Kalle Teodor och sälen

Det är inte alltid soligt och glatt i skärgården. Under natten vällde ett hejdundrande åskväder in och på morgonen låg dimman tät. Regnet kom och gick och till slut satte vi av så sakteliga för motor mot Harö. Vi hade haft en idé om att lägga till vid Harö livs och köpa lite färskvaror och något gott till ungarna men just när vi var framme så drog ett rejält regnväder med hård blåst in vilket gjorde det närmast omöjligt att ankra vid bryggan. Efter någon halvtimma då vi försökt vänta in bättre väder, men tvingats avbryta ett till försök då en enorm Cinderella-båt dundrade in till bryggan så struntade vi i det företaget. Istället lade vi till i samma vik vid Harö där vi började veckan och bytte till torrare kläder. Lite sällskapsspel och en flytt av båten för att anpassa läget mot vinden som växlat tog upp resten av eftermiddagen.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Pyttsan!

Till kvällen klarnade det upp tillräckligt för att vi kunde sparka ut ungarna ur båten och ta dagens första riktiga promenad. Vi vandrade upp till klipporna där man får en fin utsikt mot Rödkobbsfjärden och horisonten. Vinden var frisk men ganska varm ändå, och skön efter denna fuktiga dag. När vi stod där på klipporna och sjöng Kalle Teodor ropade plötsligt Fredrik att han såg en säl. Vi andra spanade men hann inte se den innan den dök ned bland vågorna. Vi stod kvar ett tag till och sjöng och plötsligt dök den upp igen och nu såg vi alla den – ett huvud över vågorna som kikade in mot klipporna. Vi stod ganska högt ovanför men den var inte mer än 20-30 meter ut från stranden nedanför oss. Stor och silvrig, förmodligen en gråsäl. Ett par gånger till hann vi se den, sista gången på väg mot Sandhamn.

Var är fotot kanske ni undrar? Finns inget. Jag, som släpar med mig kamera vart jag än går, hade lämnat den i båten! Men jag grämer mig inte så mycket (bara lite) över den missen eftersom Murphy's lag inneburit att vi aldrig fått se den om kameran varit med. Och den härliga upplevelsen hade jag inte velat vara utan.

Minns du en sjöman för länge länge sen
Minns du hans namn var Kalle Teodor
Aldrig så ser du den sjömannen igen
Han vilar i havet Kalle Teodor
Men i stormen kan man höra nån som ropar
Hej Hå!
I från havets djup det kommer och det låter så
Hej Hå!

I storm på Biscaya gick skeppet i kvav
Skeppet där segla Kalle Teodor
Och därför så vilar han nu i sin grav
Vaggad av sjögräs Kalle Teodor
Men i stormen kan man höra nån som ropar
Hej Hå!
I från havets djup det kommer och det låter så
Hej Hå!

Yngst av de sjömän på böljorna for
Det var den lille Kalle Teodor
Och därför så grät ju och sörjde hans mor
Men nu minns väl ingen Kalle Teodor
Men i stormen kan man höra nån som ropar
Hej Hå!
I från havets djup det kommer och det låter så
Hej Hå!
(Text: Astrid Lindgren, Musik: Georg Riedel)

Läs även andra bloggares åsikter om segling, skärgården, säl

Kummel och tumlare

Vi bröt upp ganska tidigt från Björkskär på tisdag morgon för att komma till Lilla Nassa i god tid och få en vettig båtplats. Något som blivit alltmer nödvändigt de senaste 10-15 åren då allt fler skaffar stora motorbåtar och segelbåtar med GPS som gör skärgården mer tillgänglig. Det kan naturligtvis skapa viss trängsel men på den ljusa sidan kanske fler får upp ögonen för hur viktigt det är att bevaka denna fantastiska natur och den allemansrätt som ger oss alla tillgång till den. Sen skulle man visserligen kunna önska att någon Magdalena Ribbing-typ tog på sig att lära en del av dem lite grundläggande sjövett som väjningsplikt och att inte dundra in med jättestor motorbåt kl 7.15 i en naturhamn och tvinga folk strula med tampar och ankarlinor...

Sprickopp, hamnen på Lilla Nassa

Kumlet på toppen av ön

Ungarnas abborre-fångst. Stektes till middag.

Solnedgång

Lilla Nassa är ungarnas favorit och innerligt uppskattad även av deras föräldrar, fenomenalt vackert - men de upp för de enorma paddorna som kryper fram under bodarna vid solnedgången.

Idag for vi vidare och lade oss vid Lökaön som har en bra hamn för nordliga vindar. På väg över Björkskärsfjärden såg vi något i fjärran som vi båda tror inte kan ha varit något annat än en flock tumlare: helvita kroppar som rörde sig upp och ned i vattnet men som tyvärr dök ned och försvann innan vi kom nära. Fantastiskt!

Lökaön kan inte konkurrera med Lilla Nassa, men det finns ljusglimtar. I eftermiddags kom bullbåten förbi med färskt bröd, bullar, glass och hederliga gamla DN. Hela familjen blev på gott humör.


Läs även andra bloggares åsikter om skärgården, segling, sommar, semester, Lilla Nassa

Skepp o'hoj!

Kråkvilan, Björkskär

Vår planerade seglingssemester fick lite hicka när vi förra veckan upptäckte att det var en betydande läcka i självlänsen. De flesta små segelbåtar behöver inte länsen nåt nämnvärt, men vår Magnifik Midget tar ofta in vatten över sin låga regling och med två barn i båten chansas det inte. Vi tog plan B och hyrde en Maxi 77:a från Bullandö så även om vi får kortare tur så börjar och slutar vi ute i skärgården. Vi brände på för motor ut till Harö på söndag kväll och idag seglade vi vidare till Björkskär. Även om vi fortfarande omfattas av civilisationen i så mån att viss internet-uppkoppling kan fås så får vi se hur det blir om/när vi kommer längre ut. Här är lite bilder så länge.

