Game of Thrones: tankar kring Fantasy

Ikväll går andra avsnittet av första säsongen av Game of Thrones på SVT. Som många andra fanatiska entusiaster till bokserien av George R R Martin den baseras på (som egentligen kallas A Song of Ice and Fire, GoT är bara första boken) har jag redan sett alla avsnitten förra våren. Att det är värt att se om dom beror inte enbart på att dom är så bra, utan att ett gäng dedikerade nördar på Public Service, ledda av Johanna Koljonen och Kodjo Akolor, gjort det till en social händelse genom att skapa en blogg kring avsnitten och sända en uppsummering och snackis efter sändningen. Delad glädje är dubbel glädje och vi fantasy-entusiaster har äntligen vågat krypa ut i strålkastarljuset, långt efter det att både Sci-Fi blev rumsrent.

Fantasy som genre har länge varit något som många sett ned på som barnsagor för vuxna. Det är intressant hur det blev så och jag kan inte gå in på allt kring orsak och sammanhang just nu. Realism blev stort i samband med industrialiseringen och fin litteratur kom alltmer att förknippas med verk som fokuserade på individen och psykologiska inre utvecklingar. Det är inte så märkligt att Tolkiens egentliga genombrott kom på 60-talet när det kom en generation som ville göra upp med den gängse världsbilden.

Jag lyssnade en gång på en intressant föreläsningsserie om Fantasy där frågan ställdes - vad definierar Fantasy, vad särskiljer denna genre? De flesta skulle nog tänka sig drakar, magi och svärdsvingande muskelknippen. Men den här föreläsaren lyfte fram lite andra aspekter. Han noterade dels att det finns litteratur som faller under begreppet "magisk realism" som ända klassificeras som "fin" (t ex är den vanligt förekommande i Sydamerikansk litteratur). Men Fantasy avviker genom att den mycket ofta handlar om extremt stora och potentiellt katastrofala skeenden. Det är kamp mellan gott och ont eller mellan krafter så enorma att hela världens överlevnad kan stå på spel. Det är detta som särskiljer genren från de flesta andra, där det är mer personliga eller åtminstone mer begränsade insatser på spel. Det faktum att genren har helt andra spelregler och makter att slänga in gör att insatserna blir otroligt mycket högre - och mer oförutsägbara. Hur gripande en berättelse om historiska personer än må vara så finns det gränser för vad man kan överraska läsaren med (om man inte gör en DaVinci-koden).

Samtidigt fastnar Fantasy ofta i ett visst mönster, som kan vara både rogivande och frustrerande för läsaren. Ex: "Ytterligare en herdepojke med mystiskt ursprung som visar sig ha fantastiska förmågor och som måste rädda världen". För att förstå vad George Martins fantastiska serie går ut på egentligen behövs en del tålamod. De familjära, vana roller som dyker upp i början och som man tror sig veta vilka de är och vad de står för blir efter hand allt mer komplicerade. Inte för att han skruvar till dom, utan tvärtom för att han totalt hänsynslöst och utan sentimentalitet visar hur grym, omoralisk och inskränkt ett dylikt samhälle kan vara för de som inte passar in i de roller som getts dem. Den moraliska diskussionen i GoT handlar om vad makt - och maktlöshet - gör med människor. Och vem som egentligen har rätt att sätta andra människors liv på spel.


Game of Thrones är den totala motsatsen till 'feel good'. T.o.m. de som slår sig fria, går sin egen väg, delvis lyckas övervinna oddsen finner att priset inte var vad de väntade sig, att makt är frätande och att viljan att göra gott kan leda fruktansvärt fel. Framförallt river Martin ned alla föreställningar om "den goda sidan" som någon konstrast mot "den onda sidan". För i slutändan är det alltid de små, vanliga människorna som blir lidande i Spelet om Tronen.

Fortsätt titta på egen risk!

Tips 1: Ett extremt bra blogginlägg om hur Tolkien (och Fantasy) förminskas och missförstås.
Tips 2: Bästa fansiten för Martins böcker är Westeros.org - men se upp för spoilers!!!
Tips 3: Svårt att hålla reda på alla klaner och folkslag? Kolla in HBO sajt för serien där det finns interaktiva kartor över de viktigaste familjerna, videos om Westeros historia och mycket, mycket mer.
Tips 4: LÄS BÖCKERNA! De är otroligt bra.
Tips 5: Läs om böckerna. Tro mig - det finns 500 ledtrådar som bara blir uppenbara efter 2:a, 3:e och 4:e läsningen. Eller som man åtminstone kan gräla om på olika forum. (R+L=J!)


