Vad har DNA och pyramider gemensamt?

Bortsett från teorier om utomjordiskt ursprung?

Båda är mitt i bittra och infekterade strider om var gränsen för copyright går.

Sedan DNA-sekvenseringen tog fart på 90-talet började de multinationella företagen töja på gränserna för sunt förnuft och etik genom att helt sonika ta patent på "upptäckta" gener i människors DNA, för att på så sätt få ensamrätt på att bota allehanda sjukdomar som möjligen kunde kopplas till dessa. Det har gått så långt att driftiga affärsmän har fått regeringarna i t ex Island och Tonga att gå med på att ge dem ensamrätt på DNA och information om släktled i dessa relativt isolerade ösamhällen, mot att deras befolkning får de mediciner som utvecklas ur detta gratis. En hel del nationella och internationella kontroverser har följt på detta, som man kan förstå. På Island har flera valt att utnyttja sin rätt att inte delta i programmet. En smårolig konsekvens av de genetiska studier som utförts är att de visar att islänningarna inte är tillnärmelsevis så isolerade och ensidigt genetiska som traditionen gör gällande. Framförallt på kvinnosidan (såsom det ses i mitokondrie-DNA) så finns det en hel del brittiskt/iriskt. Sen förekommer naturligtvis också en hel del "speciella" gener som främst förekommer hos andra grupper, från samer till turkar. Vilket visar att alla populationer har en bredd och spridning på sin genetiska uppsättning, som går flera tusentals år tillbaka i tiden och inte bara till medeltiden. Inte heller var världens folk helt isolerade och endogama (= gifta sig inom gruppen) under förhistorien som vissa genetiker verkar tro (se inlägget om Alpmannen i Stonehenge).

Så vem har copyright på en gen?

Vidare till pyramiderna, möjligen världens mest kända byggmonument. Reproducerad i otaliga bilder, fotografier, leksaker, new age-prylar, casinon osv, osv. Zahi Hawass, ordförande i Egyptens "Supreme Council of Antiquities", även känd som mannen bakom den nuvarande pråliga världsturnerande Tutankhamon-utställningen, genomdriver nu att pyramiderna ska copyright-skyddas (även i DN). Skyddet ska dels gälla exakta kopior av nationalklenoderna från Egyptens förhistoria, dels exakta avbildningar av pyramiderna. Skyddet ska inte förhindra att man kan rita av pyramiderna mer impressionistiskt tydligen. Att göra en exakt kopia i naturlig storlek av pyramiderna ska däremot vara olagligt...
Men Luxor hotell och casino i Las Vegas i form av en pyramid behöver inte oroa sig - interiören skiljer sig nämligen från originalet.

Nej, detta är inte ett nyårsskämt. Tydligen har bland annat hotellet i Vegas väckt en hel del ont blod, eftersom det får mer besökare än det riktiga Luxor (nån kanske borde berätta för antikvarierna i Egypten att det kan ha nåt att göra med att 1. det finns fler enarmade banditer där, 2. det är närmare resväg för de flesta amerikanare). För de som vill veta lite mer om Dr. Hawass rekommenderas varmt hans officiella hemsida där man kan beskåda honom i Indiana Jones hatt framför... ja, ni vet vad.
Man kan läsa de senaste nyheterna (Dr. Hawass' Son Gets Married!) och klicka sig in till hans fan club.

Egen fan club. Vadå jag avis...?

Så vill ni reproducera en riktig pyramid i skala 1:2 i er trädgård föreslår jag att ni sätter fart!

Luxor hotell och casino i Las Vegas, Nevada, USA. Vad i hela fridens namn ska framtidens arkeologer tro...?

Andra bloggar om: arkeologi, pyramider, Egypten, DNA, Island, genetik, copyright

Juletid: Soldyrkan, turkar och super-samer

Sista bloggen innan jul - imorrn blir det packa resväskor, studsa förbi Stockholm med dotra för julkonsert, och susa upp till Gävle på nya E4:an medan vi gissar vilken bortsprängd fornlämning vi passerar. Mången god julönskning till alla och envar, med förhoppning att någon iallafall får möjlighet att gå ner lite i varv mellan socialiserandet, ätandet, paketöppnandet och TV-tittandet.

Nuförtiden innebär julen också den sedvanliga brottningsmatchen mellan två mäktiga falanger:
1. De som ogillar den ökande kommersialiseringen av julen och vill att den ska handla om Jesus i krubban och psalmer.
2. De som avskyr att en kristen västerländsk sed genom att tala till barnens grundläggande känslor lägger sig som en våt filt över alla andra nationer.

