torsdag 26 juli 2012

Döden, del 1

Semester och död går hand i hand, det är under denna period var och varannan svensk ligger med en deckare på stranden eller i hängmattan. Deckargenrens bestående popularitet tror jag beror till stor del på att det i grunden är moraliska narrativ med en förväntad ark och ett tydligt avslut (som det sedan kan experimenteras med). Död, mord, ställer allt på sin spets. Det är i döden livet återspeglas i bjärt kontrast. Därför blir den sista vilan också en intressant fråga, vad vi gör med våra döda. Det är något som intresserar arkeologer i synnerhet och i förhistorien ser vi en uppsjö olika sätt att hantera de döda - en del som nog verkar extremt märkliga för dagens svenskar.

Häromdagen lyssnade jag på ett inslag i P1 Morgon om de konflikter som uppstår mellan svenska och myndigheter när allt fler vill kunna dela på askan av sina döda och gravsätta dem på olika platser. I svensk lag är detta förbjudet, annat än för buddhister och hinduister (för vilka det är en del av religionen och traditionen sedan gammalt) eller vid synnerliga skäl. Ett sådant synnerligt skäl var nu gravsättningen av askan från en ung kvinna som dött och kremerats i USA, men vars familj också bor här i Sverige. Först hade de fått avslag men nu fick de tillstånd.

Lagen om att hålla askan komplett kommer nog delvis från myndigheters önskan om ordning och reda, dels från våra egna kristna traditioner om kroppens individualitet. Det är införandet av kremering som delvis brutit ned de föreställningarna hos oss (de flesta skulle nog dra sig för att stycka upp kroppen i olika delar och begrava på olika platser). I denna brytning i värderingar hamnar enskilda ofta på kollisionskurs med myndigheter som agerar långsammare och utifrån andra hänsyn än individens – på gott och ont.

Brända ben från likbål
Ben från gravfältet i Gamla Uppsala. Så här ser resterna egentligen ut efter en grundlig kremering, aska blir det först efter det att de mals ned. (Foto: Emma Sjöling)


Intressant nog är uppdelning av kremerade rester mycket vanligt under bronsåldern (då likbränning slog igenom på allvar) och även under större delen av järnåldern. Det tog ett tag för arkeologerna att komma underfund med detta, förstå implikationen av att så många bengömmor under stensättningar och högar enbart innehöll ett par få ben, medan andra innehöll långt mer. Det finns andra förklaringar, såsom bevaringsgrad, men numera är vi överens om att det i de allra flesta fall så representerar dessa nedläggningar bara en liten del av resterna från bålet. Huruvida resten är nedlagt under liknande gravöverbyggnader eller om man gjort annat med dom (bakat bröd?) må vara osagt.

Frågan kvarstår: bör vi lätta upp reglerna mer så att folk idag kan dela upp askan på flera platser och vad får det i så fall för konsekvenser i långa loppet? Finns det juridiska problem med att ha flera gravplatser för en död?

Lästips: Tidskriften Urminne har kommit ut med ett nytt nummer, med en artikel av nyligen bortgågne Tore Artelius om gravskick i Småland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 kommentarer:

Kurt sa...

Varför skall det finnas några regler alls när det gäller aska efter kremering? Det lär ju inte utgöra någon hälsofara. Om folk vill sprida eller gräva ned det i trädgården, i en skog eller sprida i en sjö eller i havet, så kan ju inte det utgöra något problem?

Åsa M Larsson sa...

Det är den rationella responsen, men jag tror vi måste erkänna att döden inte alltid kan mötas med superrationalitet. Många skulle nog bli förskräckta och illa till mods om det hälldes ut aska från de döda på ett torg, i en park, vid en badstrand. Var drar vi gränsen? Inte en helt enkel fråga.

Kurt sa...

Just begravningsplatser är ju annars ett område där jag tycker att avreglering och privatisering skulle vara motiverat, till skillnad mot skola, vård och omsorg! Begravningsavgiften är så hög (0.25%) att det borde kunna räcka för att skapa intressantare begravningsplatser än de som idag finns i anslutning till kyrkor, eller i anslutning till städer/tätorter. I dag vill folk gifta sig på speciella platser, och det skulle säker finnas en marknad för den som kan anlägga en begravningsplats på spektakulära natursköna platser i Sverige, t ex i fjällen! Det är ju ändå ingen som längre förväntar sig att anhöriga ständigt skall besöka och sköta gravvårdar.

Anonym sa...

Såg ett TV-program om Vincent Van Gogh igår. Där nämndes det att någon besökare från Japan eller Korea hällt askan av en avliden släkting ovanpå van Goghs grav. Beökaren hade alltså släpat med sig denna aska runt jorden för att kunna förena sin släkting med dennes favoritmålare.

Anonym sa...

Min far dog i somras, men jag bor inte där han begravdes.

Jag hade gärna haft en urna hemma och tänt ett ljus vid ibland.

Men viktigare är kanske den dödes vilja.
Det kanske inte är så att alla föräldrar litar på att deras barn inte behandlar deras aska skändligt eller respektlöst.

Bäst är nog att var och en själv bestämmer hur den egna askan ska få hanteras eller begravas.

Åsa M Larsson sa...

Ja det där är nog tankar som människosläktet brottats med sedan vi började med begravningar. Vem är egentligen viktigast i begravningsögonblicket, den döde eller de efterlevande? Inte helt enkelt att svara på.

För mig är min farmors minnessaker som jag har kvar efter henne (ett bord, foton osv) långt viktigare än hennes gravplats i en minneslund. Samtidigt kändes det bra att kunna ta med mina barn dit, som aldrig själva hann träffa henne.