Inget gott som inte för nåt ont med sig. Social media skapar möjligheter att samtala över nätet - vilket kan vara både uppfriskande och deprimerande. Förra helgen publicerade UNT en krönika av Ola Larsmo där han diskuterade problemet med de personer som verkat lägga beslag på de flesta kommentarsfält under artiklar som berör vissa känsliga ämnen (vi vet alla vilka). Till skillnad från många andra journalister/kulturpatriarker som nöjer sig med att ta detta som bevis på att nätet är i huvudsak ett tillhåll för mörkermän och ett tecken på samhällets förfall, så hade Larsmo noterat hur organiserade dessa attacker är och hur det troligen döljer sig en och samma person bakom flera av aliasen. Att lösa problemet med kommentarsfälten är inte lätt, men han uppmanar till kamp mot att låta "rasisttrollen" (bra namn!) ta över.
Han avslöjar även branschens interna namn på kommentarsfältet: "Pissrännan".
Ett talande namn - inte bara för den bild den målar upp av dess innehåll, utan framförallt vad som är det springande problemet här: journalisternas inställning till funktionen.
Jag hänger en hel del på nätet, jag debatterar och kommenterar på min och andras bloggar, samt i diskussionsforum. Men det är extremt sällan som jag skriver nåt i ett kommentarsfält under en artikel. Varför? Därför att för mig är det uppenbart att den enda på tidningen som läser kommentarerna är en moderator. Journalisten ifråga är sällan eller aldrig intresserad av vad jag och andra har att tillföra.
Ett talande undantag var Anders Mildners krönikablogg på Sydsvenska Dagbladet, där den som kommenterade kunde länka till sin egen blogg och där Anders deltog i samtalet aktivt. Ett annat undantag är Guardians kommentarsfält som läggs in på utvalda artiklar och där reportrarna och andra anställda deltar i debatten som följer. Och här har vi det avgörande: Vi är inte dummare än att vi inser om någon inte är intresserad av vår åsikt och vi lägger inte ned mer tid på er än ni lägger ned på oss. Trollen vet också att ni inte vill läsa vad de skriver, men de skriver med annat syfte - att ta över, dominera, terrorisera och i övrigt bara orera obehindrat.
UNT har fortsatt lyfta fram frågan föredömligt i dagens Kulturdel, men samtidigt är UNT för mig sinnebilden av en tidning som tar till sig social media och nätet mer av tvång än av glädje. Jag är prenumerant och det har ofta irriterat mig hur lång tid det tar för dom att publicera artiklar på nätet. Vissa kommer ut direkt, andra dyker upp först på eftermiddagen. Texter som jag gärna vill dela med mig till vänner i andra städer hinner falla ur minnet innan de dyker upp. Till exempel dagens längre artikel av Larsmo om ämnet ligger inte ute just nu, medan däremot Lisa Irenius krönika som spinner vidare på frågan finns att läsa. Det är så inkonsekvent och framförallt irriterande och okonstruktivt.
Jag har skrivit kommentarer under ett fåtal artiklar som berör förhistoria, men aldrig sett en enda kommentar från en UNT-medarbetare. De hade ett tag ett Twitter-konto där de enbart la ut oläsliga länkar till artiklar och aldrig, aldrig svarade på tilltal. Till slut lackade jag och ett para andra Upsaliensare ur och bad Andes Mildner (numera krönikör även i UNT) fråga de ansvariga what's up with that!? Nu har de helt slutat med Twitter...
Ola Larsmo nämner i sin nya text att det krävs pengar och engagemang från redaktionen för att få en givande kommentarskultur och det har han rätt i. Han noterar också att de som kommer först fram till ett vinnande koncept som skapar en trogen och engagerad läsarskara kommer ha ett försprång i den nya medievärlden. Önskar jag kunde länka till texten - kanske senare...
Kära media - ni får de kommentatörer ni förtjänar. Om ni ser det som en pissränna, är ointresserad av vad som skrivs där, om det är en potemkinkuliss då får ni finna er i att enbart trollen håller till där.
Läs även andra bloggares åsikter om UNT, media, social media, journalistik, netikett, Ola Larsmo, LIsa Irenius
lördag 11 juni 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jo, så är det. Redaktionerna vill både äta kakan och ha den kvar. De vågar inte vara utan artikelkommentarer, men de vet hur de ska kunna använda kommentarerna till något positivt, något som ger ett mervärde. Men det är lite skillnad mellan olika redaktioner; vissa har veritabla pissrännor, andra lyckas (bland) skapa verklig dialog eller konstruktiv debatt.