Om man nu bortser från de norénska och bergmanska dramer som kommer utspelas runt omkring vårt avlånga land inom några dagar så vill jag bara lyfta fram ett par anledningar till att jag som gravt vänstervriden anti-kapitalistisk ateist och cynisk humanist genuint gillar och förespråkar julen. Huvudanledningen är denna: Ingen högtid är såsom julen ett exempel på hur ritualer och ceremonier i grunden är allmänmänskliga och hela tiden omarbetade av människor för att passa sin kontext (= tid, plats, sed, etc).

1. Julen ska enligt gängse normer vara till för att fira födelsen av Jesus i Betlehem. Nu är det så att ingen har en susning om när på året Maria faktiskt födde den blivande judiske profeten i ett land ockuperat av dåtidens koloniala stormakt. Det tog flera hundra år för den tidiga kristna kyrkan att ens bry sig om att försöka fastslå en dag på året som skulle vara födelsedagen, och flera olika alternativ fanns, för olika delar av året. Till slut "vann" den 25:e december. Det finns ett par alternativa förklaringar till detta. Dels att det var datumet då romarna firade vintersolståndet och solens återvändande. Dels att det var 9 månader efter vårsolståndet, då man an andra anledningar ansåg att Maria blev befruktad. Med andra ord tog man en existerande och djupt förankrad högtid, vinterfesten, och omtolkade den i ljuset av den nya religionen. Det är varken den första eller sista gången det inträffar.
Av förklarliga skäl är vintersolståndet både uppmärksammat och firat i Nordeuropa långt före kristendomen kom hit. Det skandinaviska namnet Jul, även det anglo-saxiska Yule, är gammal-germanska benämningar på denna för-kristna högtid som bland annat firades till guden Tors ära. Seden med julkubbe kommer därifrån, bland annat, liksom det faktum att bocken (Tors djur) än idag har en given plats i vårt "kristna" firande.

Santa Claus, som han illustrerades 1883. Bilden kommer från Encyclopedia Britannica

2. Jultomten. Ursprungligen en turkisk biskop och martyr som hade speciellt gott rykte om att vara givmild och barnkär. Enormt populär under medeltiden och skyddshelgon i både Grekland och Ryssland, men som försvann från horisonten i Västeuropa efter protestantismens framväxt. Fanns dock kvar som populärt helgon bland holländarna under namnet Sinterklaas. Så när de etablerade ett antal kolonier i Nordamerika och blev bundis med britterna där, så var legenden om Santa Claus snabbt född och på hans helgondag den 6:e december, fick barnen godis. Bara för att man kastat ut det "påvliga kätteriet" behöver man ju inte göra sig av med allt kul...

Men hur går man från den folkkära legenden till en rödklädd tjockis på Nordpolen!? 1822 författade en akademiker vid namn Clement Clarke Moore en liten julramsa till sina barn, om ett besök från St Nicholas (The Night Before Christmas), som flyger in på sin släde dragen av flygande renar. Jag har inte fått klarhet i om detta var något den i teologi och grekisk-orientalisk litteratur utbildade Moore hittat på alldeles själv, eller om det redan fanns som del av myten. Och isåfall hur i hela friden holländarna kopplat samman den orientaliske martyren med renskötsel... Rimmet blev omåttligt populärt och illustratören Thomas Nast inspirerades av den när han gjorde sin sedermera berömda illustration av Santa Claus i Harper's Weekly 1863.

Men som så ofta i vår värld måste vi vända oss till marknadskrafterna för att förstå den sedermera fastslagna roll den röda gubben skulle få i det allmänna medvetandet. I början av 1930-talet satte Coca Cola igång en rejäl vinterreklam-kampanj som illustreades med åtskilliga numera klassiska jultomtar av svenskättlingen Haddon Sundblum. Nicholas färger av vitt och rött passade som handen i handsken för läskedrycksbolaget, och med kampanjen började man få drycken att ses som ett året-runt alternativ. Än idag är ju en av julens värsta plågor den översentimentala och sockerdrypande jul-reklamen från CocaCola. Att tomten kommer genom skorstenen kanske delvis kan förklaras med att den ursprunglige S:t Nick en gång slängde ned pengar genom en skorsten då han fann fönstren låsta.

