljelse. Men det finns alternativ, som att starta egna bloggar och föregå med gott exempel, skriva artiklar i tidningen, hålla föredrag på bibliotek etc, etc. Kanske en del känner sig ensamma och utsatta dessutom? Om universiteten hjälpte till att utbilda i retorik och förmedling i högre grad, och hade "supportgrupper" för utåtriktad verksamhet kanske fler skulle våga.

Fredrik Svanberg sa...

Heja Alkarp. Fast det handlar kanske inte bara om att gå i polemik. Lika viktigt att inte minst arkeologins nya resultat och bilder av det förflutna verkligen når ut och blir allmänt spridd samhällelig kunskap. Jag ser inte att mycket av den förflutna mångfald jag själv känner till fått spridning. Som Alkarp skriver är det verkligen mycket av det man kan läsa på t ex Wikipedia ruggigt. Se t ex artikeln "svenskar".

Martin sa...

Metodutveckling, yrkesetik och branschföreskrifter har därför till stor del hållts på armlängds avstånd av de som ansvarat för utbildningen av nya generationer arkeologer.

Irriterande som det är tycker jag ändå det vittnar om stort förnuft och självbevarelsedrift att universitetens arkeologiutbildningar inte speglar uppdragsarkeologins kunskapskrav.

1. >95% av studenterna ryms inte inom uppdragsarkeologins lilla arbetsmarknad, och kommer därför aldrig att behöva de kunskaperna.

2. >95% av studenterna söker arkeologiutbildningarna för att de gillar spektakulära fynd à la Tutankhamon. Om grundkursen speglade uppdragsarkeologins kunskapskrav, d.v.s. handlade om schaktövervakning, stolphål och diffusa odlingslager, så skulle de flesta studenterna genast hoppa av. Då skulle utbildningarna läggas ner.

I grund och botten finns inte våra många arkeologiutbildningar till för arbetsmarknadens skull.

Martin sa...

Tänkte väl att jag hade skrivit det där någon gång förut.

http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2009/04/swedish_archaeology_programs_e.php

ArchAsa sa...

@Martin - minns faktiskt det inlägget. Jag instämmer i att universitetsutbildningar inte ska skapas efter arbetsmarknadens önskemål, men det är samtidigt märkligt att vi sätter upp detta som motsatsförhållanden när det gäller arkeologin. Vi kan lika gärna säga att vi inte enbart kan utbilda för universitetens behov av forskare för det kommer sysselsätta en promille av studenterna.

Som jag ser det borde framförallt kurser på masternivå innehålla mer praktiska moment, för det är skillnad på att läsa förhistoria och utbilda sig till arkeolog. Det här är en förändring som redan inletts, men det försvåras av det faktum att det inte finns tydliga praktiska och etiska riktlinjer för undersökande arkeologi att lära ut...

Erika sa...

Déjà vu varning! Huruvida universitetet ska utbilda studenter för att det är så trevligt med kunskap för kunskapens skull eller ägna sig åt att förbereda studenterna för ett kommande yrkesliv utanför universitetets väggar är en akademisk och politisk evighetsdiskussion.

Frekvent förekommande särskilt bland naturvetare som oftast har en forsknings- och vetenskapligt inriktad grundutbildning, till skillnad från våra "kusiner" teknologerna som har en - i teorin - ren yrkesutbildning. Naturvetare och teknologer får i verkligheten ofta ungefär samma jobb efter utbildningen, både inom och utanför den akademiska världen, så kanske är det egentligen mest en personlig smaksak.

Jag själv har aldrig förstått varför det "måste" vara det ena ELLER det andra. Om man tar ut en examen (i vad som helst) så har man tillbringat ganska många år vid universitetet. Det borde faktiskt utan problem gå att trycka in en rejäl portion av BÅDE vetenskap och forskning OCH yrkesförberedande kunskap och praktik någonstans längs vägen.

Felicia sa...

Hej Åsa: jättemycket OT, men jag vill ändå ställa en fråga. Läste i tidningen härom dagen att man hade konstaterat att "sörlänningar" och "norrlänningar" är genetiskt olika, att det finns en övensstämmelse mellan språk och genetisk olikhet och att "sörlänningar" har mer gemensamt mer tyskar och engelsmän t ex.

Jaha, kul att veta kanske. Men vad ska man med dessa fakta till? Och vad betyder de? Det är ju inte tolkat, bara ett antal faktapåståenden. Känns lite om om du skulle säga att det finns liknande keramiktyper på plats A och B utan att förklara vad det innebär. Vilken kunskap som kan vinnas.

Vem har då nytta av att veta detta, vem kan använda det? Någon mer än personer med grumliga politiska åskådnngar? Vore väldigt intressant att höra din syn på detta då du skrivit bra och kloka inlägg om dna-forskning tidigare.

hälsningar
Felicia

ArchAsa sa...

@Erika - håller med!

@Felicia - bra frågor och synpunkter, ska försöka ta upp det i ett eget inlägg imorrn för det förtjänar dom.

Felicia sa...

Ser fram emot det inlägget!!

Martin sa...

Relationen mellan ingenjörsutbildningarna och de mera grundforskningsinriktade naturvetenskapliga utbildningarna är inte jämförbar med relationen mellan universitetsarkeologin och arkeologyrket. Skillnaden är att inom ingenjörskonsten och naturvetenskapen kommer nästan alla som tar examen att arbeta inom fältet. Inom arkeologin kommer nästan ingen att göra det.

Att kräva yrkesinriktning på arkeologiutbildningen är som att kräva yrkesinriktning på utbildningar i litteraturvetenskap och filmvetenskap. Det är en absurd hållning eftersom ingen människa får jobb inom dessa ämnen.