fredag 21 december 2007

Juletid: Soldyrkan, turkar och super-samer

Sista bloggen innan jul - imorrn blir det packa resväskor, studsa förbi Stockholm med dotra för julkonsert, och susa upp till Gävle på nya E4:an medan vi gissar vilken bortsprängd fornlämning vi passerar. Mången god julönskning till alla och envar, med förhoppning att någon iallafall får möjlighet att gå ner lite i varv mellan socialiserandet, ätandet, paketöppnandet och TV-tittandet.

Nuförtiden innebär julen också den sedvanliga brottningsmatchen mellan två mäktiga falanger:
1. De som ogillar den ökande kommersialiseringen av julen och vill att den ska handla om Jesus i krubban och psalmer.
2. De som avskyr att en kristen västerländsk sed genom att tala till barnens grundläggande känslor lägger sig som en våt filt över alla andra nationer.

Om man nu bortser från de norénska och bergmanska dramer som kommer utspelas runt omkring vårt avlånga land inom några dagar så vill jag bara lyfta fram ett par anledningar till att jag som gravt vänstervriden anti-kapitalistisk ateist och cynisk humanist genuint gillar och förespråkar julen. Huvudanledningen är denna: Ingen högtid är såsom julen ett exempel på hur ritualer och ceremonier i grunden är allmänmänskliga och hela tiden omarbetade av människor för att passa sin kontext (= tid, plats, sed, etc).

1. Julen ska enligt gängse normer vara till för att fira födelsen av Jesus i Betlehem. Nu är det så att ingen har en susning om när på året Maria faktiskt födde den blivande judiske profeten i ett land ockuperat av dåtidens koloniala stormakt. Det tog flera hundra år för den tidiga kristna kyrkan att ens bry sig om att försöka fastslå en dag på året som skulle vara födelsedagen, och flera olika alternativ fanns, för olika delar av året. Till slut "vann" den 25:e december. Det finns ett par alternativa förklaringar till detta. Dels att det var datumet då romarna firade vintersolståndet och solens återvändande. Dels att det var 9 månader efter vårsolståndet, då man an andra anledningar ansåg att Maria blev befruktad. Med andra ord tog man en existerande och djupt förankrad högtid, vinterfesten, och omtolkade den i ljuset av den nya religionen. Det är varken den första eller sista gången det inträffar.
Av förklarliga skäl är vintersolståndet både uppmärksammat och firat i Nordeuropa långt före kristendomen kom hit. Det skandinaviska namnet Jul, även det anglo-saxiska Yule, är gammal-germanska benämningar på denna för-kristna högtid som bland annat firades till guden Tors ära. Seden med julkubbe kommer därifrån, bland annat, liksom det faktum att bocken (Tors djur) än idag har en given plats i vårt "kristna" firande.

Santa Claus, som han illustrerades 1883. Bilden kommer från Encyclopedia Britannica


2. Jultomten. Ursprungligen en turkisk biskop och martyr som hade speciellt gott rykte om att vara givmild och barnkär. Enormt populär under medeltiden och skyddshelgon i både Grekland och Ryssland, men som försvann från horisonten i Västeuropa efter protestantismens framväxt. Fanns dock kvar som populärt helgon bland holländarna under namnet Sinterklaas. Så när de etablerade ett antal kolonier i Nordamerika och blev bundis med britterna där, så var legenden om Santa Claus snabbt född och på hans helgondag den 6:e december, fick barnen godis. Bara för att man kastat ut det "påvliga kätteriet" behöver man ju inte göra sig av med allt kul...

Men hur går man från den folkkära legenden till en rödklädd tjockis på Nordpolen!? 1822 författade en akademiker vid namn Clement Clarke Moore en liten julramsa till sina barn, om ett besök från St Nicholas (The Night Before Christmas), som flyger in på sin släde dragen av flygande renar. Jag har inte fått klarhet i om detta var något den i teologi och grekisk-orientalisk litteratur utbildade Moore hittat på alldeles själv, eller om det redan fanns som del av myten. Och isåfall hur i hela friden holländarna kopplat samman den orientaliske martyren med renskötsel... Rimmet blev omåttligt populärt och illustratören Thomas Nast inspirerades av den när han gjorde sin sedermera berömda illustration av Santa Claus i Harper's Weekly 1863.