I Sverige är det ju namnet "jultomten" som gäller. Alltså en kombination av det hedniska namnet "jul" med den minst lika okristna föreställningen om små övernaturliga varelser kallade tomtar som skötte om gårdarna och straffade folket där om de inte tog hand om djuren på rätt sätt. Men det här med de roliga små nissarna då, som sitter och tillverkar leksaker i långa band uppe i Nordpolen? För att få en inblick lite i vad den föreställningen kan komma från måste jag hänvisa till Elsa Beskows ikoniska "Olles skidfärd" som i dagarna firar 100 år. I den åker Olle upp till Kung Vinter (jultomten ännu inte helt etablerad här hemma) och får se hans verkstad - full av små samer!!! Ja, de anges inte vara samer, men det är den klädedräkt de har. Så de små lappländska hjälpredornas etniska tillhörighet är nog klarlagd Komplementerat med uråldriga europeiska föreställningar om små vättar, gnomer och tomtar som hjälpredor. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det är underbart på ett helt absurt surrealistiskt sätt.

Bara det att släpa in en gran i huset skriker knappast Medelhavstradition, även om man där brukade dekorera med gröna plamblad. Ännu ett typexempel på att man tager vad man haver och innan man vet ordet av har det blivit en ny norm. Hela idén att julen ska kännetecknas av drivor med snö kanske känns normalt för områden norr om Linköping, men varför har så många andra nationer fallit i den förvillelsen? En del skyller på Dickens, som skrev om juletiden under en period av ovanligt kallt klimat i England. Som alla som spenderat december i London så är det inte precis så att man är bortskämd ens med snömodd där nuförtiden. En klimatologisk nyck under några viktiga år på 1800-talet har medfört att en hel värld täcker fönsterglas med syntetisk frost och fejkar snödrivor i plast.

Så ta en titt runtom er denna jul, med gran, elektriska ljus, rödklädda tomtar från Lappland, flygande renar, och gu' vet vad. Inse att inte ens tidpunkten är originell utan djupt rotad i långt äldre seder. För mig är det bästa med julen att hur mycket kyrkan än vill påstå något annat så "äger" inte kristendomen denna högtid. Att samlas i vintermörkret, dricka och äta långt mer än man borde, skråla sånger och njuta av lite överflöd när det är som kallast, mörkast och jobbigast är uråldrigt och globalt. Och inte är det nåt fel med att fira det på sommaren som de som bor söder om ekvatorn gör. Hedra stor-nissen från norr, Super-Samen, Kung Vinter, Turk-Niklas med ett glas glögg smaksatt av orientens alla kryddor. Knäck lite hasselnötter, valnötter, mandlar. Ät skinka, ät fisk, ät kål, ät dadlar, ät choklad från Sydamerika.

Vill du fira kristi födelse, gör det. Vill du fira vintersolståndet, gör det. Vill du fira med vänner, med familj, i lugn och ro på en strand i Thailand...
Julen är i grund och botten vad vi gör den till, igår, idag och imorgon.

God Jul

Andra bloggar om: jul, kristendom, jultomten, S:t Nicholas, seder, fornnordiskt, religion, ritual, Tor, CocaCola, Elsa Beskow

Spåkvinnans stav - ny bok om Närkes forntid

I dagarna släpps officiellt en ny bok från Riksantikvarieämbetet:
"Spåkvinnans stav och 11 andra arkeologiska berättelser"
Det är en populärvetenskaplig bok om Närkes förhistoria såsom den speglas genom 12 olika forntida lämningar. Professionellt fotograferad av Claes Gabrielsson och som redaktör för boken min gamla kurspolare Gunlög Graner, som numera slagit sig till ro i Örebro, efter att ha grävt upp allt från medeltida guldpärlor i Sigtuna till neolitiska offerkärr i Bergslagen.

Ett inslag från Tvärsnytt där boken presenteras och vi får höra lite om kvinnograven med sejdsvärdet rekommenderas för den nyfikne. Förutom detta alltså 11 ytterligare essäer kring intressanta fynd i Närke - en i min mening orättvist undanskymd del av Sverige som länge fungerat som länken mellan Östsverige och Västsverige. Redan på stenåldern... som visan brukar gå.

Synd att boken kom lite sent för julhandeln, men alla de som vill byta in de inbundna samlingsverken om Arn som de tvingats mottaga på julafton har härmed ett gott tips.

Läs mer om de märkliga vävstavarna (möjliga sejdstavarna) från järnåldern på Historiska Museets "Månadens föremål".

Återkommer med mer info när jag tiggt till mig ett gratisex... ^_^


Andra bloggar om: arkeologi, Närke, populärvetenskap, böcker, Spåkvinnans stav, järnålder, sejd, riksantikvarieämbetet

Den Nakna Sanningen?

