Det är inte utan att vi drömmer om fantastiska metoder som mer eller mindre ska göra oss överflödiga som yrkesgrupp. T ex 3D-scanners som i kombination med avancerade databaser kan föreslå identifikation av benet. Eller fantastiska genetiska studier som besvarar allt från kön och ögonfärg till personliga egenskaper och svettlukt. Faktum är att en hel del redan finns på den vägen och det lär komma en hel del mer i den nära framtiden. Det problematiska är ofta kostnaderna som är involverade runt den tekniska utrustningen, mjukvaran och expertisen.
Humerus (= överarmsben) av en människa i yngre tonåren. Benet är bränt och sprickorna på ytan indikerar att det är en kremering som skedde medan kroppen fortfarande var täckt av kött. Hittat i en grop med ben från ett flertal individer och en hund på den gropkeramiska boplatsen Bollbacken i Västmanland, ca 5500 år gammal. (Foto: Å M Larsson)Henrik Brändén berättar på sin blogg om en del intressanta ny tekniker kring just ekologi som publicerats i Science, och även finns som podcast. Bland annat verkar man göra stora framsteg i metoden att artbestämma utifrån proteiner i kollagenet i benen så att den blir allmänt användbar. De flesta osteologer skulle nog inte ha något emot det, vi har alla svurit i frustration över tveksamma små benfragment som tagit onödigt mycket av vår tid i förfogande. Faktum är att osteologer ofta skulle komma mer till sin rätt om de kunde lägga mindre tid på basregistrering och mer tid på tolkning och analys. Sen är det nog så att med många större material med välbevarade ben så arbetar osteologerna ändå mer effektivt än ett labb. Och när det gäller brända ben så krävs en makroskopisk studie. Det finns även möjlighet att studera patologiska förändringar mikroskopiskt i gamla ben, som bl.a. Nikolaos Roumelis avhandling vid Osteoarkeologiska Forskningslaboratoriet visat.
Henrik nämner en del andra intressanta bio-arkeologiska metoder, som miljöanalyser utifrån gamla fröns RNA, romarnas medicinalväxter och människans roll i att utrota vissa fågelarter. Vad jag framförallt tycker är kul är hur många fler vetenskaper börjar intressera sig för tidsdjup och historiska skeenden över lång tid. Lite vetenskaplig korsbefruktning ger en livskraftig avkomma som jag ser det. men det är inte alltid lätt samsas i samma miljö. Henrik avslutar med lite fler reflektioner efter Göteborgs-konferensen om DNA och arkeologi. Han jämför med vad han såg inom biologin när de nya teknikerna vände uppochned på gamla arbetssätt på 80-talet. Det finns nog en hel del lärdomar att ta till sig från det.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, vetenskap, naturvetenskap, DNA, biologi, molekylärbiologi
3 kommentarer:
Vi hade en hel del föreläsningar om just det här med proteiner i ben och hur man kan bestämma släktskap med dessa. Riktigt coolt att det gick att göra på dinosaurier tex. Kommer bli en massa mer sånt i Lund efter att MaxLab IV är byggt.
Högteknologiska analysmetoder glädjer och frustrerar mig i samma andetag. Det finns så mycket potential, och de används så (relativt) sällan. Det irriterande är att de får så mycket uppmärksamhet i nyheterna och sen så tror alla att sådana metoder används ofta (som om man hade råd med det, med den lilla budget vi har...), och inte bara på speciella forskningsgrävningar.
Som sagt, bara för att det finns en teknik betyder inte att den är kommersiellt gångbar. Det behövs både utrustning och experter. Vi arkeologer skulle vara överlyckliga om vi fick tillgång till ett litet labb som kunde göra vissa grundanalyser på ben på löpande basis, t ex art och kön, men de forskare som nu arbetar med metodutveckling är inte intresserade av att bli arkeologernas "Oompa-Loompas" för att citera Dr Sheldon Cooper.
Men om 5-10 år kanske molekylär-arkeologin är på samma nivå som C14-dateringar.
Skicka en kommentar