Läs även andra bloggares åsikter om Game of Thrones, A Song of Ice and Fire, Fantasy, George R R Martin

Märta Strömberg 1921-2012

Har nåtts av nyheten att ännu en av de stora inom svensk arkeologi har gått bort: Märta Strömberg gick ur tiden för en vecka sedan vid en ärevördig ålder av 90 år.
Jag träffade bara Märta några få gånger och bytte inte många ord med henne, men hon har följt med mig ända sedan min första termin som arkeologistudent. Om man var det minsta intresserad av neolitikum gick det knappast att missa henne. Hon deltog i ett antal stora undersökningar och projekt nere i Skåne, som t ex Hagestadprojektet, och hon skrev om megalitgravar, stridsyxegravar och senneolitiska gravar. Hon skrev intressant dessutom. Det ska heller inte underskattas vilket intryck det gjorde på mig som ung student utan några egentliga traditioner av universitetsstudier i familjen, att få uppleva annat än gubbar som förebilder i forskningen. Inget ont om gubbar, jag gillar många arkeologgubbar, men det var trevligt att få lite exempel på kvinnor som gjort namn av sig.

Märtas insatser för svensk arkeologi (och hon höll på med mer än stenålder faktiskt) uppmärksammades av Svenska Fornminnesföreningen som tilldelade henne Monteliusmedaljen 2002, med motiveringen "Hon tillhör den unika kategori forskare som behärskar detaljerad kunskap om en mängd olika forskningsfält, alltifrån stenålderns grav- och bosättningsmönster till medeltidens bondesamhälle."
 Trevligt nog uppmärksammade de även hennes pedagogiska insatser:
"Med sina populärvetenskapliga artiklar och via media har hon också som få lyckats förmedla sin kunskap till en bredare publik. Som lärare och föreläsare har Märtas mentorskap haft en stor betydelse för otaliga studenter genom åren och hennes generositet och öppenhet har inte bara omfattat den egna institutionens elever utan studenter från landets alla hörn."

 Vila i frid Märta.

Läs även andra bloggares åsikter om Märta Strömberg, arkeologi, Skåne, stenålder

Kulturarv och historia - appar och bloggar

Riksantikvarieämbetet fortsätter att utveckla appar för android-telefoner. Sedan tidigare finns Kringla som kollar upp vilka fornlämningar som finns i ditt närområde och nu kommer även Platsr som app. Platsr är en sorts korsning mellan kulturarvsinformation och sociala platstjänster som foursquare och Gowalla. Du kan både kolla upp tips på fina platser och intressanta byggnader och lägga till dina egna platstips för andra. Appen är fortfarande i beta-stadiet, så den är inte helt perfekt (fick zooma in manuellt t ex när jag bad den söka utifrån min position och vissa tecken har blivit lite fel). Men den är under utveckling och helt gratis. Västmanlands läns museum har också stött projektet.

Tre blogginlägg jag vill tipsa om, som berör tankeväckande aspekter av hur vi använder kulturarv och hur vi ser på (för)historia:

1. Historikern Kenneth Nyberg diskuterar om det ökade intresset för historia och släktforskning nödvändigtvis bör ses som i riskzonen för att slå över i högerpopulism och nationalism. Han argumenterar istället för att de som fördjupar sig i den personliga sidan av historien snabbt kommer möta en helt annan bild än den av ett homogent Sverige (både kulturellt och biologiskt) som ofta framhålls i extrema högerkretsar.

2. Fredrik Svanberg lyfter fram den nya utställningen av Ai Weiwei. Denna kontroversiella konstnär har tydligen haft ett projekt som gått ut på att han på olika sätt förstört eller målat om förhistoriska krukor. Ett sätt att fråga sig vilket värde materiell kultur har och vilket värde vi lägger i gamla saker. Som så ofta när konstnärer ger sig på detta ämne så tycker jag att det kan vara värdefullt, men finner ett problem i att de (och många med dem) ser på gamla ting ur en mycket estetisk synvinkel - något som hemma inom konstvetenskapen men egentligen inte arkeologin. För arkeologer är det inte (enbart) det estetiska eller åldern som är av vikt - det är den information den kan ge oss om liv och villkor.

3. Slutligen Henrik Summanens funderingar kring ett postdigitalt kulturarv, framförallt utifrån Rasmus Fleischers manifest. Han berör bland annat problemet med urval av kulturarvet - varför lyfts vissa tidsperioder fram mer än andra, varför vissa företeelser och föremål? Det är lätt hänt att vi blir fast i en spiral som bara bygger vidare på och bekräftar det som redan tidigare lyfts fram som viktigt, utan att fråga varför eller belysa alternativ.

Allvarligt talat - varför är ni alla så intresserade av vikingatid, när stenåldern är SÅ mycket mer intressant?!! 

