söndag 5 februari 2012

Konstiga kranier, knepiga fynd

De allra flesta arkeologer har varit med om att plötslig bli ombedd att fälla ett omdöme om mer eller mindre konstiga föremål som entusiastiska medborgare hittat. I vissa fall är det stenyxor eller hästbroddar som man förhoppningsvis kan säga nåt intelligent om. I några unika fall rör det sig om riktiga skattfynd av unikt slag. Men i många, många fall är den knepigt formade naturstenen eller den tillbucklade rostiga motordelen inte något som hör hemma på ett museum. Mången arkeolog, ovillig att släcka glöden i ögonen hos frågeställaren (vi känner igen oss själva för mycket i den) hummar något till intet förpliktigande och försöker lindra besvikelsen så gott det går. Inte sällan finner vi att frågeställaren helt vägrar lyssna på något annat än bekräftelse, den tillfrågade experten finner sig omdefinierad som inkompetent drönare. Som sagt, det är en yrkesfara och vi tar sällan illa vid oss.

Arkeologer och paleontologer på museer tenderar att få en hel drös märkliga saker insända och det är inte alltid lätt att veta hur man ska svara på de värsta vanföreställningarna. Igår hittade jag dock ett underbart och helt hysteriskt roligt brev skrivet av någon extremt begåvad person vid Göteborgs Historiska museum. Det är en underbar text, i det att den tålmodigt intill absurditet förklarar varför herr Ottossons fynd tyvärr inte utgör ett bevis för tidig hominid bosättning i hans bygd. Jag kopierar den från Mats Hägglöfs blogg där han publicerade den 2008, och hoppas han inte misstycker.

Apropå kranier som inte alltid är det man tror de är så har spekulationerna kring vem eller vilka som låg bakom arkeologins största bluff, Piltdown-mannen, tagit fart igen. Tydligen ska ett forskarlag inom kort genomföra analyser på kranium, käke och tänder för att se om det går att få fram mer information om vem som kan ha genomfört förfalskningen. En bakgrund till hela den sorgliga historien, med de huvudmisstänkta, finns i The Observer.
Vem tror du är den skyldige? Mina pengar är på Dawson, eller möjligen de Chardin.

Uppdaterat: Brevet nedan är tydligen en vandringslegend, och upphovsmannen som är amerikan är t.o.m. känd. Tack till abergvall som hittade länken till informationen. Man ska som sagt aldrig kolla upp en bra historia. En rolig läsning är det hursomhelst. Om nån har något exempel på en rolig sak som lämnats in/visats upp i verkligheten så får ni gärna dela med er. Piltdownmannen var ju också ett skämt, men ett inte riktigt lika roligt, eftersom det bidrog till att ställa till det för forskningen i flera årtionden.


Bäste Herr Ottosson!

Vi tackar för Ert senaste bidrag till Museets samlingar, märkt " 93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe, Hominidt Kranium ".
Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er om att vi inte delar Er teori om att exemplaret utgör slutgiltiiga bevis för närvon av förhistoriska människor i Småland för över två miljoner år sedan. Snarare verkar det som att Ert fynd är ett huvud från en Barbiedocka. En av våra anställda, som har egna barn, har framlagt teorin, att dockan är av typen " Malibu Barbie ". Det framstår som uppnbart att Ni har ägnat mycken tid och tankeverksamht åt analysen av Ert fynd, och Ni ka vara säker på, att de av oss som är bekanta med Ert tidigare arbete inom området, avskydde att komma till en slutsats som inte överensstämde med Er teori. Vi anser dock att Ert fynd har ett antal attribut, vilka eventuellt borde gtt Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor bstår typiskt av fossiliserad benvävnad.

2) Kraniekapaciteten hos exemplaret är ungefär 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste identifierade proto-humanoiderna.

3) Tandavtrycken, som klart framträder på skallen, visar större överensstämmelse med de av en vanlig tamhund än det från de människoätande Piloceniska musslor som Ni spekulerar levde i våtmrkerna vid den tiden. Detta senare fynd har gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med detta museum, men tyvärr verkar bevisen mot dennahypotes väga mycket tungt.
Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund har tuggat på.
B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste neka till Ert förslag att exemplaret bör testas med kol 14-metoden. Detta beslut beror delvis på den arbetsbörda, om normalt tynger vårt laboraorium, och delvis på kol 14-metodens ökända osäkerhet i att tidsbestämma fynd av lägre ålder. Såvitt vi har kunnat utröna tillverkas Barbiedockor först efter 1956 e.Kr. och test med kol 14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även säga nej till Ert förslag att fyndet ges det vetenskapliga namnet Austaralopithecus Spiff-arnio till Statens Filogenetiska Förening., Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i min kamp för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se Ert förslag röstas ned på grund av att Ert föslag var i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytteligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete Ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er, att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och hela institutionen spekulerar dagligen över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen Ni har i Er bakgård.

Hisoriska Museet
Slottskogen
Box 72 38
402 35 Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2 kommentarer:

abergvall sa...

Usch, vilken glädjedödare jag är:
http://urbanlegends.about.com/od/humor/a/barbie_doll.htm

Åsa M Larsson sa...

HA! Ingen fara. Brevet kändes helt klart lite för bra för att vara sant, var lite beredd på att få mothugg.
Undrar om det var Mats eller nån annan som hade uppdaterat historien och lagt till namn och specifik småländsk plats för att sprida legenden vidare. I så fall kan väl brevet få uppfattas som rolig inspiration nästa gång något konstigt dyker upp i paket på ett museum.