Drottningar, bärsärkar och elefanter

En av människans märkligaste egenskaper är förmågan att så snabbt ta till sig nya intryck i språk, bilder, formgivning, seder, musik osv. Det finns inga "ursprungliga" kulturer, inga isolerade fossil av mänskliga samhällen. Vi ger och tar och ger igen och har så gjort i hundratusentals år och kommer fortsätta att göra så. Men det som är intressant för arkeologer är att detta givande och tagande sällan följer enkla regler om geografi eller biologi. Exakt vad det är som styr på respektive plats och tid är fortfarande den heliga graal vi söker efter och kanske aldrig kommer att finna.


Lewis chess. Från Wikimedia. (CC BY-SA 2.0)

Ett exempel på hur nya intryck alltid omtolkas utifrån lokala föreställningar är schackspel. Och ett av de mest underbara exemplen är det från 1100-talet som hittades på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Det här är ett av de äldsta exemplen vi har från Europa av det från början indiska spelet, som nådde oss via perserna och araberna. Det var i Europa som kungens partner ändrades från rådgivare/storvesir till drottning - bara det en intressant detalj som både visar att de dåtida kungadömena saknade sådana starka andremän (åtminstone institutionaliserat), men där makan uppenbarligen fyllde en viktig maktpolitisk funktion.

I isländska sagor tuggade bärsärkar
på sin sköld

Det är i detaljerna som vi ser kulturella uttryck. Drottningen på detta schackspel som fortfarande har ett nordiskt, nästan vikingatida, formspråk håller den ena drottningen i en dryckesbägare. Denna attiralj är genomgående på många kvinnofigurer vare sig det är bildstenar från Gotland eller hängsmycken. Dryck symboliserar så långt mycket mer än att släcka ett fysiskt behov.

Vissa schackpjäser fann lite olika nya betydelser i Europa. Vår löpare var från början en stridselefant, men det är begripligt att detta inte riktigt kändes rätt i Nordeuropa. I engelskan kalas den biskop och det är just det vi ser avbildat i Lewis-pjäserna. Den traditionen verkar vara tidigt etablerad på Island och i Britannien alltså, men inte i Skandinavien eller Finland. Om det beror på att den tidiga kyrkan i dessa länder inte hade samma starka maktposition, eller om det beror på en slump (löpare känns mer logisk ur krigslogistisk synvinkel) är svårt att veta. Man bör komma ihåg att biskopar i det medeltida Europa sågs som kyrkans prinsar, de var ofta yngre söner till mäktiga adelsmän och inte främmande för att dra ut på slagfälten i Guds namn. Eftersom olika personer var ansvariga för att introducera spelet så var det säkert personliga värderingar som spelade en stor roll i början. Just spelet mellan individuella beslut och kulturella strukturer är det som gör frågan om materiell kultur så komplicerad för arkeologer.

Lyssna gärna på det härliga inslaget om Lewis chessmen i BBC och British Museums lysande radioserie "A History of the World in 100 Objects". Se lite fler exempel på gamla schackpjäser.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, schack, Lewis chessmen, medeltid