Ett av mitt livs roligaste och mest uppskattade läsupplevelser var Elaine Morgans "Kvinnans nedkomst" (The Descent of Woman) från 1972. Den är en hejdlöst rolig uppläxning av dåtida chauvinistisk populärvetenskap (och vanlig vetenskap) som fanns rörande människan och hennes biologiska grundförutsättningar. Eller rättare sagt hans. För mycket utgick då fortfarande från det manliga som norm och det kvinnliga som avvikande och mystiskt. Morgans bok är lättsam, men rapp och insiktsfull. Hon lyfter fram diverse böcker och studier som påstås visa att män och kvinnor är som dom är pga evolutionen. Eller rättare sagt, att män och kvinnor är som vi i Väst anser att män och kvinnor är pga evolutionen. Från forskarna som "bevisade" att kvinnor inte kan få orgasm genom egenhändigt utförda kliniska studier (brrrr), till hennes absoluta nemesis: Desmond Morris och hans kioskvältare "Den Nakna Apan".

Morris utger sig för att bevisa att män är risktagare och potentiella genier, medan kvinnor är mångfacetterade men oinspirerade pga att vi så länge levde som jägare-samlare, där kvinnorna stannade vid härden och männen gav sig ut och slogs med sabeltandade tigrar. Det är helt enkelt ett biologiskt faktum, så det är ingen idé att försöka kämpa emot det. "Beviset" för hans teser är som så ofta i sådana här fall grundade i nån sorts idé om förhistorien. Vilket är minst sagt vanskligt eftersom vi faktiskt inte vet hur man levde och organiserade sig i olika delar av världen för 30.000 eller 300.000 år sedan. De teorier vi har grundar sig delvis på begränsade boplatsmaterial med matrester, dels på antropologiska studier från nutida folk och beteende-studier av nutida schimpanser.

När det gäller antropologin har vi alla blivit långt mer försiktiga att utifrån folkgrupper idag välja ut de som enligt våra förutfattade meningar representerar "primitiv" organisation. Eftersom forskarna ofta har ansett sig veta vad de letar efter så har de också ignorerat allt som inte passar in. Som att det finns en hel del jägar-grupper, troligen än mer innan kolonialiseringen och marknadskrafterna satte fart, där kvinnor deltar i jakt - inklusive storviltsjakt. Att det finns folk där fäderna spenderar stor tid med att ta hand om barnen, matlagning. Att det finns helt andra samhällsorganisationer och släktskapssystem är de vi tycker är naturliga. Att mer ingående studier av betingelserna för samlare visar att de kan röra sig över långt större områden än jägare för att få tag på föda, och har minst lika stor risk att råka illa ut och ta risker pga detta, osv, osv.

Det största problemet med att dra paralleller med människoapor är det mest uppenbara - de är inte människor. Hur kan vi veta i vilken mån våra evolutionära förfäder/mödrar, som splittrades från den grupp apor som sedan blev schimpanser, hade vissa egenskaper och egenheter som var extremt annorlunda och därför i slutändan ledde till att vi utvecklades åt olika håll? Bara inom de olika schimpansarterna finns skilda organisationer. Vilken är mest lik "vår" ursprungliga? Svaret kan lika gärna vara ingendera.

Morris är i dagarna aktuell med en ny bok: "The Naked Man". En uppföljare på "The Naked Woman" som kom för några år sedan. Han tror fortfarande på sina grundteser, men har strösslat mer rikligt med den typ av kaksmulor åt feminismen som jag ogillar extra mycket. Visst, män är risktagare, upptäckare, genier - men kvinnor är smarta, duktiga och bättre på att sköta världen. Uppenbarligen skulle vi göra mycket bättre jobb än männen. Jag finner detta förolämpande för båda könen. Dels har jag sett åtskilliga skräckexempel på kvinnor jag inte skulle vilja ha i närheten av en beslutsposition, eftersom de är själviska, kortsynta och grymma. Dels vet jag åtskilliga män fullt kapabla att bry sig om det långsiktiga och med förmåga att klara av mer än två saker åt gången. Morris egen personlighet verkar helt klart ligga åt det entusiastiska, artistiska hållet (efter en avhandling i zoologi började han på TV, men är numera främst konstnär). Men att basera en tolkning på mänskligheten utifrån sin egen personlighet är knappast vetenskap.