Men som så ofta i vår värld måste vi vända oss till marknadskrafterna för att förstå den sedermera fastslagna roll den röda gubben skulle få i det allmänna medvetandet. I början av 1930-talet satte Coca Cola igång en rejäl vinterreklam-kampanj som illustreades med åtskilliga numera klassiska jultomtar av svenskättlingen Haddon Sundblum. Nicholas färger av vitt och rött passade som handen i handsken för läskedrycksbolaget, och med kampanjen började man få drycken att ses som ett året-runt alternativ. Än idag är ju en av julens värsta plågor den översentimentala och sockerdrypande jul-reklamen från CocaCola. Att tomten kommer genom skorstenen kanske delvis kan förklaras med att den ursprunglige S:t Nick en gång slängde ned pengar genom en skorsten då han fann fönstren låsta.

I Sverige är det ju namnet "jultomten" som gäller. Alltså en kombination av det hedniska namnet "jul" med den minst lika okristna föreställningen om små övernaturliga varelser kallade tomtar som skötte om gårdarna och straffade folket där om de inte tog hand om djuren på rätt sätt. Men det här med de roliga små nissarna då, som sitter och tillverkar leksaker i långa band uppe i Nordpolen? För att få en inblick lite i vad den föreställningen kan komma från måste jag hänvisa till Elsa Beskows ikoniska "Olles skidfärd" som i dagarna firar 100 år. I den åker Olle upp till Kung Vinter (jultomten ännu inte helt etablerad här hemma) och får se hans verkstad - full av små samer!!! Ja, de anges inte vara samer, men det är den klädedräkt de har. Så de små lappländska hjälpredornas etniska tillhörighet är nog klarlagd Komplementerat med uråldriga europeiska föreställningar om små vättar, gnomer och tomtar som hjälpredor. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det är underbart på ett helt absurt surrealistiskt sätt.

Bara det att släpa in en gran i huset skriker knappast Medelhavstradition, även om man där brukade dekorera med gröna plamblad. Ännu ett typexempel på att man tager vad man haver och innan man vet ordet av har det blivit en ny norm. Hela idén att julen ska kännetecknas av drivor med snö kanske känns normalt för områden norr om Linköping, men varför har så många andra nationer fallit i den förvillelsen? En del skyller på Dickens, som skrev om juletiden under en period av ovanligt kallt klimat i England. Som alla som spenderat december i London så är det inte precis så att man är bortskämd ens med snömodd där nuförtiden. En klimatologisk nyck under några viktiga år på 1800-talet har medfört att en hel värld täcker fönsterglas med syntetisk frost och fejkar snödrivor i plast.

Så ta en titt runtom er denna jul, med gran, elektriska ljus, rödklädda tomtar från Lappland, flygande renar, och gu' vet vad. Inse att inte ens tidpunkten är originell utan djupt rotad i långt äldre seder. För mig är det bästa med julen att hur mycket kyrkan än vill påstå något annat så "äger" inte kristendomen denna högtid. Att samlas i vintermörkret, dricka och äta långt mer än man borde, skråla sånger och njuta av lite överflöd när det är som kallast, mörkast och jobbigast är uråldrigt och globalt. Och inte är det nåt fel med att fira det på sommaren som de som bor söder om ekvatorn gör. Hedra stor-nissen från norr, Super-Samen, Kung Vinter, Turk-Niklas med ett glas glögg smaksatt av orientens alla kryddor. Knäck lite hasselnötter, valnötter, mandlar. Ät skinka, ät fisk, ät kål, ät dadlar, ät choklad från Sydamerika.

Vill du fira kristi födelse, gör det. Vill du fira vintersolståndet, gör det. Vill du fira med vänner, med familj, i lugn och ro på en strand i Thailand...
Julen är i grund och botten vad vi gör den till, igår, idag och imorgon.

God Jul



1 kommentar:

Magnus Reuterdahl sa...

Trevligt med ett riktigt Jul inlägg.

God Jul och Gott Nytt År!