måndag 10 december 2007

Alpmannen och Stonehenge

Man vet att man är en nörd när man...finner att kvällens tv-höjdpunkt är en dokumentär om en brittisk stenåldersgrav. Skaffade Viasat History för ett par månader sedan och har faktiskt riktigt mycket nöje av den om kvällarna. I torsdags bläddrade jag förbi ett program med den fullständigt horribla rubriken "Kungen av Stonehenge" och fick än en gång bekräftat att man inte ska döma programmen efter titeln. Det var ett timslångt program som fokuserade på den inom arkeologiska kretsar ganska välkända "Amesbury Archer"-graven.


Amesbury Archer graven. Sidoliggande hocker (uppdragna ben) är en vanlig position för de begravda under tredje årtusendet före kristus, även i Sydskandinavien. Wessex Archaeology.

Som stenåldersarkeolog är det få saker jag kan säga om min forskning som fångar intresset hos andra, men vad jag har att komma dragandes med är att min utvalda tidsperiod har två kända företeelser: Ismannen Ötzi och Stonehenge. Inte så pjåkigt. Vad färre känner till är att Stonehenge bara är en del (den mest visuella) av ett stort forntida komplex längs floden Avon i södra England. Det inleds vid den gigantiska palissadbyggnaden Durrington Walls, numera synligt bara genom vallarna som omgav den stora centralytan, 500 m i dameter. Rester från träpålar inuti komplexet daterar dess uppförande till ca 2600 f.Kr, samtida med den första fasen av Stonehenge som befinner sig några kilometer nedströms. Det omfattande Stonehenge Riverside Project håller för närvarande på med en större studie över hela landskapet under den aktuella perioden. Men nere vid floden, invid paradvägen upp mot stenpalissaden Stonehenge, har man hittat ett antal gravar från ca 2400-2200 f.Kr, den mest kända är den osedvanligt välutrustade graven som utgör ämnet för dokumentären jag såg.


Durrington walls, sett från luften. Foto på English Heritage.

Extra kul var det eftersom film-teamet faktiskt fick följa utgrävningarna på plats och man kan nästan se en fysisk manifestation av upphetsningen hos arkeologerna. Dels är graven speciell för att benen är så pass välbevarade, dels förekom 16 finhuggna flintpilar och ett vristskydd av skiffer, hela fem stycken keramikkärl av typen klockbägare, en koppardolk och två cylindriska guldsmycken. De senare är de äldsta säkert daterade guldfynden i Storbritannien. I sig är gravuppsättningen typisk för sin tid, det är den stora mängden och de exotiska materialen som är uppseendeväckande. Liknande gravar med bågskytte-vapen och bägare finns från denna tid över stora delar av norra Europa, t.o.m. enstaka i Sverige. I dagarna kommer en ny avhandling av Torben Sarauw från Århus univeristet om vapengravarna och bosättningarna på Jylland från denna period - den ser jag fram emot som årets läsning.

Om nån av er får möjlighet att se sagda program så vill jag varmt rekommendera det. Det var en trevlig blandning av arkeologiskt fältarbete, rekonstruktioner som förklaras och argumenteras för, en inblick i många olika naturvetenskapliga studier av allt från keramiken, till ben och tänder, till guldet. Det var en hel del tankeväckande resultat. Kopparen i dolken härstammar troligen från kontinenten, kanske Spanien/Frankrike. Guldet är likaså från kontinenten. Jämförelser av isotoper i benen respektive tänderna, de senare binds i dentinet då de bildas i barnaåren, de senare representerar var en individ levt sina senaste 7 år, visar att han mycket möjligt härstammar från regionen runt Alperna. En långväga resenär med andra ord. I sin totalitet uppvisar gravgåvorna en ögonblicksbild av det enorma och vittomspännande kontaktnät som fanns redan för 4500 år sedan i Europa.

Extra intressant för mig som är bentokig är den osteologiska analysen som visar att han levt dels med en dåligt läkt knäskada som gav honom ett haltande vänsterben, men som ändå hade blivit omhändertagen nog för att han skulle överleva. Dels hade han ett rejält kariesangrepp som ätit sig hela vägen genom käken - han var nog inte en glad person mot slutet. Karies är annars ovanligt i stenåldern, men tar fart just i slutet av neolitikum och blir riktigt illa när man lever allt mer på kolhydrater och socker.

Andra bloggar om: , , , , , ,

3 kommentarer:

KIM VON HACKWITZ sa...

Så sant Åsa, visst har vi spännande företeelser under mn!

Om vi också räknar in de svenska underverken från den här tiden, tex. den "skalperade" Alvar som hittades vid spången till Alvastra pålbyggnad, hela pålbyggnaden som sådan, alla fingerkittlande gravar med hundar, pärlögon, barn med miniatyrföremål (eller inte!?) så är det ju underligt att det över huvud taget finns forskare inom andra perioder ;)

kai sa...

”sidoliggande hocker”, det är ju en term som bara väntar på att användas i nåt oväntat sammanhang! :-)

Martin sa...

Coola grejor! Jag måste också skriva om neolitikum igen någon gång. Fast jag är mera inne på att göra något med våtmarksarkeologi och bronsåldern när jag är klar med mina östgötska järnåldersnissar.