Ska skriva ett inlägg om gårdagens paneldiskussion på Historiska museet om människoben i samlingarna. Men jag kan inte låta bli att först kasta ut en blänkare om den senaste nyheten från Motala. De senaste veckorna har ju mer information om de människokranium som hittades där släppts. Bland annat att de troligen placerats i skeletterat skick på pålar som stuckit upp ur vattnet för ca 7500-8000 år sedan. Vad som inte avslöjades då var att det i en av skallarna hittades en klump organiskt material som orsakade stort intresse. Idag släpps resultaten av de undersökningar som gjorts på materialet av bland annat Stefan Plantman vid KI. Forskarlaget anser sig ha hittat tydliga spår av proteiner som vanligen bara förekommer i just hjärnan.
Det betyder att arkeologerna har hittat en närmare 8000 år gammal hjärna. Svindlande!
Som framgår av inslaget i Vetenskapsradion (börjar c 3 min in) så har forskarna på KI genomfört analysen inte främst för att de är så intresserade av arkeologi (det är bara en bonus) utan för att metoden de utvecklar kan hjälpa till att avslöja hjärnskador hos medvetslösa personer. Trevligt med korsbefruktning av vetenskapsgrenar på detta sätt. Alla vinner!
Vad kan och bör vi göra med historiska och förhistoriska mänskliga kvarlevor - med de dödas ben? En inte helt lätt fråga som arkeologer och osteologer får brottas med ofta, både inom ämnet och i mötet med andra människor. Det är även ämnet för den första sessionen i Historiska museets nya öppna debattforum Het Historia. Tisdag eftermiddag, den 27:e september kl 15, kommer jag sitta i panelen som diskuterar ämnet. Övriga som ingår är journalisten Niklas Orrenius, generaldirektören Katri Linna, Anders Björklund, museichef på Världskulturmuseet, samt Malin Masterton, filosof och bioetiker vars avhandling bl a handlar om genetiska studier på historiska personers ben. Moderator är Fredrik Svanberg.
UR kommer att spela in diskussionen, men en förhandsvisning kan fås av de som kollar in TV4 Nyhetsmorgon imorgon bitti. Kl 7.50 ska det vara ett inslag med Fredrik Svanberg och Geoffrey Metz, egyptolog vid Museum Gustavianum, och kl 8.40 kommer Geoffrey och Malin Masterton frågas ut.
Mamma kommer från Jämtland från början och brukar hålla ett öga på de lokala nyheterna därifrån. Så för ett par veckor sedan tipsade hon mig om ett roligt fynd av pilspetsar från stenåldern som gjorts i Lorås, nordöst om Östersund. Kaj på Höjda hittade i en vägbank inte mindre än tre olika spetsar, två pilspetsar och en spjutspets. Fyndet är intressant av flera anledningar.
De tre spetsarna från Lorås. Fotograf Johan Axelsson. Originalet tillhör Östersundsposten. Inget intrång på upphovsrätten är menat, jag tar naturligtvis bort bilden om så önskas.
En av spetsarna är lång, spetsig med trekantig genomskärning och gjord i flinta, ett material som inte förekommer naturligt norr om svenska Västkusten. Pilspetsen ifråga härstammar troligen därifrån dessutom, eller möjligen från danska öarna. Den är av en tångepilspets av typ C som dateras till slutet av mellanneolitikum, dvs ca 2500-2300 f.Kr.. De kallas ofta praktpilspetsar pga av sin storlek och sitt fina utförande och de hittas i gravar och på boplatser i Danmark, Norge och Sverige runtom Kattegatt och Skagerrak. De förekommer även längs svenska östkusten och på Gotland, troligtvis som del i ett prestigegåvo-utbyte under neolitikum, vilket även omfattade flintyxor och stridsyxor i bergarter som diabas och porfyr. Och säkerligen saker som inte har bevarats, likt pälsar och benföremål. Jag har dålig koll på hur pass många som har hittats längs norska kusten, men det finns säkert exempel.
Den minsta pilspetsen är möjligen också tillverkad i flinta, men jag tycker materialet ser lite "fel" ut. Det kan vara någon annan sorts tät flintaliknande bergart. Pilspetsen i sig ser "fel" ut faktiskt. Den påminner starkt om en sk flathuggen spets med urnupen bas, en typ som är vanlig under senneolitikum (c 2400-1800 f.Kr). Men flathuggningen är lite konstig och basen är också gjord på ett annat sätt än vad vi ser på de klassiska spetsarna från Sydskandinavien. Det är svårt att avgöra från ett foto, men det känns som ett försök till imitation.
