Det senaste året tycker jag att debatten runt sociala medier genomgått en omvandling från att handla om "ska vi?" till "hur ska vi?". Vilket är väldigt trevligt och i min mening mer konstruktivt. "Hur" handlar ju i grunden om "varför, till vem, i vilket syfte". Framförallt är det trevligt att fler förstår att sociala medier handlar om att öppna upp till dialog och aktivt försöka engagera den andra parten, inte bara använda mediet som megafon för sitt ensidiga budskap. Men det är inte helt lätt att veta vad i utbudet av olika tjänster man bör satsa på och i vems namn. Alla enheter, från myndigheter till företag, är både ett väsen i sig och består av en stor samling anställda. Kan en enhet lyckas engagera motparten lika mycket som en individ kan?
Det här var något jag reflekterade över när jag läste Tobias Brandels intressanta artikel om kulturinstitutionerna på nätet i dagens SvD. De flesta har idag bloggar och konton på Facebook och många finns också på Twitter och YouTube. Samtidigt är det tydligt att flera fortfarande ser sociala medier som dränering av tid och resurser. Och de behöver inte nödvändigtvis ha fel, eftersom de fel använt kan vara just detta. Samtidigt måste nog alla inse att det handlar om genomförande och att det inte längre är ett alternativ att stå utanför om man vill konkurrera om medborgarnas gunst.
Brit Stakston intervjuas i Brandels artikel och hon har som vanligt koll på läget. Men jag undrar lite över om alla kulturinstitutioner har samma möjlighet inom alla medier. Framförallt funderar jag på om just det sociala i det mediala försvinner när man förväntar sig att medborgarna ska diskutera med en abstrakt enhet - ett museum/en teater - istället för individuella företrädare. En person som är anställd att representera sin enhet kan aldrig vara lika personlig som om han/hon samtalat under eget namn. Jag tycker t ex att det är långt roligare att twittra med Historiska museets chef Lars Amréus än med Historiska Museet. Och det finns flera andra på museet som håller till på mikrobloggen (Fredrik Svanberg, Kattis Hauptman-Whahlgren t ex). För att inte tala om alla RAÄ-are! Det ger plats för fler röster, fler erfarenheter. Samtidigt kanske det är svårare för folk att hitta dem än själva institutionen? Kanske Facebook främst är bra för institutionen. Medan Twitter visserligen kan användas för nyhetsflöde av densamma men enskilda företrädare måste också vara närvarande för att det ska kunna bli en intressant dialog?
Själv brottas jag lite med det här med vilka typer av forum man bör välja, inte minst enheterna själva. Är Facebook en relevant kanal för alla företag, även för arkeologiska grävkontor som SAU där jag nu arbetar? Eller är det ren digital fåfänga? Twitter? Youtube? Allt kan vara givande, men utfallet måste mätas mot den tid och de resurser det tar i anspråk. Ett museum som har kanske ett ansvar att förmedla och informera har större anledning att ta plats på nätet än mer administrativa myndigheter?
Sen är det svårt att skilja på person och position också. Jag har fått en del frågor om jag måste lägga ned min blogg nu när jag är verksamhetschef på SAU och företräder dem utåt. Själv tycker jag inte det eftersom bloggen i första hand varit ett populärvetenskapligt forum. Men jag har valt att förstärka just den delen och skala tillbaka rejält på egna tyckanden och åsikter i olika frågor. Det började jag med rean året innan när jag fick jobb på Studentkåren i Stockholm. Det kanske gör den lite tråkigare, men hellre det än att tvingas ge upp min käraste hobby och mitt härliga digitala nätverk. Personligen tycker jag att både arkeologivärlden och museivärlden har blivit roligare efter det att det blivit vanligare att använda sig av bloggar och låta de anställda ta del i det offentliga samtalet.
Min egen Twitter-lista över twittrare verksamma inom Kulturmiljövård i Norden
Twitterlista över arkeologer/antropologer och museer internationellt
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, kulturarv, kultur, kulturinstitutioner,
onsdag 3 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tycker liksom du att interaktion är något som skapas mellan människor. Nu har väl institutionerna alltid utgjorts av just människor och det är följaktligen dessa människor som har bestämt att man talar med "institutionens röst". Det är en sorts objektivitetstanke. Personligen tror jag att detta tilltal platsar i en förgången tid, det synkar inte med modern vetenskapssyn och inte heller med idealen i dagens samhälle. Personligt bemötande och tid är kanske det mest exklusiva man kan erbjuda någon nuförtiden. Kanske kommer tom institutionell anonymitet i framtiden inte att vara tecken på professionalitet, utan snarare att uppfattas som nonchalans? Jag tror inte att det är förvirrande att en gammal institution kommer ut ur garderoben och visar sig vara flerröstad (vilket ju alla egentligen redan vet). Till syvende och sist är det här också en demokratifråga. Vem har makten att vara med och skapa?