Människan är ett däggdjur, kommen ur däggdjur. Vi är fysiska, biologiska varelser i en fysisk, biologisk värld. Vi kan inte handla fritt från vår omgivning eller våra kroppar. Men den utsträckning instinkter och genetisk programmering styr våra beteenden kan inte bara förutsättas utan måste bevisas. Att utgå från vad vi idag, i vår del av världen finner "naturligt" är inte att börja förutsättningslöst. Ta bara det faktum att Morris då han diskuterar att kvinnor inte blir konstnärer i samma utsträckning som män svepande avfärdar keramik och hantverk som konst:

Over the whole of evolution, women have produced more art than men - in the
form of decorated pottery and clothing - but they have tended to produce
traditional art. It is men who have flouted the rules and produced most of the
great, mould-breaking art. (Intervju i The Guardian 2007-12-18)

Vi har i dagsläget ingen aning om vem som formade och dekorerade det första lerkärlet, uppfann vävkonsten, eller målade den första bilden på en stenhäll.
Särskilt när det gäller de två första är det lika troligt, om inte mer troligt, att kvinnor var involverade. Att säga att det är mindre makalöst genialt att komma på hur man blandar lera med annat material, formar, torkar och bränner det för att skapa hållabara behållare, är minst sagt förmätet. Det är den västerländska moderna synen på att oljemålningar och abstrakta skulpturer är stor konst, medan träsniderier, sandmålningar, mattvävning och kroppstatueringar inte är det. Opera är högkultur, punk är populärkultur, osv.

Elaine Morgans första bok var alltså en humoristisk attack på Morris, och det är än idag givande att läsa båda två, för debatten går som sagt vidare. Morgans inlägg överskuggades lite av det att hon också kritiserade den då rådande, extremt simplistiska savannmodellen, där människans samtliga fysiska egenskaper såsom brist på päls, men utveckling av tvåbent gång, svettkörtlar, underhudsfett, långt hår och rejäla näsor, förklarades på två sätt (särskilt av Morris):
1. Det var bra under jakten
2. Män fann det attraktivt på kvinnor (bröst, bak, hår osv)

Det första kritiserade hon t ex med att evolutionen inte sker så snabbt att man plötsligt kan springa snabbare på två ben än vad schimpanser gör på fyra. Man kan inte förklara upprätt gång med att man behövde jaga på två ben. Det andra med att män finner det som utmärker kvinnor sexigt, om det så skulle vara vårtiga knän. Kvinnor har inte fått underhudsfett och stora bröst utelsutande för att glädja män.

En kontroversiell mothypotes hon lade in mot slutet av boken var idén om "vattenapan", framlagd av marinbiologen Alister Hardy, att delar av den mänskliga evolutionen skulle ha skett i nära anslutning till vatten. Ett ämne värt ett annat inlägg i framtiden. Man behöver inte köpa den tesen för att uppskatta hennes bok iallafall.



Andra bloggar om: arkeologi, evolution, vetenskap, forskning, schimpanser, genus, kvinnligt, Elaine Morgan, Desmond Morris, vattenapan, människans utveckling

Beowulf - ett kväde man kvider av

Hade lekt med tanken att låta mitt etthundrade inlägg bli nåt speciellt - men jag har bara inte ork! Men igårkväll var vi ett gäng doktorander som kollade in Beowulf och det måste jag bara skriva om lite (varning - lite spoilers mot slutet).

Jag älskar äventyrs- och fantasyfilmer. Ska det vara någon poäng med att betala massa pengar för bio så måste det vara en upplevelse som slår det man kan få hemma på burken. Sen hade många av oss sett fram emot nya Beowulf-filmatiseringen. Den hade ju fått hyfsad kritik och efter de katastrofala tidigare filmatiseringarna, dels 13:e krigaren med Banderas, dels Beowulf med Christopher Lambert (alltid ett kvalitetstecken) så var det på tiden att Hollywood lyckades med denna urgamla och häftiga skröna. Att Neil Gaiman, som är en lysande författare, var inblandad i manuset lät också bra.

Filmen är märklig rent teknisk. Av någon för mig fortfarande hel oförståelig anledning har man inte bara datoranimerat omgivningar och sagomonster, utan även lagt ett lager av datoranimering över skådespelarna. Kända och erkända skådisar. Resultatet var som en filmsekvens i ett datorspel. Plastiga kroppar och tafatta rörelser, personer som i allt för stor omfattning påminner om människorna i Shrek-filmerna. Och detta är inte en komedi.