Ristning av kompass med bomärke från 1661

Helt gäng blåvinge-fjärilar i fackelblomster

Svala tar en paus

Läs även andra bloggares åsikter om segling, skärgård, Björkskär

Vådan av rubriker

Arkeologerna på UV Öst har med viss skräckblandad förtjusning upptäckt en av sidoeffekterna av att blogga: man blir läst.
Om nu någon har missat det (och vilken sten bor du under i så fall?) så påträffade de ett hornföremål med uppenbar fallosform vid utgrävningarna av en mesolitisk boplats i Motala. Två av arkeologerna skrev ett blogginlägg om betydelsen av fallossymboler i förhistoriska samhällen men skrev även smått skämtsamt att det kanske rörde sig om en sexleksak. Skämtsamt eftersom föremålet ändå är så pass litet och tunt så är det inte särskilt troligt att det haft den användningen.

Men har man en gång skrivit en sak på nätet så tenderar det att få sitt eget liv - särskilt om man använder vissa extremt laddade ord och termer. Jag lät med flit bli att lyfta upp fyndet på den här bloggen eftersom jag kände på mig att det lätt kunde ge upphov till diskussioner jag inte riktigt kände för att moderera så här mitt i semestern. Martin Rundkvist var modigare än mig och efter det så var bollen i rullning på en global skala. Och det som var skrivet halvt på skämt har blivit en närmast etablerad sanning.

Göran Gruber, en av grävledarna, intervjuas nu lite mer ordentligt i Sveriges Radio för de som vill få en mer ofiltrerad version än media ofta rapporterar - fast jag tycker att det första blogginlägget duger bra nog (om man ignorerar rubriken). Vad jag skulle önska både från det och även från Görans intervju är lite tydligare ställningstaganden att det är en milsvid skillnad på fallossymbol och sexleksak.

Om jag skulle rekommendera ett häftigt fynd från Motala för pressen att uppmärksamma (och det finns många att välja ifrån) är det fyndet av vad som onekligen verkar vara en hajtand i lagren. Den tanden måste ha kommit långväga ifrån, allra minst Västkusten och möjligen än längre bort och även om det har påträffats val- och delfinskelett på västkustens mesolitiska lokaler så är vi inte bortskämda med hajar... Tanden är extremt unik i svenskt material och måste onekligen ha setts som speciell när den bars av sin ägare. Otroligt häftigt.

Men jag är inte dummare än att jag förstår vad som säljer lösnummer: sex, droger och ond, bråd död. Men hajen lär ju ha dött i alla fall...


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Motala, stenålder, populärvetenskap, mesolitikum

Det ska vara 3D-arkeologi i år

Uppdatering: Ibland är det lite läskigt hur slumpen verkar. Jag fick inspiration till det nedanstående inlägget utifrån en länk jag hade sparad i min "tips-mapp" sedan mars om 3D-utskrift av ett förhistoriskt föremål och kombinerade det med vad jag läst för någon vecka sedan om 3D-scanning av en utgrävning. Nu visar det sig att Vetenskapsradion sände ett inslag samma dag om arbete med 3D-teknologi i arkeologins tjänst. De publicerade det på webben 13 minuter efter det att jag publicerat min bloggpost. Scary. Fast kul. Så lyssna på det också.

Ungarna fick sin första upplevelse av 3D-bio i veckan (Shrek 4), fast dottern som tidigare fått uppleva Tekniska Museets mer skräckframkallande version var inledningsvis extremt nervös. men det gav snabbt med sig och båda är nu frälsta. För mig var det bara andra gången jag såg film i denna version, första var Avatar och jag tycker att i rätt omständigheter så är det ett kul tillskott till upplevelsen. Däremot hoppas jag att inte allt görs i 3D av bolagen för tekniken har en del nackdelar också.

3D gör sin frammarsch även inom arkeologin. Sedan några år tillbaka sker ibland 3D-scanningar av utgrävda ytor eller landskap för att ge en bättre översyn av lokalen. Nu senast av Ludvig Boltzman Institutet vid väg 288 där UV Uppsala gräver. Men varför nöja sig med det? 3D-skrivare har en del säkert hört talas om och tillverkarna hittar på roliga gimmicks för att kunna sälja dom. Som t ex den här firman som testat att göra en kopia av ett vikingatida bältesspänne utlånat av Länsmuseet Halmstad. På deras sida kan man även se en video av kopian.

(Fotot tillhör Creative Tools)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, 3Dscanner, 3D

Vetenskapsbloggarna och Pepsigate

Det senaste veckorna har det blåst upp en närmast perfekt storm runt Seed Magazine och deras bloggportal Scienceblogs. Den senare består (eller bestod) av ett drygt 80-tal utvalda vetenskapsbloggare som utan någon yttre inblandning huserar sina bloggar under detta paraply och får en blygsam ersättning utifrån hur stor läsekrets de har. SB har ett antal tunga namn som skriver, mycket välbesökta bloggar och ett gediget rykte i bloggosfären men startades som ett sorts bihang till den "egentliga" populärvetenskapliga publiceringen i det ambitiösa Seed Magazine - som dock upplevt samma kris som de flesta andra tidskrifter och numera existerar bara på nätet. De bloggare som inbjudits i gemenskapen spänner över allt från humaniora till naturvetenskap och de är alla utbildade och dessutom ofta aktiva forskare inom sitt eget fält. De har plockat med sig sina redan etablerade bloggar och läsare till SB och utbytet har därmed varit gynnsamt för alla parter.