För ett par månader sedan deltog bla jag från Historiska museet i twittereventet ”Ask a curator”. En särskild kommentar fastnade hos mig. Någon skrev att det var första gången som museerna på ett mer genomgripande sätt använde twitter till något annat än traditionell marknadsföring av den egna verksamheten. Först då börjar det bli intressant…
För mig är det svårt att förstå varför det ur institutionens perspektiv skulle vara problematiskt att kombinera låt oss säga ett museums ”vanliga” informationsbehov med personlig kommunikation av hugade medarbetare, eller varför det behövs mer uppstyrda riktlinjer för just hur man ska (får lov att) uttala sig på nätet än när man håller ett föredrag, guidar, eller skriver på papper. Jag har förmodligen ungefär samma goda eller dåliga omdöme oavsett mediet. Skriver jag eller pratar i tjänsten så skiljer det sig naturligtvis från vad jag gör rent privat. Så mycket förtroende får man ändå hoppas att det finns för dem som arbetar i en organisation oavsett om de uppträder IRL eller digitalt.
Däremot är det förstås en chefsfråga om detta är något som jag bör ägna mig åt på betald arbetstid. För något år sen kunde man läsa reportage om arbetsgivare som jagade hemligt facebookande personal. Nu börjar arbetsgivaren mer och mer efterfråga att medarbetarna ska använda sina personliga nätverk för att sprida arbetsrelaterad information… Hmm, det finns alltså en ömsesidig nytta här? Dessutom är sociala medier ypperliga verktyg för omvärldsbevakning – i tjänsten. Jag kan faktiskt anpassa mina kommunikationskanaler. Precis som jag kan välja vilka tidningar jag läser för att informera mig kan jag förstås välja vilka jag följer på twitter.
Det är kanske inte alltid så lätt att skilja på den egna personen och positionen, här får man ju tänka över sina egna gränser också. Hur mycket vill jag exponera mig? Du får uppenbarligen ut mycket av bloggandet och det vore säkert en förlust för SAU om du slutade med det. Jag förmodar att den engagerade person du har visat dig vara bla genom bloggen är ett skäl (av flera förstås) till att de ansåg att just du behövs där. Så fortsätt för guds skull.
Håller med om att ängslan över att "släppa lös" medarbetarna ofta är helt ogrundad. Det är en märklig inställning att tro det värsta om personer man själv anställt. Samtidigt är det självklart bra av arbetsgivare att tänka på att om man drar igång nåt som bloggar och annan social media så är det bra att lägga ned lite tid på internutbildning och diskussioner så alla får lufta tankar, frågor och farhågor. Har man gjort ett bra förarbete så fungerar det mesta och blir det problem så reagerar man på det när det händer.
Men jag har varit med om flera goda idéer att dra igång sociala medier som fallit på att personer i ledningsställning oroar sig för eventualiteter som är rent extrema. Det är klart att det är jobbigt att vara i ansvarsposition, men samtidigt måste man kunna våga lita på människor. Särskilt inom kultursektorn där en så stor del av verksamheten måste gå ut på att nå ut och starta dialoger. Ert twitterevent var ett lysande sådant exempel.
Och tack för berömmet, det värmer i novembermörkret. ^_^
Ett museum, eller en institution KAN inte interagera, den kommer bara att utgöra ett anonymiseringsfilter för nätverkaren i andra änden, och framstå som en märklig filur, ungefär som att statsministern säger att "Sverige" tycker si eller så.
Jag tycker också att det är rätt märkligt med alla Facebook-förbud och andra handbromsar som dras i när det gäller sociala media. Nätverksamhället bygger på individers (webb-)kontakter, dvs på deras nätverk. Ur detta perspektiv är det bättre dels att ha stor mångfald på de statliga institutionerna eftersom det kommer att generera större nätverk, till skillnad från liten mångfald, där alla känner varandra och redan tillhör samma nätverkskrets.
Så: Bort med anonymiseringsapparaten att ha bloggande och twittrande institutioner, fram för att de anställda får säga sina åsikter offentligt via sina nätverk.
OK säger någon; vad händer om det är någon som uttrycker rasistiska åsikter då? Ja, det är väl det bästa som kan hända. Då får vi äntligen tillfälle att ventilera det hela, och föra en dialog kring frågan där hela den anställdes nätverk är delaktigt och kan följa diskussionen. Innan vi diskuterar åsikterna kan vi inte veta om vad vi är oense.
Öppen data, kort sagt, och transparens - borde vara alla myndigheters ledord.
@Henrik - Precis. Även om det är bra att enheterna har formell plats i sociala medier så tror jag inte man bör beräkna genomslag och aktivitet utifrån det utan tvärtom utifrån antal medarbetare som finns på twitter, bloggar, forum o dyl. Vore ganska kul (och smart) om kulturinstitutionerna började föra dokumentation över detta.
Sen är det som Brit Stakston säger i intervjun mycket viktigt att man länkar ihop alla dessa satsningar så att folk lätt kan hitta från Facebook till twitter till Linkedin till bloggar osv. Ofta är det lite för mycket isolerade öar och dåligt visat utåt vad som finns och vilka som är aktiva.
När det gäller risken för anställda med grovt odemokratiska värderingar tycker jag enheterna borde kunna skydda sig genom sina policydokument som de anställda ställer upp på att följa. Att inte diskriminera eller kränka andra pga av etnicitet, religion, sexuell läggning mm. Kan man inte följa detta bör man se sig om efter annat jobb.
En livlig twitterdiskussion har pågått under dagen ang personligt i tjänsten vs privat. Där kom ett par bra tips om utmärkt blogginlägg på temat:
Mattias B på Piratförlaget har skrivit mkt insiktsfullt här:
http://korta.nu/mb
http://bit.ly/awzraw
Kul. Tack för tipsen.
Skicka en kommentar