onsdag 1 april 2009

Akademensis - en diagnos

Vi känner alla till klichén: den tankspridda professorn som irrar fram i korridoren och letar efter glasögonen som sitter på pannan (eller än värre, på näsan). Vad jag har lärt mig efter 6 år som doktorand är att det är alldeles sant - vi blir såna. Särskilt i slutfasen av avhandlingsarbetet har synapserna förbränts så totalt under högspänningen från högvis med vetenskapliga texter, labyrintiska universitetsförordningar och självpåtagen isolering från yttre stimuli att vilken läkare som helst skulle diagnosticera en med annalkande alzheimer. Men det är fel diagnos - rätt namn på åkomman är akademensis.

Några tecken på att du drabbats:
Eftersom du insett att du är inkapabel att hålla det mest grundläggande uppgifter i minnet tar du till extrema åtgärder, som att rita med tjock OH-penna på handen eller tejpa upp det viktiga pappret på insidan av dörren - bara för att passera lappen när du går hemifrån som vore den kamouflerad, och en vecka senare fundera över vad det är för gråfärgad blobb på översidan av din hand som du just upptäckt.

Väl framme på jobbet hittar du tandkrämstuben i väskan, och inser att pennfodralet troligen ligger i badrumsskåpet.

Du kan ha en fotografisk minnesbild av en viss sida i en bok där just den där extremt viktiga minimala detaljen togs upp som du måste referera till - men du kan inte för ditt liv komma ihåg vilken bok, författare eller ens vad den handlade om i övrigt.

Du har i åtta dagar försökt komma ihåg att skicka ett mycket viktigt mejl, men varje gång du startar programmet slutar det med att du skickar ett dussin helt andra personer mejl.

Ena stunden noterar du att du ska på möte om 10 minuter, för att sedan inse på vägen hem att du fullständigt glömt bort att gå.

Mathandling resulterar alltid i att den där enda essentiella saken som du verkligen behövde köpa (typ mjölk eller bröd till barnens skolutflykt) inte hamnar i matkassen. Däremot av någon anledning kapris och kondenserad mjölk - du har ingen aning om varför.

Men strunt i det - nu har våren iallafall kommit till Uppsala.

Carolina Rediviva - universitetsbiblioteket

Fyrisån

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

5 kommentarer:

Anders Dahnielson sa...

Hmmm... Sådan är jag redan. Och då har jag ett par år innan jag ens kan bli doktorand. Hur ska det här gå?

ArchAsa sa...

Illa. Mycket, mycket illa.
;-)

Anna Olsson sa...

Fullträff. Inget aprilskämt. Och det värsta är att det så lätt blir kroniskt.

En god baksida är att när man någon gång gör saker och ting när de ska, på normalt sätt, som andra människor så känner man sig precis så där stark och oslagbar som när man just rest sig efter en rejäl förkylning.

mjn sa...

Ajajaj. Jag är uppenbarligen ordentligt drabbad! Åtminstone de tre sista punkterna stämmer precis.

F.ö. använder jag nu min iPhone-kalender som livräddare i minnesträsket. Tyvärr hjälper den inte om telefonen ligger kvar hemma...

Kenneth Ekdahl sa...

Sådan är jag också, och jag har inte ens vad som i dag skulle kallas godkänt betyg från grundskolan.

Det kallas i andra kretsar att vara nörd, en individ har en viss begränsad förmåga att hålla saker i ting i huvudet, fokuserar man en tillräckligt stor del av den förmågan på det man gör på en enda sak eller ett smalt område tenderar man att bli mindre bra på alla andra områden under den perioden. Mycket vanligt när man sysslar med programmering. Samma sak kan inträffa när ungar (i alla åldrar) fastnar vid ett facinerande datorspel, eller när man fastnar för en spännande bok.

Det är väldigt konstigt att man skapar behandlingshem för "datorspelsberoende" barn men inte för barn i bokslukaråldern, fenomenen är i princip identiska.

Det är alltså inte alls något specifikt för akademiker, och det är ett friskhetstecken, ett tecken på att man kan fokusera på sin uppgift i stället för att splittra sin uppmärksamhet på en massa saker så att man inte får något gjort riktigt bra.