Det har alltid funnits en del problem (inte minst i form av bristande teknisk support) men på det hela taget har det varit en livaktig, engagerande och debattvillig miljö. Tills bloggarna ifråga en dag utan förvarning meddelas att Pepsi numera får husera sin vetenskapsblogg på SB. Som alla stora livsmedelsföretag anställer naturligtvis Pepsi en stor grupp forskare och utan tvekan är den forskning som bedrivs där intressant. Det stora problemet är dock att en företagsblogg av naturliga skäl aldrig kan förväntas vara annat än styrd av PR-intressen och bloggen ifråga märktes på inga vis ut som annorlunda än någon av de individuella bloggarna. En läsare som trillade in kunde inte se att denna blogg agerade utifrån andra principer än självständiga forskare som skrev om sin egen och andras forskning. Om man jämför det med vanlig media så skulle det vara som om Pepsi hade sin egen sida garanterad i Vetenskapsdelen utan att det märktes ut att artiklarna inte skrevs av journalister utan av företagets anställda.

Många bloggare blev heligt förbannade, andra var mest undrande och en del brydde sig inte värst. Det som gjorde att allt snabbt eskalerade (i bloggar, på twitter mm) var att Seed inte kommunicerade eller diskuterade frågan med de skribenter som genom sitt hårda och envetna dagliga arbete garanterade att SB hade så hög status. En del började hoppa av och avhoppen bara ökade. I skrivande stund har några av mina absoluta favoriter meddelat att de lägger av. Ilskan handlar bara i andra hand om det etiskt svajiga i att plocka in en företagssponsrad blogg i detta sammanhang. Det mesta handlar om den bristande förståelse och kommunikation som fortfarande finns mellan de som jobbar inom traditionell media, där nätet och bloggar mest ses som amatörmässigt glansverk, och de som ser sig som seriösa vetenskapsförmedlare som råkar använda sig av bloggverktyget för att nå ut.

Martin Rundkvist som huserar sin arkeologblogg på SB har skrivit lite om kontroversen också och förklarar varför han tills vidare håller sig kvar. Men som han noterar handlar det nu om mycket mer än Pepsi. Om ni tror att detta är en storm i ett litet virtuell vattenglas så har ni bara delvis rätt. Scienceblogs är tillräckligt inflytelserikt för att konflikten ska ha vållat viss uppståndelse även i media. I Guardians opinionsdel Comment is Free dök det upp en ganska märklig artikel som anklagade de avhoppade bloggarna för att försöka censurera Pepsi, vilket i sin tur resulterade i ett debattsvar. De som vill läsa mer om Seed och Scienceblogs bakgrund och om fejden samt alla andra bakomliggande problem som bidragit till eskaleringen kan med fördel läsa Bora Zivkovic avskedshälsning. Läs den även om du är intresserad av hur bloggande inom ett nätverk påverkar forskare och mycket mer.

Igår meddelade Scienceblogs obestridda stjärna PZ Myers att han strejkar tills en hel del av dessa strukturella problem ses över och rättas till för framtiden. När Pharyngyla ryter så lyssnar även publicister - han har tydligen inbjudits till ett möte ganska omgående. Annars kanske de riskerar förlora honom och många fler till Discoverblogs, som de tidigare tappade Carl Zimmer och Ed Yong. Vi får hoppas att det kommer något gott ur denna sorgliga soppa...


Läs även andra bloggares åsikter om Sceinceblogs, Seed Magazine, Pepsico, vetenskapsbloggar, vetenskap, populärvetenskap, vetenskapsjournalism, media

Vetenskapsbloggskolan Del 4

Dags för ett nytt avsnitt i min lilla serie om att blogga kring vetenskap och forskning. Mycket som jag skriver är naturligtvis relevant oavsett bloggtema, men för akademiker som vill nå ut med lite populärvetenskap kan det vara extra viktigt med vissa aspekter. Det gäller inte minst hanteringen av kommentarer.

Din värste vän och bästa fiende - kommentatören
När jag varit och pratat om mina erfarenheter från bloggen i olika sammanhang så är det just kommentatorerna som väcker mest undran, oro och olust hos många potentiella bloggare. Att öppna upp sig och sin text för direkt respons av vem som helst, som dessutom kan vara helt anonym, gör folk väldigt nervösa. Det finns inte sällan en föreställning om att nätet är fyllt av ondsinta troll som spyr galla och rent olagliga åsikter omkring sig vart de än kommer åt. Det är knappt att de tror mig när jag berättar att jag under mina tre år med bloggen knappt fått radera mer än 10 kommentarer sammanlagt - tre av dem var från en uppenbart sorgligt psykiskt sjuk individ som skrev obegripligt långa texter. Sen var det ett litet antal "spam-inlägg" där folk försöker pusha produkter eller sajter i rent vinstintresse. Och nåt enstaka inlägg som gick över gränsen i sitt språkbruk. Och då har jag ändå bloggat om vikingar, samer och DNA...

Personligen älskar jag kommentarer. Det häftigaste jag har varit med om på bloggen var min första kommentar från en läsare. Vi höll inte med varandra men fick till en riktigt intressant diskussion. Det är kommentarerna som gör hela blogg-företaget värt att slita med. Visst, jag kan se i statistiken att folk är inne och läser men att få kommentarer betyder att någon reagerat på vad jag skrivit - vare sig det är negativt eller positivt. Genom kommentarer har jag hittat andra bloggar och mer information. Jag har lärt känna människor jag aldrig annars skulle ha träffat. En blogg utan kommentarer är som kärlek utan beröring: frustrerande och i slutändan meningslöst.

Med det inte sagt att kommentarer inte kan vara sårande, knäckande och allmänt jobbiga. Så det gäller att tänka efter lite vad som är en vettig reaktion.

Om någon pratar med dig så svarar du!
Jag hade en gång en lärare som aldrig sa hej när man mötte honom. Till slut fick en kamrat nog och konfronterade honom: "Varför hejar du aldrig!?" Han tittade förvånat på henne och svarade: "Jag trodde det räckte med att titta."

