Drottningar, bärsärkar och elefanter

En av människans märkligaste egenskaper är förmågan att så snabbt ta till sig nya intryck i språk, bilder, formgivning, seder, musik osv. Det finns inga "ursprungliga" kulturer, inga isolerade fossil av mänskliga samhällen. Vi ger och tar och ger igen och har så gjort i hundratusentals år och kommer fortsätta att göra så. Men det som är intressant för arkeologer är att detta givande och tagande sällan följer enkla regler om geografi eller biologi. Exakt vad det är som styr på respektive plats och tid är fortfarande den heliga graal vi söker efter och kanske aldrig kommer att finna.


Lewis chess. Från Wikimedia. (CC BY-SA 2.0)

Ett exempel på hur nya intryck alltid omtolkas utifrån lokala föreställningar är schackspel. Och ett av de mest underbara exemplen är det från 1100-talet som hittades på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Det här är ett av de äldsta exemplen vi har från Europa av det från början indiska spelet, som nådde oss via perserna och araberna. Det var i Europa som kungens partner ändrades från rådgivare/storvesir till drottning - bara det en intressant detalj som både visar att de dåtida kungadömena saknade sådana starka andremän (åtminstone institutionaliserat), men där makan uppenbarligen fyllde en viktig maktpolitisk funktion.

I isländska sagor tuggade bärsärkar
på sin sköld

Det är i detaljerna som vi ser kulturella uttryck. Drottningen på detta schackspel som fortfarande har ett nordiskt, nästan vikingatida, formspråk håller den ena drottningen i en dryckesbägare. Denna attiralj är genomgående på många kvinnofigurer vare sig det är bildstenar från Gotland eller hängsmycken. Dryck symboliserar så långt mycket mer än att släcka ett fysiskt behov.

Vissa schackpjäser fann lite olika nya betydelser i Europa. Vår löpare var från början en stridselefant, men det är begripligt att detta inte riktigt kändes rätt i Nordeuropa. I engelskan kalas den biskop och det är just det vi ser avbildat i Lewis-pjäserna. Den traditionen verkar vara tidigt etablerad på Island och i Britannien alltså, men inte i Skandinavien eller Finland. Om det beror på att den tidiga kyrkan i dessa länder inte hade samma starka maktposition, eller om det beror på en slump (löpare känns mer logisk ur krigslogistisk synvinkel) är svårt att veta. Man bör komma ihåg att biskopar i det medeltida Europa sågs som kyrkans prinsar, de var ofta yngre söner till mäktiga adelsmän och inte främmande för att dra ut på slagfälten i Guds namn. Eftersom olika personer var ansvariga för att introducera spelet så var det säkert personliga värderingar som spelade en stor roll i början. Just spelet mellan individuella beslut och kulturella strukturer är det som gör frågan om materiell kultur så komplicerad för arkeologer.

Lyssna gärna på det härliga inslaget om Lewis chessmen i BBC och British Museums lysande radioserie "A History of the World in 100 Objects". Se lite fler exempel på gamla schackpjäser.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, schack, Lewis chessmen, medeltid

Eld och kroppar i Arizona

Utsikten från Amerind Center

De senaste dagarna har jag varit i Arizona, vilket har varit en upplevelse minst sagt. Jag har deltagit i en workshop under namnet Fire & Body där vi diskuterat betydelser av kremeringar under förhistorien. Deltagarna har presenterat exempel från USA, Irland, England, Sverige och Danmark, och från stenålder till historisk tid. Det har varit intesivt och mycket roligt och mycket tankeväckande. Under vintern ska vi slita med våra kapitel till den bok detta ska ge upphov till. Workshopen och publikationen är ett initiativ av The Amerind Foundation som har ett museum och forskningscenter utanför Tuscon, inte så långt från gränsen till Mexico.Jag tvivlar på att jag någonsin i framtiden kommer att få uppleva ett så trevligt omhändertagande och en sådan underbar miljö för vetenskapligt samkväm.

Ian Kuijt, Mark Schurr, David Hurst Thomas och Liv Nilsson Stutz

Workshopens ledare var Ian Kuijt och övriga deltagare var Liv Nilsson Stutz, Howard Williams, Lynne Goldstein, Mark Schurr, Gabriel Cooney, Jessica Cerezo-Román och David Hurst Thomas. Tim Sörensen deltog via skype. Colin Quinn hjälpte till att organisera och John Ware som är chef för stiftelsen höll oss på rätt kurs. Joanna Brück, Kathryne Meyers och Della Collins Cook kunde inte vara med men kommer också ingå i slutpublikationen, i de två sistnämndas fall som medförfattare.