Detta är ett epos och en skröna, det är monster och drakar och magi. För att sugas med måste man tro på och känna med karaktärerna. När allt runtomkring är övernaturligt, är det otroligt viktigt att människorna är av kött och blod. För potentiellt töntiga sekvenser som en kärlekshistoria mellan Beowulf och drottningen är det förödande att inte ha riktiga skådespelare som kan agera med ansiktsmuskler och ögon lite mer detaljerat än att puta med munnen och fånstirra. Varför betala för Anthony Hopkins när man inte ens kan utnyttja det faktum att han kan agera mer känsla med en ögonfrans än hans animerade alter ego kan med alla sina yviga gester...? Vissa partier i början var av kalkonklass och vi vred oss av olust i stolarna. Den enda som på något vis lyckades övervinna sin digitalisering var John Malkovich - i korta ögonblick. Tänk vad hade kunnat göra om han fått agera på ritkigt!

Istället ödslas tid (och pengar) på långsamma sekvenser av flygande spjut och kastade yxor. Det kan kittla när det görs med illusionen av verklighet. När man inte ens har den så grundläggande "suspension of disbelief" så är det bara transportsträcka. Om man dessutom lämnar över digitaliseringen till ett gäng sexuellt hämmade datanördar som sätter högklackat på den nakna Angelina Jolies personifiering av Grendels mor, då är man illa ute.

Tack och lov räddades filmen undan totalt kalkonstatus av den sista halvtimmen, då det just blev lite mer handling och mindre trånande blickar och naken-akrobatik. Det senare påminde på ett ofrivilligt sätt om scenen i filmen Nakna Pistolen där allehanda attiraljer lyckosamt täcker de intima delarna i rätt ögonblick.

Det som gör mig extra förbannad är att grundmanuset faktiskt är bra. Man har tagit sig vissa friheter med storyn och kronologin som är helt okej i min mening, och skapat en röd tråd som dels handlar om brytningen mellan det Gamla och Övernaturliga mot den Nya Människovärlden. Om att sälja sin själ för ära och berömmelse och finna att priset var för högt. Grendel, monstret, är en fruktansvärd och tragisk gestalt som ironiskt nog är den enda man känner för i hela filmen, den enda som kommer till liv. Hade filmen gjorts på liknande sätt, med riktiga skådespelare som kunde gjuta liv, svett, blod och tårar i karaktärerna, då hade jag älskat den med hela mitt hjärta. Istället blir resultatet en bagatell, som knappt står ut teknologiskt idag och kommer bli allt mer hopplös med tiden.

Så rent arkeologiskt då? Hur "korrekt" återspeglas 500-talet i Danmark. Tja, om man bortser från att Danmark mest liknar Norge, eller kanske de bergigare partierna av norra Skottland (ofrivillga skratt från publiken), så kan man väl säga 1% korrekt. Delar av en del byggnader inledningsvis (mot slutet är det en medeltida borg), kanske nån svärdsknapp här och där. Men 99% är ett hopplock från många olika tider, skeppet hör till 1000-talet, svärd, sköldar, ringspännen, halsringar och rustningar från alla möjliga tidsperioder. Samtidigt så störs jag inte alls av det. Om jag är villig att acceptera drakar och sjöjungfrur kan jag knappast gnälla över att träorneringen är feltida. Beowulfkvädet var en skröna när den nedtecknades flera hundra år efter dess ursprungliga diktning. Dåtidens skalder tog sig friheter och det måste våra också få.

Som t ex att begrava Beowulf på en brinnande båt (hej viking) istället för det mer korrekta under en hög.

Beowulf författades troligen på 7-800-talet, men de äldsta manuskripten är från 1000-talet. Det sägs dock återge händelser som skedde under tidigt 500-tal, eller motsvarande. Folkvandringstid som det kallas i Sverige (inte för att det var så mycket folkvandringar just här), eller Merovingertid som det ofta kallas på kontinenten. Läs lite mer om äldre järnålder på Historiska museets hemsida.


Andra bloggar om: arkeologi, Beowulf, film, järnålder, folkvandringstid

Alpmannen och Stonehenge

Man vet att man är en nörd när man...finner att kvällens tv-höjdpunkt är en dokumentär om en brittisk stenåldersgrav. Skaffade Viasat History för ett par månader sedan och har faktiskt riktigt mycket nöje av den om kvällarna. I torsdags bläddrade jag förbi ett program med den fullständigt horribla rubriken "Kungen av Stonehenge" och fick än en gång bekräftat att man inte ska döma programmen efter titeln. Det var ett timslångt program som fokuserade på den inom arkeologiska kretsar ganska välkända "Amesbury Archer"-graven.

Amesbury Archer graven. Sidoliggande hocker (uppdragna ben) är en vanlig position för de begravda under tredje årtusendet före kristus, även i Sydskandinavien. Wessex Archaeology.