Nej, det räcker inte med att titta.
Nät-etikett är inte annorlunda än vanlig etikett. Om någon säger något till dig så svarar du. När jag kommenterar på en blogg själv vill jag gärna se att jag inte "pratar för mig själv". Använder bloggaren kommentarsfältet som en soptipp, eller är han/hon genuint intresserad av sina läsares åsikter? Jag återvänder till de bloggar där jag känner mig bemött, inte där jag känner mig ignorerad. Även om kommentaren är kort och intetsägande så kan det vara en god idé att visa att du sett den. Och komplimanger ska man alltid tacka för (om man vill ha fler och det erkänner jag att jag vill *^_^*).

Anfall är inte bästa försvar!
Sannolikheten är stor att ett flertal kommentatörer kommer sätta dig på plats. Antingen för att de inte håller med dig eller än värre - för att de upptäcker fel du gjort (tro mig, du kommer begå misstag). Det är lätt hänt att man går i försvarsställning, särskilt som personen ifråga är ansiktslös och okänd för dig.

Inte sällan fostras akademiker att behandla debatter som slagfält och kritiker som förrädare. Detta är inte bra i seminariemiljö och det är fullständigt ovettigt på en blogg. Var artig. Erkänn när du hade fel, det gör inte ont - tvärtom ger det respekt. Förklara varför du inte håller med utan att vara snorkig översittare. Ta kritik och andra åsikter seriöst, men var heller inte rädd för att visa ryggrad om du tycker att någon är helt ute och cyklar. Men tänk på tonen när du gör det. All kommunikation som inte sker ansikte-mot-ansikte tenderar att bli så mycket kärvare för de inblandade. Tänk dig om det var ett klassrum och en student ställde frågan - hur skulle du agera då?

Troll och annat otyg
Rådet ovan gäller människor som i grunden är vettiga och intresserade av en dialog. Sen finns det en viss sorts störda personer som verkar leva på att skapa konflikter, osämja och dålig stämning. Inte sällan kan de agna genom att skriva något i stil med "det här var den sämsta blogg jag, läst, kan du ens skriva..." eller nåt dylikt. Eller så ger de sig på och sågar något centralt ("humaniora är meningslöst", "vetenskapen har bara lett till elände", "Astrid Lindgren var obegåvad" osv). Troll dödas med solljus eller med syrebrist. Antingen kan du svara sockersött och jättesnällt, gulla ihjäl idioten. Eller så undviker du helt att svara på det kontroversiella de agnade med. Om de ändå blir ett återkommande problem så finns det mer drastiska tekniska åtgärder man kan ta till, men för mig har solskenet räckt till.

Kontroll eller tillit?
Även om du tillåter kommentarer så kan du ofta ställa in olika förbehåll. Från att kräva att de som kommenterar ska ha registrerade nät-konton och godkänna varje enskild kommentar innan de visas på bloggen, till att släppa fram allt och ta hand om problemen i efterhand. Vilken metod du väljer beror delvis på vad du personligen känner dig bekväm med och delvis på vem du är och vad du bloggar om. Vissa ämnen är så kontroversiella (Mellanöstern-konflikten, hbt-frågor) att det kan vara en god idé att gardera sig. Men bygg inte upp för höga murar i onödan, då det bara kommer leda till att du tappar läsare. Inled hellre med total tillgänglighet och bygg på med säkerhet efterhand som det behövs. Jag har vid vissa tillfällen tagit bort möjligheten att kommentera anonymt då det har dykt upp konstiga inlägg, men då dessa försvunnit har jag återgått till den lägre säkerhetsinställningen. Jag får mejl varje gång någon kommenterar och det duger bra nog för mig som kontroll. Börja på minimum och bygg på, inte tvärtom.

Nu har vi kommit så pass långt att nästa avsnitt kommer handla om hur du faktiskt kan få tag på de där läsarna och få folk att märka din blogg.

Tidigare delar i Lilla Vetenskapsbloggskolan:
Del 1 - Varför blogga?
Del 2 - Vem pratar du med?
Del 3 - Vad en blogg inte är

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, vetenskapsbloggar, populärvetenskap, bloggskola

Världshistoria genom tingen

Flydde till Öregrund i veckan, min första riktiga semestervecka med ungarna. Det var nästan för varmt att vara på stranden och vattnet gav bara tillfällig lindring. Hetta och barn och bestyr innebar att jag faktiskt aldrig satte på min dator under hela vistelsen. Om jag hade startat upp den hade det betytt att jag känt mig manad att kolla upp mina tre aktiva epost-konton och följt upp ytterligare tre-fyra av mina sociala aktiviteter på nätet. Och jag orkade bara inte. Jag drabbades inte av någon värre abstinens tack vare mobilen där jag kunde hålla koll på att inga kriser inträffade. Roade mig med att testa Kringlas android-app med goda resultat t ex. Gillar framförallt funktionen "sök där jag står" som visar de närmaste fornlämningarna och kulturminnena. Önskar bara att man kunde utgå från den punkten och utöka sökningen på kartan åt olika väderstreck.

Istället låg jag i hängmattan och lyssnade på årets absolut bästa podsändning ur min synvinkel. BBC håller denna sommar på med en serie: "A History of the World in 100 objects". Varje 15-minutersprogram utgår från ett förhistoriskt föremål i British Museums löjligt häftiga samlingar från hela världen. Upplägget är inspirerat och så där hejdlöst ambitiöst och välproducerat som bara britter klarar av. Neil MacGregor, museets chef, berättar med patos och passion och har i varje avsnitt bjudit in kommentatorer som är allt från akademiska stjärnor som David Attenborough, Anthony Giddens och Ian Hodder (om du är arkeolog vet du vem han är) till arkitekter, konstnärer, religiösa ledare, och satirtecknare. Föremålen pendlar mellan keramikskärvor och sandalprydnader till smycken och konstverk av unik status. Man kan lyssna på programmen direkt över datorn eller ladda ned dem (högerklicka och välj "spara länk som").