Howard Williams (glad som vanligt), Gabriel Cooney och John Ware

Jessica Cerezo-Román och Lynne Goldstein

 Förutom att dagarna och kvällarna fyllts med diskussioner kring hur man bränner kroppar, vad man kan göra med produkten, vilka tester som kan utföras på mer eller mindre brända ben och vad i hela fridens namn folk egentligen höll på med i samband med begravningsritualer, så har det också blivit åtskilliga intressanta inblickar i olika forskningskulturer. Inte minst är frågor kring mänskliga lämningar, arkeologiska undersökningar och vad man kan och får visa på bild, mycket komplicerade här i USA. Att kalla situationen för infekterad vore en underdrift, men samtidigt finns det många goda exempel på hur indianer och kulturarvsarbetare kunnat hitta gemensamma lösningar med ömsesidig respekt. Och det innebär att en hel del fantastiska föremål fortfarande finns utställda på museer så att människor från hela världen kan få en uppfattning om den bredd och komplexitet och skönhet som fanns hos de många folkslag som bodde här innan européerna kom.


Jätteintressant och givande som sagt. Men nu har jag hemlängtan (kanske inte till svenska vädret, men till de som väntar därhemma). Bara 18 timmars resa mot solen, med två flygplansbyten, och så är jag där...

Jag kommer sakna frukosten...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, Amerind, Arizona, etik, osteologi

Bara ben?

Som jag noterade i mitt förra inlägg så hann jag aldrig blogga om paneldebatten jag deltog i kring mänskliga lämningar i samlingarna, som gavs i serien Het Historia på Historiska museet. Nu när det har dykt upp på UR som spelade in det hela och då dammet lagt sig lite, så kändes det värt att ändå ta upp mina intryck.

I panelen satt förutom undertecknad Malin Masterton, bioetiker som skrivit en avhandling om ämnet, Niklas Orrenius, journalist på Sydsvenskan som engagerade sig i återlämnandet av Levin Dombrowskis kvarlevor, Anders Björklind, chef på Etnografiska museet som ansvarat för återlämnandet av en hel del ben och föremål, och Katri Linna som arbetat med frågor kring romer och samer på regeringsnivå. Fredrik Svanberg modererade, han är för närvarande igång med ett forskningsprojekt (Huvudjägarna) kring museers samlingar av människoben - särskilt Uppsala universitet.

Jag tänker inte ge en komplett redovisning av vad vi diskuterade, det finns som sagt inspelat. Det satte även igång en debatt-tråd på Arkeologiforum som intresserade med fördel kan kolla in och bidra till.

Som ofta tycker jag att de mest intressanta diskussionerna sker före och efter. Som när jag, Malin och Niklas innan det drog igång satt och pratade om kontroverserna kring Dombrowskis kvarlevor. Hur en fråga som på ytan kan verka ganska självklar, att återlämna benen från socialt utslagne mannen som begick självmord till den judiska församlingen för återbegravning, visade sig inte vara så enkel. Dels var det ett principbeslut som kan få konsekvenser för forskningen, dels är det inte helt självklart att detta återspeglar vad Dombrowski själv skulle ha velat.

Just detta att besluta vad döda människor skulle finna acceptabelt att göra med deras kvarlevor eller ej är inte helt enkelt. Vilka värderingar ska få styra, vårt nutida samhälles eller den dåtida kulturens? Som egyptologen Geoff Metz i publiken påpekade, en forntida egyptier skulle troligen älska att få sin mumie förevisad om omnämnd, för just omnämnandet var det som säkerställde livet efter döden. Maja Hagerman som också deltog påpekade att vår känslighet inför att förevisa människoskelett är ett delvis nutida fenomen som går på tvärs emot århundraden av protestantisk lära att kroppen är ett tomt kärl för själen och därför inte viktig efter döden (därmed var det ok att kremera de döda, något som mötte stort motstånd hos judar och katoliker). Vi kan inte prata om människoben som om de självklart är helgade och ska begravas - det är en specifik kulturell åsikt som inte delas av många kulturer globalt sett. Det viktiga är kanske hur vi använder dom i samlingar och i forskningen. Är det ett större övergrepp att ställa ut en skalle i en monter, än att göra en genetisk sekvensering av den döde?

Självklart ska rovgrävda och stulna lämningar återbördas, och självklart ska vi inte använda de dödas ben för lyteskomik, eller för att göra förment vetenskapliga studier som syftar till att trycka ned olika grupper. Men att återbörda t ex alla norrländska ben för återbegravning skulle få det paradoxala resultatet att förhistorien för Norrlands befolkning blir ännu mer osynlig i våra museer än den är idag. Jag kan också tycka att det är paradoxalt att arkeologer som omhändertar, vårdar och forskar i människoben ses på som suspekta, medan vår lagstiftning samtidigt medför att gravfriden endast garanteras i 25 år. Efter det är det fritt fram att vräka upp och förstöra (med begränsad vördsamhet) de dödas ben. Vi behöver inte färre ben i våra samlingar, vi behöver fler som försöker förstå de forntida människornas liv och öden - det är min åsikt och den står jag för.

