Är krig oundvikligt? Och vad är i så fall orsaken? Är vi i
grunden snälla människoapor som drivits till storskaliga konflikter av
jordbruk, civilisation och komplexitet (’Duva’), eller är våld i våra gener
sedan tidernas gryning där civilisationen är det enda som hindrar oss från att
falla tillbaka i ”öga för öga, tand för tand” (’Hök’)? Det frågan ställer
Martin Widman i sin nya dokumentär Människans första krig till arkeologer, antropologer och filosofer
och det är en väldigt intressant fråga. Filmen är upplagd lite som en resa, där
Martin utgår från sin egen nyfikenhet och söker hitta spåren av de första
krigen ibland annat Turkiet och Israel, i Göbekli Tepe och Jericho.
Filmen har delvis producerats med medel från Formas och den
hade premiär i Nobelmuseets lilla vetenskapsfilmsfestival Film & Science i Kulturhuset idag. Jag var inbjuden för att ge en kort arkeologisk kontext och
delta i diskussionen efter filmvisningarna, först för några gymnasieklasser på
förmiddagen och på kvällen inför en skara intresserade. På kvällen sköttes
introduktionen av antropologen Douglas P Fry som skrivit en del om ämnet och
som driver tesen att människan i grunden främst är en fredssökande varelse och
att krig är en sen företeelse, en konsekvens delvis av ökad komplexitet och
stratifiering.
Jag kan ärligt säga att jag gillade filmen. Den var ovanlig
i sån mån att båda sidor fick utrymme att presentera sina argument utan att det
som så ofta händer handlade om att låta några forskare stå för ”det rätta” och
andra för ”det felaktiga”. Martin var dessutom mycket närvarande i filmen och
ärlig med sina egna åsikter, vilket också belyste frågans subjektiva natur. Det
är ett program som väcker en hel del funderingar hos tittaren och som utan
tvekan kan fungera utmärkt som utgångspunkt i diskussioner om både
mänskligheten och vad vi kan veta om förhistorien egentligen, både i klassrum
och i vardagsrum.
Imorgon lördag (6/10) är det ännu en visning på Kulturhuset
kl 15 där jag och Martin deltar. Sen kommer den nog på TV senare i höst/vinter.
Efter klassvisningarna bad vi eleverna räcka upp handen och
visa om de i huvudsak sällade sig till duvorna eller hökarna. Duvor övervägde
vid båda tillfällen, men en hel del hökar fanns också. Om nån fortfarande
tittar in på bloggen kanske jag ska be om en omröstning här också.
Så - Hök eller duva?
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, krig, antropologi, filosofi, vetenskap, stenålder, civilisation, Martin Widman, Fim & Science, Kulturhuset, Nobelmuseum
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, krig, antropologi, filosofi, vetenskap, stenålder, civilisation, Martin Widman, Fim & Science, Kulturhuset, Nobelmuseum
2 kommentarer:
Vad sägs om alternativet duvhök (Accipiter gentilis)? Om man bläddrar fram några sidor i Hobbes så finner man att det urtillstånd med allas krig mot alla som han först skriver om tror han själv egentligen inte på. Utom i ett fall, nämligen att stater uppträder så mot varandra. Han kanske, omedvetet, hade nyckeln till förklaringen av krig där: det krävs förmodligen någorlunda hierarkiska grupper som tvistar om resurser för att det skall utvecklas organiserade stridigheter. Att folk privat och så att säga ideellt slår varandra på käften är väl en annan historia.
I stället för hök eller duva tror jag alternativen chimpans respektive bonono brukar användas när man diskuterar våldsamma respektive fredliga tendenser som kan vara hårdkodade i den mänskliga hjärnan. Men då har man lämnat historia och arkeologi och kommit in på primatforskning.
@Björn - det är ofrånkomligt att man kommer in på shimpans/bonobo-jämförelsen i dessa fall och det togs även upp i filmen. Beroende på vart man väljer att lägga blicken så kan man hitta olika fakta som stöder den ena eller den andra biologiska modellen.
Problemet som vi inte undkommer är att även om vi är mest lika X eller Y så är människan sin egen art och det kan lika gärna vara så att det som skiljer oss från shimpanser är vår fredlighet, eller att det som skiljer oss från bonobos är vår krigiskhet.
Skicka en kommentar