Stenmortel från Papua Nya Guinea som användes vid matproduktion. Hör mer om den och om övergången till domesticerad ekonomi i allmänhet och läs mer information på BBC hemsida. Fotot tillhör British Museum

Jag rekommenderar att lyssna på dem i ordning, för de följer vissa teman som bara delvis är kronologiskt bestämda. Hör om den neolitiska jadeyxan hittad i England vars råämne bröts i Alperna och som tillverkades i norra Frakrike, om den försvunna Indus-kulturen, om Clovis-pilen från Amerika, majsguden från Mexiko, den paleolitiska skulpturen av simmande renar och mycket, mycket, mycket mer.

Uppdatering: Avsnitt 19 handlar om ett alldeles unikt guldföremål som hittades i en bronsåldersgrav i Wales på 1800-talet. Den danska arkeologen Marie Louise Stig Sörensen som är specialiserat sig på bronsåldern och på barn och ungdomar i förhistorien intervjuas i programmet. Hon är sedan många år verksam vid Cambridge universitet.

De har hittills bara nått avsnitt 70 så det är en pågående serie. Du kan naturligtvis titta på bilder på föremålen också. Det är helt fantastiska web-sidor också.

Det enda jag har att invända var att de snodde min idé om ett bokprojekt och gjorde det bättre än jag kunnat göra desstom! Ibland får man tåla sådana övergrepp...

Förresten såg jag att BBC snart kommer med en ny TV-serie om Normanderna och hur de för alltid förändrade Storbritanniens historia. Får man hoppas att någon smart svensk tv-kanal omgående köper in denna serie?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, podradio

Robin Hood: underhållning och sanning

Igårkväll, medan uteserveringarna packades av folk som ville svalka sig i värmeböljan och titta på killar i färgglada tröjor som springer efter en boll, gick jag och några kompisar och tittade på Robin Hood av Ridley Scott. Vi var helt ensamma i den mörka svala salongen så det var som en provat filmvisning. Eftersom jag är yrkesskadad tänkte jag göra en dubbel recension, en av filmen om nöje och en av dess historiska korrekthet (så pass spoiler-fri jag kan göra den).

Upplevelse:
Filmen var välgjord, rolig och dramatisk. Säga vad man vill om Scott men han kan göra film så det stänker om det. Inte bara tekniskt, utan även som en regissör som får ut det bästa av sina skådespelare. Russell Crowe var bra som en Robin som en ärrad kämpe som var allt annat än kunga-romantiker och som inte hade några onödigt påtagliga etiska problem med att plocka smycken och utrustning från döda män. Cate Blanchett är alltid bra i allt hon tar för sig och hon var det här också som en husfru som får slita hårt på åkern för att få godset att gå runt i en tid då män och mat är sällsynta. Max von Sydow som ibland kan ringa in sina roller var i sitt absoluta esse som åldrad patriark: riktigt, riktigt bra. Birollerna var fyllda av starka skådespelare varenda en.

Det enda jag har direkt att invända mot storyn var hur underhistorien om de förvildade pojkarna i skogen fullständigt tappades bort och löstes utan någon som helst förklaring. Av en potentiellt intressant historia blev ingenting kvar. Jag tycker även att Marions uppdykande mot slutet var lite väl påklistrat och ologiskt. Jag är för girl-power, men det är lätt att det slår över mot det absurda (och bära någon i ringbrynja och rustning - snälla...)
En mycket bra matiné-film hur som helst, väl värt pengarna, även om den inte riktigt når upp till Gladiator (men vilken film gör det?).

Betyg: 4


Historisk korrekthet:
Här tar vi snabbt en djupdykning. Vi inleder visserligen trevligt nog i Frankrike där kung Rikard attackerar en befästning (som dock i verkligheten tillhörde hans egen vasall, och inte som det insinueras i filmen ett försök att bråka med fransmännen). Ett bärande tema i filmen är nämligen den vid det här laget ganska uttjatade rivaliteten mellan engelsmän och fransmän som framförallt amerikanarna verkar oförmögna att överge. Och måste alla franska kungligheter framställas som omanliga mesar (se: Braveheart, Elizabeth mm)? Det är dessutom mer än vanligt malplacerat i detta sammanhang. Den dynasti som Rikard och John tillhörde (ibland kallad Plantagenet) såg sig nämligen aldrig som engelska. De lärde sig knappt prata engelska!

Plantagenets var arvtagare av den normandiska erövringen av England som skett endast 150 år tidigare (3-4 generationer). Huvuddelen av deras förläningar fanns i det vi idag kallar Frankrike och England sågs mest som en koloni som man kunde få massa skatter ifrån, likt Palestina för romarna. Men makten över England gav dem rätt att få titulera sig kungar. En viktig detalj: Rikard, John och deras föregångare var formellt sett vasaller till den franske konungen. De gjorde också hellre anspråk på att vara rättmätiga pretendenter till den franska tronen än överherrar för ett gäng efterblivna anglo-saxer och kelter.