Den tredje spetsen är störst och inte minst intressant. Den är troligen tillverkad i skiffer eller en liknande mjuk bergart, ett material som är vanligt förekommande i Norrländsk stenålder. Pga sin storlek bör den snarast ses som en spjutspets. Troligen är den av mer lokal typ, men formen är ganska speciell. Jag skulle personligen vilja kolla närmare på vilka typer av spetsar som förekommer på andra sidan fjällkedjan, i Norge. Generellt sett är denna typ av tångespetsar inte ovanliga under senare delen av neolitikum, så det är inte otroligt att alla tre spetsar hamnat på platsen samtidigt.
Det inre av Jämtland kan säkert uppfattas av en del som långt borta från händelsernas centrum, men man ska komma ihåg att Lorås inte ligger så långt ifrån den nuvarande vägen över bergskedjan in i Norge. Den vägen leder till Trondheim och har anor tillbaka till den gamla pilgrimsleden. Faktum är att leden har ännu äldre anor, ända tillbaka till stenåldern. Längs med den hittar vi föremål som tyder på utbyte och handel mellan nord och syd, öst och väst. Kajs fynd är ännu ett exempel på detta. Arkeologer har tydligen åkt ut för att inspektera platsen. Jag hoppas att det kommer till stånd en liten undersökning...
Det finns goda föresatser som kan leda väldigt fel. En god föresats är att hjälpa långtidssjukskrivna och utförsäkrade in i arbetslivet igen. En annan god föresats är att försäkra oss om att våra arkiv och samlingar lagras digitalt och får en bredare användning. Men att kombinera de två föresatserna leder inte nödvändigtvis rätt. Tyvärr är det just detta som Regeringen nu föreslår. Det finns i samhället en stor grupp högutbildade och skickliga kulturvetare, med intresse av dylika arbetsuppgifter, och kunskapen som krävs för att förstå vad som behöver göras och varför. Många av dom saknar jobb, eller åtminstone jobb inom sitt fält, och en del faller även in i kategorin långtidssjukskrivna.
Att rikta denna satsning mot dem skulle vara en lysande idé på fler sätt än ett. För det första har dom den utbildning som krävs för att jobbet ska gå bra och effektivt. För det andra behöver flera av dom en chans att komma in på arbetsmarknaden - en sådan här uppgift kombinerat med relevant utbildning kan innebära att fler av dem får framtida anställningar. Men om urvalet inte ska ske på det premisserna (kunskap + potential för framtida etablering på arbetsmarknaden), utan mer som en sorts satsning för att förbättra statistiken över de utförsäkrade i största allmänhet så kommer resultatet bli ett misslyckande på två punkter.
För det första kommer mycket få av dem få jobb efter satsningen. Det kryllar av högutbildade kulturvetare som sagt och arbetsgivare kommer i första hand välja de som åtminstone har kvalifikationerna att ha en framtid inom branschen. För det andra - och det här är viktigt - själva resultatet av digitaliseringen riskerar att bli undermålig. Utredarna borde sätta sig in mer i vad denna typ av uppgift innebär - det är inte själlöst inmatande av ovedersägliga fakta. Tvärtom krävs tolkning, diskussion, justeringar, flexibilitet. Jag känner till tidigare digitaliseringsprojekt vars databaser är i det närmaste oanvändbara för alla forskare vet att det finns enorma källkritiska problem med det som matats in av personer som inte har förstått sig på det.
Den här konstanta nedvärderande synen både på kunskap om kulturarv och den komplexa process som digitalisering faktiskt innebär börjar gå mig på nerverna.
Så JA till satsning på digitalisering av arkiv och kulturarv, och gärna med förtur för de kulturvetare som är utförsäkrade och/eller sjukskrivna på hel- eller deltid. I andra hand till långtidsarbetslösa och nyutexaminerade. Här finns intresset, kunskapen, passionen, potentialen.
Men NEJ till en satsning som är en ren återvändsgränd! Dels för de som tvingas ta jobbet trots bristande utbildning och intresse, och som inte kommer få in en fot på arbetsmarknaden ändå. Dels för de produkter som projektet skapar som riskerar bli både dyra och oanvändbara.
Kulturarv handlar om långsiktighet, detta verkar bara kortsiktigt.
Uppdatering: Andra som bloggar tankar om satsningen är Arkeologgruppen och Unionen. DIKs ordförande Karin Linder kommenterar också. I Epstein i P1 genomfördes en liten debatt kring frågan med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, riksantikvarie Inger Liliequist och Karin Linder.
