Tre spännande spetsar i Lorås

Mamma kommer från Jämtland från början och brukar hålla ett öga på de lokala nyheterna därifrån. Så för ett par veckor sedan tipsade hon mig om ett roligt fynd av pilspetsar från stenåldern som gjorts i Lorås, nordöst om Östersund. Kaj på Höjda hittade i en vägbank inte mindre än tre olika spetsar, två pilspetsar och en spjutspets. Fyndet är intressant av flera anledningar.

De tre spetsarna från Lorås. Fotograf Johan Axelsson. Originalet tillhör Östersundsposten. Inget intrång på upphovsrätten är menat, jag tar naturligtvis bort bilden om så önskas.

En av spetsarna är lång, spetsig med trekantig genomskärning och gjord i flinta, ett material som inte förekommer naturligt norr om svenska Västkusten. Pilspetsen ifråga härstammar troligen därifrån dessutom, eller möjligen från danska öarna. Den är av en tångepilspets av typ C som dateras till slutet av mellanneolitikum, dvs ca 2500-2300 f.Kr.. De kallas ofta praktpilspetsar pga av sin storlek och sitt fina utförande och de hittas i gravar och på boplatser i Danmark, Norge och Sverige runtom Kattegatt och Skagerrak. De förekommer även längs svenska östkusten och på Gotland, troligtvis som del i ett prestigegåvo-utbyte under neolitikum, vilket även omfattade flintyxor och stridsyxor i bergarter som diabas och porfyr. Och säkerligen saker som inte har bevarats, likt pälsar och benföremål. Jag har dålig koll på hur pass många som har hittats längs norska kusten, men det finns säkert exempel.

Den minsta pilspetsen är möjligen också tillverkad i flinta, men jag tycker materialet ser lite "fel" ut. Det kan vara någon annan sorts tät flintaliknande bergart. Pilspetsen i sig ser "fel" ut faktiskt. Den påminner starkt om en sk flathuggen spets med urnupen bas, en typ som är vanlig under senneolitikum (c 2400-1800 f.Kr).  Men flathuggningen är lite konstig och basen är också gjord på ett annat sätt än vad vi ser på de klassiska spetsarna från Sydskandinavien. Det är svårt att avgöra från ett foto, men det känns som ett försök till imitation.

Den tredje spetsen är störst och inte minst intressant. Den är troligen tillverkad i skiffer eller en liknande mjuk bergart, ett material som är vanligt förekommande i Norrländsk stenålder. Pga sin storlek bör den snarast ses som en spjutspets. Troligen är den av mer lokal typ, men formen är ganska speciell. Jag skulle personligen vilja kolla närmare på vilka typer av spetsar som förekommer på andra sidan fjällkedjan, i Norge. Generellt sett är denna typ av tångespetsar inte ovanliga under senare delen av neolitikum, så det är inte otroligt att alla tre spetsar hamnat på platsen samtidigt.

Det inre av Jämtland kan säkert uppfattas av en del som långt borta från händelsernas centrum, men man ska komma ihåg att Lorås inte ligger så långt ifrån den nuvarande vägen över bergskedjan in i Norge. Den vägen leder till Trondheim och har anor tillbaka till den gamla pilgrimsleden. Faktum är att leden har ännu äldre anor, ända tillbaka till stenåldern. Längs med den hittar vi föremål som tyder på utbyte och handel mellan nord och syd, öst och väst. Kajs fynd är ännu ett exempel på detta. Arkeologer har tydligen åkt ut för att inspektera platsen. Jag hoppas att det kommer till stånd en liten undersökning...

Underbar intervju med upphittaren nedan!





Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi. stenålder, Jämtland, Lorås