Filmens andra tema är att leda fram till undertecknandet av Magna Carta, ett intressant juridiskt dokument som slår fast att kungen lika mycket som adelsmännen är underställd lagens bokstav. Kung av Guds Nåde men med förbehåll, med andra ord. Även om dokumentet omfattade alla fria män så var det främst ett försök av baronerna att återta en del av makten som under de senaste generationerna alltmer centraliserats i kronan. I filmen framställs detta som närmast den amerikanska frihetsförklaringen om att alla är jämlika - vilket nog inte en enda baron eller riddare skulle ha ställt sig bakom. Jag blev också störd av de minst sagt övertydliga anspelningarna på frimurarna: att en stenhuggare skulle ha legat bakom dokumentet. Lejonet är en av frimurarnas viktigaste symboler och jag skulle gissa att citatet "rise and rise again, until lambs become lions" har någon sorts speciell mening här. Jag har inget emot organisationen, men jag tröttnar på återupprepade försök att göra dem till viktiga spelare alla viktiga historiska händelser.

Tiden efter Rikards död var turbulent, men den utmärktes framförallt av att John desperat försökte återta de franska områden som han och brodern förlorat till kung Filip II. Det var John som invaderade Frankrike, inte tvärtom. Och baronernas uppror mot kronan dröjde över 15 år sedan John kröntes till konung, medan det i filmen framställs som om det hände närmast direkt. Jag betvivlar även att aristokratin i England som själva etablerades vid den normandiska erövringen skulle identifierat sig själva med den engelska pöbeln och inte med den franska aristokratin. Deras intresse var att bibehålla makt och självständighet gentemot monarken, inte kämpa för en nationsidentitet de knappt uppfattade.

Men det var bara en scen som fick oss arkeologer att högt stöna i salongen: begravningen av en av dessa adelsmän som skedde via gravbål. Kremering! En kristen som lät sin kropp brännas upp skulle inte kunna återuppstå på Den Sista Dagen, det var ett otvetydigt tecken på hednatro. Det hade varit fullständigt otänkbart att kremera en adelsman vid denna tid om man inte var beredd på att uteslutas ur kyrkan.

Betyg: 1 (kläder och vapen ser rätt ut för det mesta)


Läs även andra bloggares åsikter om film, Robin Hood, Ridley Scott, historia, medeltid,

Vägar till järnåldern

Den här veckan passade jag på att ta mig ut till ett par av SAU:s grävningar för att få lite koll på platserna. Jag började med att åka 288:an norrut mot Östhammar där det denna sommar går att se varselväst-klädda arkeologer klättra runt på impediment lite varstans. Arbetet med att bredda vägen innebär att ett mycket intressant brons- och järnålderslandskap kommer i dagen, i områden som under denna tid hade en ännu närmare anknytning till kusten. UV har hand om flertalet av de undersökningarna som man kan följa på deras projektblogg: hus, gravar och arabiska silvermynt.

Båtformad stensättning på Rasbo-gravfältet, sedd från aktern...eller fören. (Foto: Åsa M Larsson)

Men jag begav mig till Rasbo Raä 659 där SAU gräver ut ett litet gravfält med stensättningar från järnåldern. Framförallt finns där en rejält snygg båtformad stensättning. Båtar och gravar har ett långt och komplicerat förhållande i Skandinavien. Om enbart konturerna till båten är markerad med stora stenar kan den tillhöra antingen bronsålder eller yngre järnålder, men kompakta stensättningar som denna tillhör den senare perioden. Dessutom förekommer "riktiga" båtgravar där de döda lagts ned i riktiga träskepp och begravts under en liten jordhög. De tillhör genomgående Vendeltid, så benämnt efter den kanske bästa kända fyndplatsen som ligger här i Uppland.

Framrensning av gravarna. Elisabet Pettersson, Sanna Eklund (grävledare) och Malin Lucas som är inlånad från Upplandsmuseet. Skeppssättningen syns i bakgrunden bakom grävskopan. (Foto: Åsa M Larsson)

Stensättningar från yngre järnåldern kan ha en hel del olika former: runda, kvadratiska, rektangulära, treuddar, skepp. Det vanligaste var att de döda begravdes kremerade, men en del skelettgravar finns också. Inte sällan visar det sig när man börjar rensa av ett gravfält att det dyker upp små tillskott, sekundärgravar och delvis utbyggda gravar vilket gör det svårt att bedöma i förväg hur pass stora insatser som behövs.

Delvis framrensad stensättning, troligen kvadratisk. Förutom den primärt gravlagda måste man vara beredd på att det kan finnas sekundära gravar i eller intill packningen. Formen på gravarna hade troligen någon sorts betydelse, men det är inte lätt att avgöra i vilken mån det beror på kön, ålder, social ställning eller alla tre eftersom benen är brända och fragmenterade och gravgåvorna ofta ganska få - de som bevaras i alla fall. (Foto: Åsa M Larsson)

På torsdagen tog jag istället mig västerut till Gilltuna vid Västra Aros, eller Västerås som staden numera kallas. Här är det istället en enormt stor boplatsyta som ska undersökas, med lämningar som möjligen kan spänna från förromersk tid till folkvandingstid, dvs århundradena före och efter Kristi födelse. Platsen ligger inte långt från Skälby som SAU undersökt tidigare. Hela landskapet runtom Västerås är fullkomligt pepprat med järnålder. Kombinationen av Mälaranknytning, Svartån som leder upp i Bergslagen och den stora rullstensåsen gjorde platsen till en knutpunkt för många under förhistorien - ända bak i stenåldern.

Gilltuna, Västerås. Tuna-namnen brukar i sig vara en tydlig vink om att det finns järnåldersbosättningar. Det är ett gammalt germanskt begrepp som betyder gård men som levt kvar i olika betydelser därefter. Som tun i svenskan och town i engelskan. Tuna-namnen verkar ha etablerats främst under äldre järnåldern då de ofta förekommer med de äldre gudanamnen Frö (Frej), Ull och När - även om finns några Tortuna också. (Foto: Åsa M Larsson)

Gilltuna-undersökningen har bara hunnit inledas, men det finns tydliga platåer i den gamla åkermarken som borde komma från huskonstruktioner, en hel del härdar och malstenar har grävts upp och när jag var ute höll de precis på att rensa fram en välbevarad stensträng.