Som stenåldersarkeolog är det få saker jag kan säga om min forskning som fångar intresset hos andra, men vad jag har att komma dragandes med är att min utvalda tidsperiod har två kända företeelser: Ismannen Ötzi och Stonehenge. Inte så pjåkigt. Vad färre känner till är att Stonehenge bara är en del (den mest visuella) av ett stort forntida komplex längs floden Avon i södra England. Det inleds vid den gigantiska palissadbyggnaden Durrington Walls, numera synligt bara genom vallarna som omgav den stora centralytan, 500 m i dameter. Rester från träpålar inuti komplexet daterar dess uppförande till ca 2600 f.Kr, samtida med den första fasen av Stonehenge som befinner sig några kilometer nedströms. Det omfattande Stonehenge Riverside Project håller för närvarande på med en större studie över hela landskapet under den aktuella perioden. Men nere vid floden, invid paradvägen upp mot stenpalissaden Stonehenge, har man hittat ett antal gravar från ca 2400-2200 f.Kr, den mest kända är den osedvanligt välutrustade graven som utgör ämnet för dokumentären jag såg.

Durrington walls, sett från luften. Foto på English Heritage.

Extra kul var det eftersom film-teamet faktiskt fick följa utgrävningarna på plats och man kan nästan se en fysisk manifestation av upphetsningen hos arkeologerna. Dels är graven speciell för att benen är så pass välbevarade, dels förekom 16 finhuggna flintpilar och ett vristskydd av skiffer, hela fem stycken keramikkärl av typen klockbägare, en koppardolk och två cylindriska guldsmycken. De senare är de äldsta säkert daterade guldfynden i Storbritannien. I sig är gravuppsättningen typisk för sin tid, det är den stora mängden och de exotiska materialen som är uppseendeväckande. Liknande gravar med bågskytte-vapen och bägare finns från denna tid över stora delar av norra Europa, t.o.m. enstaka i Sverige. I dagarna kommer en ny avhandling av Torben Sarauw från Århus univeristet om vapengravarna och bosättningarna på Jylland från denna period - den ser jag fram emot som årets läsning.

Om nån av er får möjlighet att se sagda program så vill jag varmt rekommendera det. Det var en trevlig blandning av arkeologiskt fältarbete, rekonstruktioner som förklaras och argumenteras för, en inblick i många olika naturvetenskapliga studier av allt från keramiken, till ben och tänder, till guldet. Det var en hel del tankeväckande resultat. Kopparen i dolken härstammar troligen från kontinenten, kanske Spanien/Frankrike. Guldet är likaså från kontinenten. Jämförelser av isotoper i benen respektive tänderna, de senare binds i dentinet då de bildas i barnaåren, de senare representerar var en individ levt sina senaste 7 år, visar att han mycket möjligt härstammar från regionen runt Alperna. En långväga resenär med andra ord. I sin totalitet uppvisar gravgåvorna en ögonblicksbild av det enorma och vittomspännande kontaktnät som fanns redan för 4500 år sedan i Europa.

Extra intressant för mig som är bentokig är den osteologiska analysen som visar att han levt dels med en dåligt läkt knäskada som gav honom ett haltande vänsterben, men som ändå hade blivit omhändertagen nog för att han skulle överleva. Dels hade han ett rejält kariesangrepp som ätit sig hela vägen genom käken - han var nog inte en glad person mot slutet. Karies är annars ovanligt i stenåldern, men tar fart just i slutet av neolitikum och blir riktigt illa när man lever allt mer på kolhydrater och socker.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, amesbury archer, stonehenge, osteologi, media, Durrington walls

Finlandsexkursion Dag 4: Experimentgården

På 70-talet var experimentell arkeologi aktivt och vida utbrett. Man skulle inte bara teoretisera ihop stora samhälleliga modeller, utan faktiskt försöka förstå sig på hantverket, förutsättningarna och om de snygga rekonstruktioner av hus och utstyrsel som arkeologerna illustrerade verkligen höll ihop i realiteten. I många fall var svaret: nej. Experimentell arkeologi är fortfarande verksamt i många delar i Skandinavien, på Lejre försökscenter på Själland allra mest. En stor och fantastiskt fin forntidspark där man springer på både glada arkeologer som genomför diverse experiment, och amatörfantaster som hellre spenderar ett antal tusenlappar för att tillbringa sommaren i en rökig, fuktig och illaluktande järnåldersboning iklädda yllekläder, än att åka till Rhodos...


