söndag 31 oktober 2010

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 3

Ibland frågar folk hur jag hinner med bloggen, och svaret är att ibland gör jag det inte. Som veckan som gick t ex. Hade tänkt skriva den tredje och sista delen om DNA-konferensen men eftersom den biten krävde lite mer eftertanke och hjärnkapacitet än jag hade till övers på kvällarna så blev det inget. Så vidare briljant kommer det inte bli denna söndagsmorgon heller, men några saker vill jag få fram.

På symposiet om DNA och arkeologi fick jag och Birgitta Gärdin representera den humanistiska reflektionen kring metod och problem. Birgitta har mångårig erfarenhet av media från sin anställning på Svenska Dagbladets redaktion och har på senare år studerat arkeologi vid Södertörn. Hennes presentation i slutet av dag ett tog därför upp lite kring vad hon finner både givande och problematiskt i både vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar runt genetik och förhistoria. Givande eftersom dessa metoder ger oss en möjlighet att studera och få insyn i individuella liv och släktskapsrelationer. Problematiskt då det inte sällan förekommer alldeles för långtgående och svepande generaliseringar utifrån vad som fortfarande är ett extremt bristfälligt och begränsat material.

Själv tog jag upp lite liknande tankegångar dag två. Sett ur arkeologisk horisont har jag alltid tillhört den "falang" som propagerat för mer naturvetenskapliga och tvärvetenskapliga samarbeten inom forskning runt förhistoria. Det har därför varit både lite märkligt och frustrerande att de senaste åren finna att jag spenderar så mycket tid med att dra i handbromsen. Problemet är inte egentligen inte studierna i sig och deras faktiska resultat (i termer av haplogrupper och -typer) utan när man tar nästa steg att tolka biologi i kulturhistoriska termer. För ska man göra det så krävs ju minst lika stringent och källkritisk analys av de kulturbegrepp och samhälleliga organisationsformer som man använder gentemot det genetiska. Istället finner jag för ofta att genetikerna gör ett fantastiskt bra jobb med att utveckla metodiken och motarbeta kontaminations-problemen, bara för att inte ha ork kvar att ens tänka på något snarlikt runt det sociologiska, antropologiska och historiska.

Det finns en viss hierarki inom vetenskaperna, från mest till minst "vetenskapligt" om vi säger så. Fysik hamnar nära toppen och historisk-filosofiska hamnar... ja, ni kan gissa. På det hela taget är detta helt rätt och inget problem i sig. Vi kommer inte kunna förstå kvinnors kamp för rösträtt genom ekvationer. Vi kommer inte kunna bota malaria genom textanalyser. Man måste rätta metoden efter frågeställningen. Sen är det en annan sak att många olika discipliner kan bidra med viktig information i alla former av forskning - åt båda hållen.

Humanister får ofta möta en hel del åsikter om att vår forskning inte är lika säker som t ex matematik, biologi och geologi. Och jag håller med. Helt och hållet. De begrepp och termer vi rör oss med bör inte förväxlas med de som slås fast inom naturvetenskaperna. Inte ens när vi kan ge en ganska bra definition av en typ av spjutspets eller kruka betyder det heller nödvändigtvis att det säger något alls om sociala processer och kulturell identitet. Det kan göra det, men det är inte självklart. Det är därför absurdt att känna att vi ibland behöver påminna genetikerna om detta som de naturligtvis vet men verkar glömma bort i hastigheten. Hur fenomenalt bra en genetisk analys är så kan den inte säga mer än vad grundmaterialet tillåter. Hur många individer har analyserats? Från hur många lokaler? Hur många tidpunkter i förhistorien? Som vilken statistiker som helst kan påpeka, det är urvalet som avgör vilka frågor som kan besvaras.

En sak som oroat mig personligen är att många hypoteser verkar utgå från att det funnits två krafter som styr genetiskt förändring i populationer: migration eller genetisk "drift" (dvs små mutationer som uppstår av sig själva över tid). Men som antropologer lätt skulle kunna visa så är detta inte nödvändigtvis relevant för mänskliga samhällen, där komplexa och långväga släktskapsnätverk kan påverka mitokondrie-DNA och Y-kromosomer i en population mycket snabbt. Särskilt i de ganska begränsade grupper som fanns under sten- och bronsålder. Och där olika samhällen och olika samhällsgrupper kan ha mycket olika nätverk (jmf aristokrater, bönder, fiskare, handelsmän mm). Personligen tycker jag att historiska genetiska studier kan vara en utmärkt metod att just studera detta och reda ut hur det påverkat regioner över tid. Det skulle också behövas fler studier runt de historiskt kända "flaskhalsarna" som pest, krig och katastrofer kan ha medfört. Hur pass representativt är dagens genetiska karta jämfört med för 500 år sen? 1000 år sen? 1500 år sen?

Jag tror att DNA-studier kan bli en oerhört viktig och givande del av historiska och förhistoriska studier, men att vi måste lära oss att samarbeta bättre från båda hållen. Och att genetiska studier måste kombineras med isotop-analyser som visar diet och rörelsemönster ur individnivå. Vi måste ta det lite lugnt och se detta som pionjärfasen i forskningen - testa och försöka falsifiera våra hypoteser på ett mer grundläggande plan innan vi kan gå vidare och dra slutsatser.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

Keyo Ghettson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
ArchAsa sa...

En kommentar om kommentarer på bloggar. Jag förbehåller mig rätten att ta bort kommentarer som jag finner vara stötande och/eller spam. Ditt inlägg som enbart uppmanade till att besöka din blogg placerar jag i den senare kategorin. Det ses som dåligt blogg-beteende att dyka upp på andra personers bloggar och utan att skriva någon egentlig kommentar till inlägget göra reklam för sin egen blogg generellt - inte ens ett specifikt inlägg som berör frågan som är under diskussion.

Du är välkommen med kommentarer och åsikter så länge de inte kan anses vara påhopp, och du kan hänvisa till specifika blogginlägg såtillvida de har relevans för diskussionen och inte heller går över gränsen.