Frands Herschend, professor i arkeologi och styrelseordförande i SAU rensar fram en stensträng i leran. Tony Engström (grävledare) och Fredrik Andersson håller ett öga på honom. Stensträngar förekommer i de gamla jordbrukslandskapen och utgjorde troligen del av större ägosystem. En till stensträng kan anas bortanför Tony. (Foto: Åsa M Larsson)

Apropå Tuna ska jag nu ta en sväng förbi Helena Hulth som håller koll på schaktgrävningar ute i Ultuna alldeles intill där jag bor i Ulleråker. Järnåldern är inget som man lätt undkommer när man bor i Uppland...

Uppdatering: tryckfels-Martin har vart framme igen och påpekade att jag råkade skriva båtformad skeppssättning - vilket är lite överdrivet. Stensättning ska det va' så klart, har ändrat.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, utgrävning, Gilltuna, Västerås, Rasbo, gravfält

800 000 år gammal bosättning i England

Några snabba länkar till nyheten att arkeologer i Norfolk har hittat stenredskap daterade till 800.000 år gamla, vilket puttar den äldsta mänskliga bosättningen i Nordeuropa tillbaka över 100.000 år.

Vetenskapsradion intervjuar Lars Werdelin, Wired visar bilder på flintan och Guardian har en trevlig liten video från platsen och intervjuer med brittiska arkeologer som berättar om miljön då det begav sig.

Chansen att vi skulle kunna hitta så gamla lämningar i Sverige om det var så att Homo heidelbergensis kom ända hit också är tyvärr extremt liten. Inlandsisen och avsmältningen har malt, slipat, krossat och sköljt undan så gott som allt. Men man kan ju drömma...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Norfolk, paleontologi, stenålder,

Problem med kommentarer

Hela dagen har det varit strul med kommentarerna på Blogger (Blogspot). Jag får meddelande om att någon kommenterat men de dyker inte upp i bloggen. Detta är ett globalt problem och Google ska tydligen jobba på att fixa det. Frustrerande, men det finns inget att göra...

Uppdatering: Fortfarande struligt med kommentarerna, men faktum är att en del som postades igår har dykt upp nu under inläggen. Så kommentera gärna inlägg, jag kan läsa dem via epost jag får och förr eller senare kommer de dyka upp.

Uppdatering 2: Nu fungerar kommentarsfunktionen igen!

Digga kulturarvet?

Rubriken till detta inlägg kan läsas på två sätt: ett om man växte upp under förra årtusendet som jag (digga = gilla), ett annat för detta årtusende (digga = digitalisera). O tempora, o mores.
När arkeologin var ung behövdes inte digitalisering, då hade professorerna möjlighet att fördela registrering och analys på horder av doktorander och vitmössade studenter som for land och rike runt och kollade upp stenyxor, bronspilar och järnbeslag och plottrade ut dem för hand på kartor och skrev notiser i anteckningsböcker. Dessa gyllene dagar är förbi och varken pengar eller auktoritet finns längre för att göra detta. Dessutom har fornfynden och lämningarna växt så exponentiellt, inklusive vår information om den, att det skulle krävas veritabla arméer i dagsläget.

Arkeologerna Poul Nörlund och Elias Dahl vid utgrävningen av en massgrav vid Korsbetningen, Visby, Gotland. (Foto av Nils Åzelius 1929, Riksantikvarieämbetet)

Digitalisering har varit ett fantastiskt sätt att återigen göra det möjligt för arkeologer, historiker, språkvetare mm att tillgodogöra sig informationen och få ut nya intressanta resultat. Men det finns också stora problem. Det är fortfarande några som måste sitta och göra detta, vilka program ska de använda, hur ser man till att informationen blir tillgänglig, hur ser vi till att den fortfarande är tillgänglig om 5-10 år med tanke på hur mjukvara förändras? Vem ska betala arbetet och vem ska betala förvaringen?

Det här diskuteras mer och mer, t ex nu under Almedalsveckan, och gäller naturligtvis mer än bara kulturminnsevården (uppdatering: K-bloggen har nu postat ett inlägg om seminariet). Kungliga Biblioteket har tull uppdrag att samla in nästan allt tryckt material för eftervärlden, men i hur stor omfattning ska detta gälla även det digitala materialet? Särskilt nu när så oerhört mycket kulturell utveckling sker på nätet, på hemsidor och i bloggar och på diskussionsforum? Vad är det som ska sparas egentligen, när mediet i sig aldrig är statiskt, färdigt?

Har förresten tänkt en hel del på Almedalen som numera handlar om så mycket mer än bara de politiska partiernas huvudfrågor. I veckan hålls ett antal seminarier om kultur, sociala medier, högre utbildning mm som jag gärna hade suttit med på. Som fastlandsbunden är detta inte ett alternativ, men jag kan åtminstone följa med lite på Twitter, Facebook och i bloggar. Först var jag lite irriterad över att det är så få webbsändningar, men sen tänkte jag att det nog är skönt att deltagarna inte alltid känner sig bevakade. Kanske det blir bättre diskussioner, öppnare samtal om personerna som sitter där inte hela tiden känner det digitala ögat på sig? Allt måste nog inte göras tillgängligt alltid. Det är ju inte precis slutet sällskap ändå.

Internets vikt och betydelse för den demokratiska processen i allmänhet och i Almedalen i synnerhet tas upp av bloggen Opassande. På plats i Almedalen har nämligen Emma upptäckt att täckningen och mottagningen av mobilt bredband inte helt lever upp till behovet. Det kan verka mindre viktigt för de som faktiskt är på plats, men tvärtom visar hon att det är närmast oumbärligt att det fungerar för både arrangörer och deltagare som vill få ut det mesta av sin vecka. Tänkvärt.