Markku Ikäheimo, forskare och chef på Kurala Kylämäki arkeologiska experminetgård


En annan plats är Kurala Kylämäki experimentverkstad strax utanför Åbo i Finland. En långt mer blygsam inrättning som varit i drift sedan 1988. Gården används för diverse experiment kring allt från att koka tjära, till smide, till textilrepliker av de fantastiska lämningarna från Kirkkomäki-gravfältet. Ett antal rapporter om resultaten har framställts under årens lopp (mestadels på finska) och den om tjärkokning av björknäver på "stenåldersvis" finns som pdf-fil på svenska, för den intresserade.


För deltagarna i doktorandexkursionen var detta det näst sista stoppet på dagens exkursion och vi passade på att kolla in rekonstruktionerna, prata med killen i smedjan, kasta spjut och kolla in den mycket snygga stenåldershyddan de byggt ute på gården. Chefsarkeologen Markku Ikäheimo visade vänligt runt oss långt efter det han egentligen skulle ha fått sluta för dagen och åka hem. Vinden var full av härliga gamla projekt, inklusive sälskinns-kanoter. Keramikverkstaden uppvisade skapelser både av arkeologer och entusiastiska skolbarn.


Rekonstruktion av hydda från stenåldern. En fristående tolkning utifrån de sparsamma rester som finns bevarade av de dåtida människornas boningar.

Personligen fastnade jag mest för den välbyggda hyddan, vars konstruktion i princip baserade sig på flertalet olika hyddfynd från stenåldersboplatser i Finland. Möjligheten att faktiskt hitta gamla boningslämningar från t ex neolitikum har debatterats ganska hårt under årens lopp. Stolphål, diken, härdar, avfallsgropar, spridningen av hårdtrampat hushållsavfall, fosfatanalyser etc har använts för att diskutera förekomst eller ej av huskonstruktioner i olika storlekar. De lite större långhusen är svåra nog, men där har vi ändå ett antal tydliga fall som de mindre välbevarade kan jämföras emot. Det svåra är vilka andra typer som kan ha förekommit - och huruvida de ens lämnade tydliga spå efter sig.

Kylämäki-hyddan stämmer överens med ett antal principiella strukturer arkeologerna tror sig ha belägg för från olika tider. Den är rundad, c. 5x5 m stor, en härd centralt, väggar av halm, lera och mindre trästockar, och med litet rökhål i taket. Arkeologerna har t o m sovit inuti den i -20 C, vilket hade gått utmärkt (och hade gått ännu bättre om de hade lyckats få glöden att hålla i sig hela natten). Det visar att den varken blir för kall eller för rökig för människor att bo i. Mest intressant för mig var att få eller inga av stolparna gick ned särskilt djupt i marken. För en arkeolog skulle denna struktur endast märkas indirekt, genom spridning av fosfater bildade av nedbrytning av organiskt material, som kan ha hamnat inuti eller dumpats utanför väggen. Eller resterna av ett hårdtrampat golvlager, med extra hårt fragmenterad keramik. Lerkliningen kan bilda spår av väggarna, om den bränts eller utsatts för brand vid något tillfälle. Härdens sönderbrända stenar och sot kan ha bevarats.

Det bästa med den här typens konstruktion för dåtidens människor, är att den kan uppföras både på svårröjd och svårgrävd morän, och på mark med tjäle under vinterhalvåret. Under en period då människorna, eller delar av gruppen, flyttade runt efter de bästa möjligheterna att fånga in säsongens djur i hav och skog, är detta en situation de kanske befann sig i ofta. Arkeologer på dagens utgrävningar kan ibland stirra sig blinda på jakt efter stolphål, som man i värsta fall sammankopplar med streck och linjer för att överensstämma med en mental bild man har av hur en boning ska se ut. Experiment och praktiska försök får oss att fundera över både små och stora detaljer, uppskatta de problem och utmaningar dåtidens människor ställdes inför när det varken fanns Bauhaus eller Ikea, och få bekräftat att våra tankefoster faktiskt har en möjlighet att fungera i verkligheten.

Om jag fick råda skulle varje institution ha sin egen lilla verkstad. Själv kommer jag aldrig glömma mina blodiga fingrar och min nyblivna respekt för forntida flintsmeder efter en eftermiddags introduktion med Kjel Knutsson på A-kursen.

Detalj inifrån hyddan. Bänkarna är uppbyggda av liggande stockar med jordfyllning. De takbärande stolparna går inte ned särskilt djupt i jorden. Väggarna består av lutande stockar som inte körts ned i marken, täckta av halm och delvis lera.

Andra bloggar om: arkeologi, stenålder, experiment, Finland, Åbo, Kylämäki