söndag 29 januari 2012

Det är inte titeln som avgör...

Jag tror det finns få saker som är viktigare för att skapa och upprätthålla ett fritt och demokratiskt samhälle, än en god förståelse för vetenskap. Inte så att alla måste hålla på med vetenskap, det vore fruktansvärt tråkigt, men alla borde lära sig principerna för god forskning, giltiga argument och korrekt statistik. Utan detta blir det nämligen extremt svårt att förhålla sig till allehanda tokigheter som man läser i tidningar och utredningar. Som i slutänden avgör politiken.

Den sorgliga sanningen är nämligen att även de som har forskarexamen i naturvetenskapliga ämnen ibland kan vara urusla. Det är argumentationen som är avgörande, inte argumentatörens titel. Och expertis inom ett område ger inte automatiskt expertis inom ett annat.

Så alla som undrar vad bråket kring Annica Dahlström handlar om, läs detta lysande blogginlägg.

Uppdatering: Även Karin Bojs skriver en mycket bra krönika om detta, med fakta och balanserad argumentation. Till skillnad emot Johan Lundbergs inlägg i Axess, men jag förväntar mig sällan någon sorts djupare reflektion från det hållet. Ryggmärgsreaktionen "dumma feminister straffar de som vågar väcka frågan om biologiskt kön" verkar ha fått gälla som vanligt, vilket missar poängen totalt. Det handlar om vetenskaplighet, inte genusdebatt. Däremot blir jag mörkrädd av att Smittskyddsinstitutet styrs av en  generaldirektör som inte verkar förstå skillnaden på vetenskaplig argumentation och lösa tyckanden som motsägs av den forskning man faktiskt refererar till.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
posted from Bloggeroid

4 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Så sant.

Vad som skulle behövas mer är en organiserad diskussion mellan forskare och intresserade lekmän. Vi hade lite sådant på gång i aktivism.info för några år sen angående folkrörelseforskning, men det visade sig snabbt att det fanns inga resurser för sådant och ingen förståelse på institutionerna. Det var vi icke avlönade som fick stå för allt, och det orkade vi inte i längden.

Företeelsen är internationell, tyvärr. Det är t.ex. omöjligt att få in artiklar i vetenskapliga tidskrifter om man inte har en titel, kvittar hur seriös argumentationen är. Jag har själv blivit avvisad med det uttryckliga motivet att jag inte har någon titel när jag försökte argumentera mot en av höjdarna inom vetenskapen, se http://www.folkrorelser.org/inenglish/tilly.html.

Har du någon idé om vad man kan göra åt detta?

Åsa M Larsson sa...

@Jan Det är inte lätt att få in debattinlägg om vetenskap i tidskrifter även om man har en titel tyvärr. Som du påpekar finns lite intresse och finansiering för att mötas utanför de snäva cirklarna vi förväntas röra oss inom. Det är synd.

Jan Wiklund sa...

Om jag hade blivit refuserad med hänvisningen "det är fullt" hade jag tagit det. Men refuseringen angav som direkt orsak att jag saknade akademisk titel. Vilket är ett problem helt bortsett från att jag inte fick artikeln publicerad (Tilly skickade ut den på sin epostlista istället).

Det är ett problem för det visar på en attityd bland akademiker, eller vissa akademiker - nämligen att de som inte hör till deras gäng är ointressanta vad de än säger. Dvs en attityd motsatt den du gör dig till tolk för.

Sen är frågan vad man gör åt det. Vad föreslår du, rent konkret? I princip har universiteten ett statligt uppdrag att bidra till lekmannadiskussionen, så det borde inte finnas något hinder. Men ändå - det ger ingen status, och därmed inga anslag och ingen befordran. Det är med andra ord ett problem.

Åsa M Larsson sa...

@Jan - ja det är synd att de forskare som vill lägga ned tid och energi på att nå ut till allmänheten snarast missgynnas i det nuvarande systemet. Jag tror att universiteten behöver öronmärka medel för detta och de behöver ha rekryteringsprocesser som uppmärksammar och premierar denna verksamhet. Men även stiftelser, råd och fonder är ett problem här. De står för står för fördelning av externa forskningsmedel som universiteten desperat behöver och de värdesätter sällan den publika delen. Så universiteten är själva i tumskruvar. Det börjar sakta ändra sig på den punkten, men mer kan göras.

Det är även ett strukturellt systemfel. Hur många expertjournalister finns det inom sport och hur många inom vetenskap på tidningarna? De flesta har inte ens någon vetenskapsredaktion längre. Så de som borde trycka på för bättre kommunikation är inte själva intresserade.

Tyvärr finns det ingen snabblösning, bara långsiktigt arbete.