Jag kan lägga till att de gångar jag som frilansskribent försökt svara en läsare i ett kommentarsfält efter min egen artikel har mina svar alltid raderats - i vissa fall då de anmälts av rasister som inte vill ha sina åsikter motsagda, men också av en del redaktioner som tycker att det är fel av en artikelförfattare att skriva i kommentarsfältet efter sin artikel - då det ju är ett område som "ska" tillhöra läsarna... så det är inte lätt att skapa den där dialogen, nej.
PS
"Pissrännan" är inte ett bransch-uttryck utan en benämning som jag tror emanerar från bloggvärlden. Etablerat har det iallafall blivit.
Ds
De vet inte hur de ska använda kommentarerna, menar jag så klart.
Ola, det du säger om att artikelförfattare inte får diskutera i kommentarsfälten är intressant. Jag gjorde en av de första studierna på svenska redaktioners olika former av läsarmedverkan, ur ett ledningsperspektiv, och visade att olika former av läsarmedverkan helt enkelt är ett sätt att knyta läsarna till sig (alltså ett rent ekonomiskt beslut). Men också att utvecklingen styrs av webbredaktionerna (vilket är medielogiskt). Det finns med andra ord sällan en bredare förankring hos vare sig redaktionsledning eller medarbetare för "allt det där som händer och sker på webben". Och varför ska man då ägna dyrbar arbetstid till att läsa och kommentera kommentarer, som inte ses som "äkta" redaktionellt innehåll? Men att man som i ditt fall inte skulle få kommentera har jag aldrig hört tidigare. Hur i hela friden ska man då få till dialog? (Jo, läsardialogen låg ändå på fjärde plats som enskilt viktigaste skäl till satsningar på läsarmedverkan.)
Hör inte riktigt hit, men jag skrattade och suckade över saker i Aftonbladets kommentatorsfält på deras inlägg om rekonstruktionen av Hallonflickan. Där var det flera som påpekade att hon såg för "normal" ut för att vara 5000 år. Det lät lite som att de tror att vi var mer eller mindre apor under bronsåldern...
Hear, hear
UNT har klara problem med sin policy (om den finns). När min redaktörskollega på forskningsrådet (från Uppsala)ska bibringa något inlägg, forskningsreportage, uppslag eller annat från forskningstäta Uppsala kommer det ALLTID på papper. Ibland har hon hunnit pdf-skanna det åt flera personer innan det, oförklarligt och oförutsägbart, plötsligt finns att länka till.
Ola - det är verkligen ett stort problem som du lyfter upp, hur "anmäl"-knappen missbrukas. Kanske det största problemet. Jag tycker fler tidningar borde göra som Guardian och bara aktivera kommentarer till utvalda artiklar och sedan lägga resurser på snabb moderering de första 24 tim.
Att redaktioner är så sinnesförvirrade att de tycker att det är FEL att skribenten deltar i samtalet visar bara hur dåligt de tänkt igenom syftet! Makalöst.
Vi kan alla komma överens om att pissrännan är ett korrekt uttryck i nuläget... ;)
Och tack för att du deltar i samtalet!
Ulrika - tror du sätter fingret på en springande punkt där. Att tryckt material ses som redaktionellt och webben ses som "något annat". PÅ Guardians Vetenskapsdel t ex är det en av reportrarna (med egen vetenskapsbakgrund) som är huvudansvarig för webbsidan också. Det gör att gränserna suddas ut och skapar en bra effekt.
Jonas - visst är det märkligt att UNT inte ser att detta kan skapa ökad trafik till sin sida, till glädje för annonsörerna?
Mandis - jag gillar att kika på kommentarer under snarlika artiklar, det avslöjar vad vi som är arkeologer bör tänka på när vi kommunicerar resultat med allmänheten.
Jag kan hålla med om mycket, men ska verkligen den ideliska diskussionen präglas av politisk korrekthet, självgodhet och konsensus?
Ska vissa frågor verkligen undgå all form av öppen och kritisk granskning och diskussion?
Kan även skribenter vars åsikter man avskyr ha något intressant att säga?
Naturligtvis ska det finnas plats för kritik och debatt - det är hela poängen. Men personangrepp är inte kritik och sanslösa attacker är inte debatt.
Det går att diskutera med meningsmotståndare på ett rakryggat men moget sätt.
Skicka en kommentar