Obegripligt...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, android, Platsr, RAÄ, riksantikvarieämbetet, kulturarv, museum, sociala medier, app

Konstiga kranier, knepiga fynd

De allra flesta arkeologer har varit med om att plötslig bli ombedd att fälla ett omdöme om mer eller mindre konstiga föremål som entusiastiska medborgare hittat. I vissa fall är det stenyxor eller hästbroddar som man förhoppningsvis kan säga nåt intelligent om. I några unika fall rör det sig om riktiga skattfynd av unikt slag. Men i många, många fall är den knepigt formade naturstenen eller den tillbucklade rostiga motordelen inte något som hör hemma på ett museum. Mången arkeolog, ovillig att släcka glöden i ögonen hos frågeställaren (vi känner igen oss själva för mycket i den) hummar något till intet förpliktigande och försöker lindra besvikelsen så gott det går. Inte sällan finner vi att frågeställaren helt vägrar lyssna på något annat än bekräftelse, den tillfrågade experten finner sig omdefinierad som inkompetent drönare. Som sagt, det är en yrkesfara och vi tar sällan illa vid oss.

Arkeologer och paleontologer på museer tenderar att få en hel drös märkliga saker insända och det är inte alltid lätt att veta hur man ska svara på de värsta vanföreställningarna. Igår hittade jag dock ett underbart och helt hysteriskt roligt brev skrivet av någon extremt begåvad person vid Göteborgs Historiska museum. Det är en underbar text, i det att den tålmodigt intill absurditet förklarar varför herr Ottossons fynd tyvärr inte utgör ett bevis för tidig hominid bosättning i hans bygd. Jag kopierar den från Mats Hägglöfs blogg där han publicerade den 2008, och hoppas han inte misstycker.

Apropå kranier som inte alltid är det man tror de är så har spekulationerna kring vem eller vilka som låg bakom arkeologins största bluff, Piltdown-mannen, tagit fart igen. Tydligen ska ett forskarlag inom kort genomföra analyser på kranium, käke och tänder för att se om det går att få fram mer information om vem som kan ha genomfört förfalskningen. En bakgrund till hela den sorgliga historien, med de huvudmisstänkta, finns i The Observer.
Vem tror du är den skyldige? Mina pengar är på Dawson, eller möjligen de Chardin.

Uppdaterat: Brevet nedan är tydligen en vandringslegend, och upphovsmannen som är amerikan är t.o.m. känd. Tack till abergvall som hittade länken till informationen. Man ska som sagt aldrig kolla upp en bra historia. En rolig läsning är det hursomhelst. Om nån har något exempel på en rolig sak som lämnats in/visats upp i verkligheten så får ni gärna dela med er. Piltdownmannen var ju också ett skämt, men ett inte riktigt lika roligt, eftersom det bidrog till att ställa till det för forskningen i flera årtionden.

Bäste Herr Ottosson!

Vi tackar för Ert senaste bidrag till Museets samlingar, märkt " 93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe, Hominidt Kranium ".
Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er om att vi inte delar Er teori om att exemplaret utgör slutgiltiiga bevis för närvon av förhistoriska människor i Småland för över två miljoner år sedan. Snarare verkar det som att Ert fynd är ett huvud från en Barbiedocka. En av våra anställda, som har egna barn, har framlagt teorin, att dockan är av typen " Malibu Barbie ". Det framstår som uppnbart att Ni har ägnat mycken tid och tankeverksamht åt analysen av Ert fynd, och Ni ka vara säker på, att de av oss som är bekanta med Ert tidigare arbete inom området, avskydde att komma till en slutsats som inte överensstämde med Er teori. Vi anser dock att Ert fynd har ett antal attribut, vilka eventuellt borde gtt Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor bstår typiskt av fossiliserad benvävnad.

2) Kraniekapaciteten hos exemplaret är ungefär 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste identifierade proto-humanoiderna.

3) Tandavtrycken, som klart framträder på skallen, visar större överensstämmelse med de av en vanlig tamhund än det från de människoätande Piloceniska musslor som Ni spekulerar levde i våtmrkerna vid den tiden. Detta senare fynd har gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med detta museum, men tyvärr verkar bevisen mot dennahypotes väga mycket tungt.
Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund har tuggat på.
B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste neka till Ert förslag att exemplaret bör testas med kol 14-metoden. Detta beslut beror delvis på den arbetsbörda, om normalt tynger vårt laboraorium, och delvis på kol 14-metodens ökända osäkerhet i att tidsbestämma fynd av lägre ålder. Såvitt vi har kunnat utröna tillverkas Barbiedockor först efter 1956 e.Kr. och test med kol 14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även säga nej till Ert förslag att fyndet ges det vetenskapliga namnet Austaralopithecus Spiff-arnio till Statens Filogenetiska Förening., Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i min kamp för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se Ert förslag röstas ned på grund av att Ert föslag var i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytteligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete Ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er, att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och hela institutionen spekulerar dagligen över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen Ni har i Er bakgård.

Hisoriska Museet
Slottskogen
Box 72 38
402 35 Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, paleontologi, hominid, bluff, fusk, vetenskap, Piltdown