måndag 27 april 2009

Visst är det sämre, men int är det värst

Den här morgonen på väg till jobbet på cykeln gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut - jag stannade upp och lyssnade på studiopratet i Rix FM Morronzoo. Vanligtvis driver de mig till vanvett (och varför tror så många kvinnliga radiopratare att de måste höja rösten och skriiika i mikrofonen?). Men nu hade de Gustav Fridolin i studion och den killen kan bara inte sluta prata klokt och bra. Jag noterade visserligen att han absorberat politiker-spinn-kursen bra och lyckades upprepa vissa fakta om och om igen oavsett vad som diskuterades, men så behövs det ibland för att få igenom sitt budskap. Huvudanledningen till närvaron var naturligtvis hans nya bok Blåsta! och det lilla tabloid-producerade "generations-kriget" mellan honom och Adamo. Vad jag gillar med mannen är att han uppenbarligen brinner för dessa frågor och sin generation och inte i första hand är ute efter att skapa rubriker och personkult runt sig själv. Som storasyster till en 80-talist har han mitt fulla stöd. Som 70-talist tänker jag åka snålskjuts eftersom så mycket klingar bekant.

I hårda tider är det hårt för alla - men det är kanske lättast att se vad som är svårt för den egna krestsen. Jag tycker alla, såväl 20-åringar som 60-åringar har rätt att uttrycka besvikelse, förbannelse och frustration - vi borde ha mer av den varan , inte mindre. Det tråkiga är när man vänder den ilskan inåt och börjar attackera varandra i någon sorts inbiten övertygelse om att just ens egen grupp har det så oerhört mycket sämre. Ta grafikern Ken, 55 år som intervjuas i SvD idag. Han är i den extremt jobbiga situationen att vara arbetslös. Han har utvecklat sig och lärt sig webbdesign, har jobbat på reklambyråer bland annat. Nu är det svårt att få jobb där.
– På de här flashiga reklambyråerna är det unga människor som anställer. De har
ofta en ganska felaktig uppfattning om hur man är när man har passerat 40, att
man skulle var någon tråkig, försoffad grå sak. Det är lite åldersfascism i det
här landet.
Suck. Jag förstår och lider med honom, men innan han börjar hojta att det är jobbigt för honom bör vi se över hans situation:
Ken fick jobb som lärling första måndagen efter det att han slutade grundkolan vid 16 års ålder. Han har haft jobb sedan dess och chans att vidareutbilda sig med få eller inga studielån. Han och hans sambo har ett hus de kunde köpa eftersom båda hade lägenheter att sälja. Han har ett yrkesliv med konstant arbete i 39 år!!

När jag började studera till arkeolog 1993, 19 år gammal, hade det alldeles nyligen införts krav på 1 års arkeologiutbildning för att få ett grävjobb. När jag tog examen 1995 krävdes det fil.kand. I dagens läge räcker inte doktrosavhandling, samtidigt som den långvariga yrkeserfarenheten hos projektledare inte heller räddar dem från varsel. Arkeologi är en speciell bransch, men liknande saker ser jag överallt. För att hindra floder av sökande krävs nu specialutbildningar på 4-5 år för att ens få chansen att söka, vilket innebär att de som kommer ut i arbetslivet redan har hundratusentals kronor i skuld om deras föräldrar inte var rika nog att betala utbildningen. Allmännyttan har demonterats och det krävs närmast att man köper lägenhet för att få rätt att ha sitt eget namn på dörren. Alla de där hyresrätterna som gjorts om till bostadsrätter? Gissa ålderskategorin på de flesta som kunde dra nytta av det. Vi kommer senare ut i arbetslivet och de flesta av oss har tur om vi får 39 års yrkesverksamt liv över huvud taget. Särskilt när man räknar med föräldraledigheten.
– Jag skickade iväg en ansökan till en reklambyrå i stan. När jag ringde hade de
fått 224 ansökningar, som 55-åring hamnar man väl inte på topp 10-listan direkt.
Men jag sade att de i varje fall inte behövde vara oroliga för att jag skulle
vabba, säger Ken.
Tack för det Ken. Åldersfascism kan ta sig många olika uttryck vet du.
– Det var bara en massa klyschor om att jag skulle se det som en utmaning
och börja med något nytt. Men när man är 55 år är det inte läge att utbilda sig
till arkeolog eller något, säger han.

Jag betvivlar att någon någonstans uppmanat honom att välja det yrke som alltid toppar tidningarnas sammanställning över sämst anställningsmöjligheter. Ken har nog goda förutsättningar att klara denna svacka - han har den där tillförsikten, engagemanget och öppenheten hos de lite äldre generationerna som jag avundas och tycker att vi alla kan lära oss av. Han letar friskt efter helt nya alternativa anställningsformer och jag önskar honom all lycka. Sen är det en annan sak att arbetsmarknaden fyllts upp av människor som aldrig haft anledning att se på framtiden och sina egna kunskaper och färdigheter med sådan optimism. Men vi försöker också, allt vad vi kan, trots "sist in - först ut", trots ständigt höjd pensionsålder, trots allt högre och högre krav, trots en skadskjuten fackrörelse och en allmänt utspridd tröstlöshet.

Då mår man bra av att höra Fridolin först av allt på morgonkvisten!

Än bättre mår man av att höra Mäster Allan.



Somt ska väl ändras och somt ska bestå.

Det som är obekvämt ändrar en på.

Det som en saknar det ska en ju ha.

Och visst är det bätter, men int' är det bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

6 kommentarer:

Martin sa...

Som storasyster till en 80-talist har han mitt fulla stöd.Till vilken 80-talist är Gustav Fridolin storasyster?

ArchAsa sa...

Var det verkligen en felsyftning? Meningen kan misstolkas men jag tror inte den är grammatisk inkorrekt.
Men så disputerar jag inte i svenska gu'bevars...

Martin sa...

Både huvudsatsens och bisatsens subjekt är "han", d.v.s. Fridolin.

Man kan plocka isär de två satserna såhär:

1. Han är storasyster till en 80-talist.
2. Han har mitt fulla stöd.

ArchAsa sa...

Jag hade kunnat skriva "Eftersom jag är en..." istället för "Som...", men jag är inte helt övertygad om att min meningsbyggnad därmed är felaktig i sig. Det finns en hel del meningar som kan missuppfattas utan att vara grammatiskt inkorrekta. Eftersom "storasyster" här omöjligen kan hänvisa till Fridolin (annat än i queer-teori) så framstår syftningen för mig som acceptabel. Kanske inte optimal, men heller inte inkorrekt. Men jag kan mycket väl ha fel.

Emma - av Fridolins årgång sa...

men du, du uttrycker väl läget minst lika skarpt som friddan, det här var jätteintressant läsning! att arkeologer hade det så tufft visste jag inte, med de här ökade kraven och så.

ArchAsa sa...

Jag tror snarast att kraven ökat ganska konsekvent över alla yrkesgrupper - arkeologer avviker vare sig uppåt eller neråt. Undrar om någon i dagens Sverige skulle kunna få jobb direkt efter gymnasiet på Försäkringskassan eller dylikt.

Ingen väljer så klart arkeologi för att man tror att det säkert ger jobb - om inte annat så tillbringar lärarna den första terminen med att banka ur den villfarelsen ordentligt. Men jag vet lärare, geologer, systemtekniker, ekonomer, matematiker och civilingenjörer som kämpar för att få in en fot på arbetsmarknaden, så jag är i gott sällskap.