Nästa panlediskussion på Het Historia sker den 22:a november och handlar om Främlingsfientlighet och kulturarv. Medverkar gör journalisten och författaren Lisa Bjurwald, religionshistorikern Mattias Gardell, museichefen Maria Jansén, journalisten Ivar Arpi, samt författaren och enhetschefen på Riksantikvarieämbetet Qaisar Mahmood. Anna Furumark modererar. Det är gratis att gå på, men anmälan krävs och med tanke på hur fullt det var på förra tillfället så skulle jag rekommendera att intresserade anmäler sig omgående. Själv kommer jag nog tyvärr vara för jetlaggad för att släpa mig dit - så jag hoppas verkligen att UR spelar in även denna panel.

Idag är det den 9:e november, dagen då bolivianer firar Skallarnas Dag (Dia de los Natitas). De plockar fram skallar från sina döda, pryder dem med hattar, blommor, solglasögon och firar tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, kulturarv, människoben, repatriering, museum, Historiska museet, Het Historia

(O)mänskligt

Igår hade jag för en gångs skulle en relativt fri lördag och passade på att ta med ungarna till Upplandsmuseet för att kolla in vandringsutställningen (O)mänskligt, som handlar om rasbiologi och insamlandet och studerandet av människor och deras lämningar. I Uppsala är detta särskilt relevant, eftersom Herman Lundborg och rasbiologiska institutet verkade här i decennier. Besöket var mest för min skull och jag hade tänkt låta ungarna härja runt i de andra utställningarna, men det visade sig att de blev ganska intresserade av den. Ett smart grepp som jag inte stött på tidigare var att det fanns extra information i form av ljudinspelningar och filmer som man kunde aktivera med hjälp av kort. Det bästa var att det fanns två versioner, en för vuxna och en för yngre - mycket bra initiativ. Det fanns även en riktigt bra kortfilm i ett filmrum som gav en bakgrund till utställningens syfte.

Barnen lyssnade förvånansvärt tålmodigt på de inspelade fördjupningarna till utställningen

Till utställningen ges även en föreläsningsserie på kvällstid, med t ex Ola Larsmo, Maja Hagerman, Kjell Sundstedt, Mikael Kurkiala och Karin Johannisson. Nu den 9:e kommer Ola Larsmo och Maria Björkman berätta om Nils von Hofsten och steriliseringarna. Den 23:e november kommer jag och Magnus Alkarp diskutera kring hur arkeologin ibland har använts till - och även fortsätts användas till - att skapa folkgrupper och raser i förhistorien. Magnus kommer ta upp historiska exempel och jag kommer försöka problematisera det ibland okritiska användandet av DNA för att spåra förfäder och folkgrupper i mänskligt material.

Mänskliga lämningar i historiska samlingar är en het fråga. I våra samlingar finns dels en hel del rovgrävda och stulna skelett, främst skallar, från olika folk runtom i världen. Dels finns även lämningar av minoriteter som samer och socialt utslagna som samlats in med minimal tanke på etik. Inte sällan har de fått bli en symbol för övergrepp som begåtts mot de levande och återbördandet har setts som en del i att läka såren - med olika grad av framgång. Ibland har det ifrågasatts varför det överhuvudtaget förekommer mänskliga ben i museers samlingar. Det blev temat på den första paneldebatten i Historiska museets nya serie "Het historia" som jag deltog i tidigare i höst. Jag hann aldrig skriva alla tankar som uppkom av det just då, men jag håller på med det just nu. Det får dock publiceras i nästa inlägg, annars blir detta inlägg alldeles för långt och jag tjatar hela tiden på folk att inte blogga för långa inlägg!

P.S. Hade gärna rekommenderat artikeln om Herman Lundborg i dagens UNT, men den är bakom en betalmur. :( 

Återstående föreläsningar på (O)mänskligt på Upplandsmuseet:

• Onsdag 9 november kl 19
  Nils von Hofsten, steriliseringarna och det rasbiologiska nätverket. Maria Björkman, FD, Linköpings universitet och Ola Larsmo, författare
• Onsdag 16 november, kl 19  
  Var det värre förr? Om rasbiologi och annat i den historiska skamvrån. Mattias Tydén, docent i historia, Institutet för Framtidsstudier, Stockholm
• Onsdag 23 november, kl 19
  Mördande vetenskap. Magnus Alkarp, FD, författare
  Det sitter i benen? DNA och sökandet efter förfäderna i förhistorien. Åsa M Larsson FD, verksamhetschef vid Societas  Archaeologica Upsaliensis ( SAU)
• Onsdag 30 november, kl 19
  Att sälja rasbiologi. Sven Widmalm, professor i Idé-och lärdomshistoria, Uppsala universitet
• DECEMBER
  Onsdag 7  december, kl 19
  Det mörka arvet - Bertil Lundman och folktypsundersökningarna i Dalarna. Christer Bergin, antikvarie vid Dalarnas museum

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, osteologi, rasbiologi, museum, (O)mänskligt, Upplandsmuseet, Ola Larsmo, Magnus Alkarp, DNA, genetik, vetenskap