Så dagens frågor är alltså:
Ska allt digitaliseras? Vem ska i så fall bekosta detta? Vem ska ansvara för kvaliteten i informationen som matas in?
Ska allt göras tillgängligt digitalt? Vem ska ansvara för det? Kan det vara bättre att inte göra allt tillgängligt hela tiden?
Ska allt digitalt sparas? Hur och av vem? Om inte, vad är värt att spara?

...mitt huvud gör ont.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, internet, digitalisera, kulturarv, kulturminnen, Almedalen, almedalsveckan

Skum, avskum och gravplundrare

För många somrar sedan grävde jag på ett järnåldersgravfält i närheten av Rottne norr om Växjö med museet och UV Väst. En idyllisk plats invid en sjö, även om bilvägen gick precis intill också. Vi hade t.o.m. vår egen maskot i egenskap av sköldpaddan Abraham som tillhörde en av arkeologerna. Som så ofta är fallet visade det sig dessutom på slutet att järnåldersmänniskorna lagt sina gravar ovanpå en stenåldersboplats, vilket innebar lite febril sista-minuten-undersökning. Gundela Lindman som var grävledare har skrivit en artikel om gravfältet och boplatsen i tidskriften Kalmar 2002:2.

Då och då fick vi besök av lokalbefolkningen som hörde sig för vad vi gjorde och berättade mer om fynd och undersökningar i trakten. Sådant sällskap är nästan alltid välkommet och inte sällan hade de med sig stenar och föremål för oss att titta närmare på. Ibland var det förhistoriskt, ibland historiskt och ibland var det bara naturligt. I sistnämnda fall var det inte alltid som upphittarna riktigt ville höra när vi (finkänsligt) uttryckte våra tvivel att det kunde röra sig om uråldrigt tillverkade föremål. Men ingen tog illa upp (inte ens vi när vår expertis ifrågasattes) och vi skildes åt som goda vänner.

Det fanns dock ett undantag, där jag hamnade i ordväxling med en äldre herre och vägrade hålla god min för grannsämjans skull. Mannen ifråga hade metalldetektor, vilket i sig varken gör mig upprörd eller avogt inställd - om än något på min vakt när jag gräver på ett metalltida gravfält som är oövervakat nattetid. Seriösa användare av detektorer känner till kulturminneslagen och skulle aldrig ta sig för att rovgräva en fornlämning. De söker och får tillstånd att använda detektorerna från länsstyrelsen. Vad vi hamnade i debatt om gällde den speciella lag som gäller för Öland och Gotland. Till dessa öar är det förbjudet att ens föra in metalldetektorer utan att först få tillstånd från länsstyrelsen. Polis har formellt rätt att beslagta mackapären om de hittar den i en bil på väg över till Öland. Anledningen är att öarna har haft imponerande guld- och silverskatter nedgrävda och att plundringen är ett svårt problem.

Mannen jag nu hamnade i gräl med uttryckte upprördhet på principiella grunder, att polisen kunde beslagta detektorer utan att de ens var i användning. Nåt om "mänskliga rättigheter" och "EU-domstolen" omnämndes. Jag däremot ansåg att varken Öland eller Gotland är mellanstationer på väg någonstans och att det inte finns någon anledning att ha en metalldetektor i bakluckan när man åker över dit. Inte ens om man råkar tappa bilnycklarna... Plundringen är svår nog, att idioterna som gör detta dessutom gräver sönder fornlämningarna i största allmänhet är lika illa.

Att detta är ett ständigt problem påmindes jag om när jag idag läste Pierre Petersson blogg AHIMKAR, där han berättar om nya övergrepp på fornlämningar på Öland. Bland annat har ett bornsåldersröse på norra delen delvis förstörts och skelettet blottlagts. Vad som tagits vet vi inte. Ofta är många personer involverade i kriminalitet av den här typen, med förgreningar över flera delar av Sverige och även utomlands. Men ibland lyckas man faktiskt avslöja skurkarna och det är trevligt att både polis och länsstyrelser tar allvarligt på detta när det uppdagas.

Personliga rättigheter må vara viktiga, men rättigheten att ta med sig metalldetektor överallt... inte så viktigt i min mening.

Läs mer:
Hennius, A. 2008: Plunding av fornlämningar - händer sånt i Sverige? Fornvännen 103: 29-32


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, plundring, metalldetektor, öland, järnålder, Växjö

Hitta fornlämningar med mobilen

Tidigare i vår lanserade teknikgänget på Riksantikvarieämbetet en beta-version för söktjänsten Kringla på mobiler med Android operativsystem. Nu är appen släppt i officiell version 1.0 - även om det tyvärr är lite svårt att hitta den på Android Market för vissa mobiler, t ex min egen Tattoo som får klara sig med beta-versionen ett tag till verkar det som. Men nyfikna kan i alla fall kolla igenom den trevliga lilla instruktionsfilmen som lagts upp på K-bloggen och som dessutom lyfts fram på Swedroid-bloggen.

Kringla-appen gör att du kan dels söka efter fornminnen eller kulturklassade byggnader utifrån platsnamn och dylikt, men dessutom utifrån din egen position som kan avläsas av mobilens GPS. Nu behöver du aldrig gå och sukta efter kulturminnen igen - bara fram med mobilen så kan du snabbt se var närmsta "fix" finns. Kringla har bilder, information och litteraturhänvisningar dessutom.

Utvecklarna valde att göra sin app för android eftersom det operativsystemet har en öppen källkod, vilket innebär frihet både i utvecklandet och spridningen. Om du inte har en android-mobil kan du i alla fall använda full-versionen av Kringla via nätet.


Läs även andra bloggares åsikter om Kringla, android, riksantikvarieämbetet, arkeologi, kulturmiljö, kulturminnen, RAÄ