Det är väl oundvikligt för de flesta att denna dag minnas var man var för 10 år sedan, när man hörde, vad man tänkte. Själv var jag på väg till boden på Lunda utanför Strängnäs där jag grävde, när fick jag ett sms från Fredrik som yrade nåt om flygplan och World Trade Center. Tänkte att det var ett synnerligt svagsint skämt från hans sida. Antingen det eller så hade han råkat titta på nån datoranimering och fått för sig att det var äkta. Efter ett tag stod det klart för samtliga på grävningen att detta var verklighet. Vägen hem i bilen var surrealistisk. Den kvällen satt vi framför TV:n och tittade om och om igen på nyhetssändningarna från BBC.
Nästa dag var nästan ännu mer absurd. Vi satt på det markanta moränimpediment i Lunda och grävde upp spår efter märkliga och mystiska ritualer. Samtidigt brakade pansarfordon och stridsvagnar förbi oss på väg tll det militära övningsfält som låg i närheten. På avstånd hördes skott och knallar. Vet inte om det var en planerad övning, eller om arméledningen fått eld i baken. Skrev något förvirrat i min lilla grävdagbok som vi alla hade för att skriva om anläggningar, fynd och väder. Vår grävledare, Gunnar Andersson, lyfte senare ut det och förde in i en av publikationerna om platsen.
Lunda visade sig vara en ännu häftigare plats än vad vi kunde misstänka när vi började gräva, med lämningar främst från yngre järnåldern och vikingatid. Gravfältet som vi trodde oss ha hittat var inte alls ett gravfält utan någon sorts helig plats med spår av olika sorters ritualer. Kul i efterhand men inte helt upphetsande för oss som krälade runt bland stenarna och plockade små hartsklumpar i novemberkylan...
Nästa år skulle arkeologerna komma att hitta tre fantastiska små gudastatyetter i guld och metall. Då var tyvärr inte jag med, jag hade fått anställning som doktorand och var dessutom höggravid.
Min dotter föddes den 11:e september för nio år sedan.
Livet går vidare.
Här berättar Gunnar Andersson om utgrävningarna vid Lunda och "Lundagubbarna".
Igår intervjuades min sambo av P4 Östergötland om de människokranium som de grävde fram förra året vid Motala ström. Att plocka upp stenåldersbenen var bara början. Under det senaste året har alla möjliga prover tagits och nu senast kom alltså resultaten av C14-dateringarna. Inom kort kommer ni nog få höra ännu fler intressanta resultat.
Kvart-i-fem Ekot från 9:e september har också ett längre inslag med Fredriks intervju, där han berättar om de skeletterade skallarna.
Inslaget med Fredrik börjar 13 minuter in i sändningen.
Uppdatering: Nu med fungerande länkar. Postade detta från mobilen på skumpig landsväg medan vi forslade båtvagnen från Västerås. Inte helt lätt...
Ord med dubbla betydelser kan ge upphov till ganska roliga missförstånd, så när arkeologerna på forskningsgrävningen i Gamla Uppsala berättade att de hittat granater för ett par veckor sedan mottog vissa nyheten med förskräckelse. För lite mer insnöade arkeologer var det dock självklart att det inte rörde sig om den exploderande versionen, utan den mörkröda mineral som ofta användes för att piffa upp både vapen och smycken under yngre järnåldern.
Igår intervjuade ABC Nytt forskaren John Ljungkvist som leder undersökningarna av järnålderslämningarna på kungsgårdsplatån vid Gamla Uppsala. Årets undersökning har precis avslutats och nu börjar det riktigt roliga arbetet med att analysera allt som har kommit fram och skriva rapporter och artiklar. Det är inte bara järnåldern som är fokus, utan även de medeltida lämningar som finns på platsen. För att kunna förstå Gamla Uppsalas roll i framväxten av en centralmakt måste arkeologerna reda ut både vad som ledde fram till detta och vad som skedde efter det att kristendomen etablerades.
Projektet är ett samarbete mellan institutionen för arkeologi via John Ljungkvist och Upplandsmuseet med Per Frölund och Hans Göthberg. De har dessutom en egen blogg. Från SAU, där jag själv arbetar, deltog osteologen Emma Sjölund som kommer att tillbringa vintern med att analysera de ben hon hjälpte till att gräva fram i somras.
Bilden ovan är på en granatdekorerad svärdsknapp. Just denna, som hittades i Väsby i Uppland är av en speciell typ från folkvandrings- och vendeltid (dvs 400-750 e Kr). De kallas ringsvärd efter de maffiga dubbelringar som griper tag i varandra. De hade inget praktiskt syfte och arkeologerna tror att det kan ha varit en symbol för trohet och lojalitet. Själva utförandet och granatdekoren är starkt påverkad av det rådande modet i Frankerriket under denna tid.
