Arkeologerna anfaller?

Det upphör aldrig att förvåna mig vilka djupa missförstånd som finns kring vad arkeologer egentligen gör och varför. Och det är bra att bli uppmärksammad på det med jämna mellanrum för det visar att vi faktiskt behöver lägga ned en del tid och energi på att reda ut dessa villfarelser. De påverkar ju faktiskt oss i vår yrkesutövning och de påverkar även resten av samhället inom allt från stadsplanering till kunskap om historien. En sådan påminnelse fick jag i veckan av denna artikel i Bohusläningen. På Orust har det tydligen gjorts magnetometer-undersökningar*. Det ska ha hittats spår av bosättningar från järnåldern, vilket är roligt och intressant. Extra roligt är det att kommunen är inblandad och finansierar delar av det, då det tyvärr ofta brukar vara svårt att få kommunledningar att se förhistoriska lämningar som något av genuint värde.

Men sen blir det fullständigt surrealistiskt. Kommunalrådet uttalar sig följande:

– Vi vill inte berätta för allmänheten var denna plats ligger ännu eftersom vi är rädda att det kommer hit arkeologer eller andra som vill göra egna undersökningar, säger Ingrid Cassel. Vi ska kontakta länsstyrelsen inom kort och påtala hur viktigt det är att skydda platsen. Det vi önskar från kommunens sida är att det inte utfärdas tillstånd för arkeologer som vill göra utgrävningar. 

Nr 1: Föreställningen att arkeologer gräver alla fornlämningar de upptäcker är fullständigt fel och helt på tvärs emot kulturminneslagen som specifikt slår fast att alla fornlämningar är skyddade om inte undantag görs pga samhällsintresse (t ex vägbygge). Arkeologer lägger faktiskt ned mer tid på att utreda hur man ska undvika att gräva (och därmed förstöra) fornlämningar, än på att gräva upp dom. Beslut om att få göra ingrepp i en lämning ligger helt i händerna på länsstyrelsen dessutom - varken arkeologer eller allmänhet för påverka lämning utan tillstånd. Fornlämningsregistret, som är digitalt tillgängligt, innehåller 10.000-tals lämningar av allt från storhögar till tjärgropar och de blir inte attackerade av grävhungriga arkeologer för det.
Så Cassel kan vara helt lugn över att ingen arkeolog kommer hacka sig igenom denna lokal bara för att de får kännedom om den.

Nr 2: Ingen fornlämning får hållas hemlig. Den ska in i ovan nämnda register så att den kan bevakas och skyddas av länsstyrelsen. Det finns redan en mycket stor mängd kända och identifierade järnåldersboplatser som vi inte gräver upp och länsstyrelsen är fullt kapabel att se efter dom. Jag vill inte nedvärdera denna lokal, den är säkert mycket intressant och speciell, men så särdeles unik är den inte ur nationellt perspektiv.

Nr 3. Om den ska undersökas med annat än georadar ligger beslutet som sagt hos länsstyrelsen och inte hos kommunen. Jobbet måste dessutom utföras av kvalificerade arkeologer - precis som ledningsdragning måste ske av kvalificerade elektriker. Sen går det ofta att inkludera medlemmar i hembygdsföreningar o dyl teamet om det rör sig om forskningsgrävningar.

Med andra ord: Arkeologer är inte fiender till era fornlämningar - lika lite som veterinärer är fiender till era husdjur...

* = Läs mer om magnetometer på webbsidan för UV Teknik, men jag tror inte det är de som genomfört undersökningen på Orust.


Övrigt lästips: RAÄ UV Syd har publicerat en fördjupad rapport om kunskapsläget kring Ales stenar på uppdrag av länsstyrelsen.





Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Orust, Bohuslän, järnålder, kulturminnen, fornlämningar, Ales stenar